hannapeterssooon

Mina vänner, även ni som skolkar.
Detta inlägg påbörjas just nu, som förlåtelse till Johan samt för att han klagar på att den rosa med tre o blir bloggade på alldeles för sällan. (Och ändå är det sällan han orkar läsa).
Jag vet dock inte riktigt vad jag ska skriva och inte får jag någon hjälp heller. Så jag får väl dra historien om Johan och Hannas bråk som kommer vara tills den förste av oss går i graven. Men före det skulle jag vilja vädja till alla som vet vad magkramer beror på. Imorse kunde jag inte gå och sådär är det ibland. Förfärligt det!
Så.. till den spännande(?) berättelsen!

Som liten var Johan (Viktor Andreas Ekelund för att vara exakt) en tråkig typ som ständigt dissade oss andra ungar. Han valde att sitta mellan sina föräldrar i Örby kyrka när vi andra var sociala på söndagsskolan. Lågt!
Om jag har förstått honom rätt gick han tillsammans med får på Gullbergskolan. Undrar om han menade fårskallar..(hans svenska är lite som den är) Ni får fråga honom. Skolgången fortsatte sen på Örbyskolan i C-klasen. Den klassen som alla vi andra hatade.
I augusti för massa år sen. 4 närmare bestämt, började denne man i klass 7c i hus E fortfarande på Örbyskolan. Efter några dagar i denna klass kom han fram till att det inte var hans typer och bytte till 7a. Där kommer jag in i bilden. Under hela vår högstadietid hade vi bestämda platser och i 7:an blev vi lottade att sitta ihop och jag satte genast igång med att pina den lille killen bredvid som inte var längre än en tändsticka. Typ hela vår släkthistoria drog jag och han led.. Det var en fin tid! ;) Vi ska också tillägga att jag fortfarande blir retad för min intilligens i denna årskurs och den som pikar mej är..? ni vet givetvis svaret.

Åttan var året då vi inte pratade med varandra.. Inte värst ofta vad jag minns i varje fall och det höll i sej till i april 2009. Då var våran klass i Prag och helt plötsligt pratade alla men varandra, och på något sätt.. Ja vi blev nästintill tvugna att prata med varandra.. Peter och Johan våldgästade ständigt mitt och Emmas rum där och eftersom Emma och Peter var värsta bundisar blev det jag som ficm köra ut the boys när vi kvinniskor ville duscha.. Våran toalett hade inget lås-skandal! Vi kan ju säga att han är något längre en träpinnar vid detta laget också. Efter en incident sista kvällen i Tjeckien blev jag totalt utskrattad av Johan. Och han var den jag kände bäst där nere. Snacka om att jag kände mej nedvärderad till botten! Tack och lov löstes detta och jag minns fortfarande natten i tågkupén på väg hem då vi var 14 istället för de planerade 6 i det lilla minimumutrymmet. Johan satt och snodde min kudde och försökte berätta en enligt honom rolig historia och jag och Emma idiotförklarade honom hela tiden och tills slut höll han på att explodera.. Det var skoj! :)
I maj var det dags att gå modevisning och jag instruerade detta inläggs huvudperson noga om hur han skulle göra om jag höll på att tappa mitt kusinbarn som för stunden skulle spela vårat barn om jag minns rätt. Tack vare att Alice inte ville följa med in på den rundan slapp vi både bebis-brutna-ben och andra skandaler men vi har kommit på i efterhand att vi skulle gjort ngt skoj så våran entre hade blivit änu mer biff. Dock var Johan lite putt för att jag glömde släppa honom men det har han förhoppningsvis glömt av tills nu..

Så blev det dags för avslutningsfest och jag har nog inget direkt att säga om det, snubben sjöng solo till sin mor och jag försökte för en gång skull vara snäll mot honom och låta bli att spela fel, jag tror jag lyckades någotlunda under de sekunderna i varje fall.
Några dagar senare gick vår finfina klass skilda vägare och jag grät som en flodhäst och Johan trodde säkert(förhoppningsvis) att det var för alla hemska saker han sagt till mej.. Det var det i och för sej inte, men ändå..!

Vårt krig har väl fortsatt sen den där skolavslutningen, så fort chans har getts och jag tror inte det blir förändring.. Som typ när jag kastade massa sallad över honom, oj så jag skrattade! Eller alla kuddkrig, vattenkrig i köket och sådär. För att inte tala om de gånger jag har hamnat på golvet.. icke acceptabelt!

Jag kanske borde säga ngt positivt om honom också? Det som jag tycker är bäst med Johan.. (Spännande eller hur?!) ..är att man kan aldrig vara så taskig mot honom att han kan bli arg för han är alltid värst.. Det är ganska skönt faktiskt.. Och just därför är det väl för det mesta han som hamnar i riskzonen för Hannakrig. Han får skylla sej själv!

Nu börjar han bli otålig på att få läsa verkar det som, men för att han ska bli extra glad ska han få en fin bildserie här också.

Bilderna blev ganska många..! titta och njut!





     

Och till sist. Krigarna själva!

Ha´t fint! Vi hörs (:
Kramar /Hanna