hannapeterssooon

Ja nu mina vänner, nu är det inte så lång tid kvar.

 

Om lite mer än två dygn bär det iväg för min del. Idag har jag börjat packa, allt ifrån ballonger till våtservetter, ligretto till vätskeersättning. Men än är jag inte klar, åh nej, långt ifrån!

 

Igår fortsatte avskeden. Fina lilla Kicki & jag hade gosig kvalitetstid, sen blev det ännu mer kanonhäng med Jenny & Anne-Marie halva natten lång. Idag blev det mysig fika med Annika & lite sena inköp. 

 

Jo, just nu känns det faktiskt bra. Jag är taggad, jag tror att det blir riktigt bra det här (trots att vi inleder med en månads regnperiod!). Det är bara så väldigt overkligt, ja, overkligt, precis rätt ord!

 

Några vackra människor ska få den tid som behövs i telefon, sen har jag bara familjen att krama hejdå. Men det är nog så jobbigt! Nåväl, om 6 veckor kommer åtminstone Pappa på besök! :)

 

Hej hallå världen! :)

 

Bröllopsfoton får ni vänta på tills jag hinner kika på't! 

Just nu finns det massor annat jag måste prioritera. Idag har jag fått min sista spruta, klippt av mitt hår, inhandlat "västerländskt" schampo & sagt hejdå till min bästa vän. Faktum är att jag snart sagt "vi ses på midnattsmässan" till de flesta av mina närmsta vänner. För varje avsked känns det lite tyngre, & samtidigt lite lättare.

 

Det är så overkligt. På lördagkväll åker jag. Just nu kan jag inte alls förstå att det händer på riktigt. Ibland brukar jag säga att det varit lite som en graviditet det här. Det är nämligen nio månader sen vi kom hem från Etiopien, & sedan dess har jag burit med mig landet & människorna varje dag, fast på avstånd. Jag vet vad som väntar, men ändå inte. Lite som att hålla andras barn & plötsligt få ett eget, hajjar ni liknelsen? Nej okej, tänk att du går & bär på något utan att riktigt veta vad i en normal graviditetslängd. Sen blir det ganska jobbiga timmar (för alla utom mamma & Jossan typ!) men efter förlossningen (avskeden & resan) kommer belöningen. 

 

Förra veckan tyckte jag allt som hade med Afrika att göra var jättejobbigt, just nu är jag inne i fasen då jag tror allt är en dröm. Men, så plötsligt kommer en stund då jag undrar vad i hela friden jag gett mig in på. I vilket fall som helst visade Andreas det för mig för några dagar sen. Med honom i famnen insåg jag att "just det, det är ju precis det här jag ska göra", ge vidare lite kärlek till några av de barn som finns i mitt hjärta. Han berättade det för mig genom att borra in huvudet i min hals efter något av hans fantastiska skrattanfall.

 

Så, nu ska jag fortsätta med allt som måste göras, & det är inte lite det. 

 

Förresten, jag måste berätta. Idag gjorde jag en såndär drop-in-klippning eftersom jag alltid är ute i sista sekund med allt. I vilket fall som helst gjorde frisöen mej glad då hon verkligen gillade mitt "prinsesshår" (inte för att jag håller med henne alls, men ändå..). Sen hade vi ett jättebra samtal verkligen. Hon hade flytt från kriget i Jugoslavien & vi hann med allt möjligt djupt prat. Sådant gillar jag, små stunder i vardagen då man får komma människor nära. Hela dagen igår var sådan, det gör mig rik.

Hejsan hopp :)

 

Då var jag inne på min sista svenska vecka på länge. Konstig känsla helt klart! Elin flög just förbi, vinkade lite med vingarna ett par varv & gav sej sen av igen. Den 22/12 ska vi ut på många mils nattlig promenad, åh vad jag längtar dit! ;)

 

Igår besökte jag min hemförsamling. Det var helt rätt söndag som "sista", mycket som talade om det som väntar. Massor ord som medmänniskor, ut i världen, frid & så vidare. Det kändes allt lite bättre efter det! Min församling förresten, den kommer jag verkligen sakna. I den kyrkan är jag hemma! :)

 

I kyrkan döptes också lille Folke & jag fick äran att agera fotograf. Här följer ett smakprov av fotona. Fin liten pöjk i en fin familj! :)

 

Igår, igår, igår alltså..!

 

Som liten var jag bröllopsmissbrukare. Så fort pappa skulle spela på en vigsel var jag med, det innebär att jag med största sannolikhet bevittnat ett hundratals vigslar live. Men igår, igår var jag på det allra finaste bröllop någonsin.

 

Det var glädjetårar i ögonen på de flesta. Hur som haver, det vackraste bröllopet jag varit med om på alla sätt & vis, helt klart! :)

 

Vi ses snart igen, det kommer mer! :)
Spana gärna in dessa förresten- glimtar från vigseln:

 

 

Oj vad jag hade behövt 50 timmar per dygn just nu, jag är mer stressad än en mink som släppts lös.

 

Imorgon händer något stort. Min äkta hälft, min käre make ska gifta sig.. Men denna gången inte med mig. So crazy?!

 

En av mina allra närmsta vänner heter Viktoria, & eftersom hon också är min kusin har vi delat hela livet (sen jag föddes). I ärlighetens namn vet jag inte hur många gånger vi gift oss, men det är inte 10 eller 30, det är väldigt många fler gånger. Nu är det alltså dags igen, men jag får inte stå vid hennes sida denna gång. Helmysko!

 

Som ni förstår har jag mängder att fixa med. Mitt rum måste dessutom städas om Sofia ska få plats i natt, hur mycket som helst måste ordnas inför morgondagen, kör & cellospel ska genrepas & dessutom hoppas jag innerligt på en sväng till Borås för att hämta hem någon otroligt värdefull!

 

Hoppas ni alla får en fantastisk helg, det tänkte vi nämligen ha! ;)

 

Jo, jag vill nog beskriva min dag så.

 

Igår grät jag tills jag trodde hela jag skulle gå sönder. Igår var en hemsk dag.

 

Idag har däremot varit en väldigt bra dag. Massor av nödvändiga ärenden har jag gjort & träffa två gamla vänner hann jag också. Sen har jag i eftermiddag vattnat fler krukväxter än jag gjort under hela mitt liv, diskat & donat med större leende än någonsin förr. Inte så att jag väntade gäster, inte var jag hemma heller. Men ibland slås man av den enorma glädjen som spirar i kroppen då man får vara ett redskap, då man faktiskt får göra något för någon annan. Då man får ge tillbaka en liten, liten, liten del som tack för allt det man själv fått. 

 

Hela kvällen har jag sen spenderat hos ett par av mina vänner. Faktiskt tror jag inte att någon av er som läser detta skulle kunna lista ut vem det är, inte någonstans. Jag kan ju avslöja att de imponerande nog varit gifta i över 65 år, det tycker i varje fall jag är beundransvärt! :)

 

Förresten så förstår inte jag hur man kan överleva utan en tro. Vem lutar man sig mot? Vem ställer man sina frågor till? Vem gråter man hos? 

 

 

God dag alla nyfikna läsare! :)

 

Eftersom ni uppdaterat & uppdaterat utan att få några foton senaste månaden kommer här en förlåtpresent, just till er! En fotobomb! ;)

 

Snart är det två veckor sen jag lämnade Vrångö & vårt läger där. För mig känns det som flera år sen, bara för att det hänt så mycket efter det. För första gången lämnade jag ön med tårar. Jag begriper inte hur det kommer sig att Han där uppe alltid ser till att jag får vara ledare för jordens goaste ungar?! En ännu olöst ekvation! Men, ni må tro att vi hade fina dagar ihop, vi! :)

 

Ni som läst min blogg & sett foton från de två senaste årens läger kommer nog känna igen mycket. Samma tävlingar & lekar, bara deltagarna byts ut. Ledargänget förnyas dock för det mesta inte så mycket, tack & lov!

 

Hade jag fått välja så hade jag velat ha en heltidstjänst, delad på ungdomar & barn. Jag har bara inte kommit på hur riktigt än. I vilket fall som helst älskar jag konfaläger & att få vara ledare. Åh, vad jag gillar då man vaknar tidigast av 23 tjejer för att sedan tassa runt & väcka en efter en med lite klappar på deras kinder. Eller att skrika sig hes i vilda lekar. Eller att lära konfirmanderna om innehållet i 4:e Mos 72. Eller att smörja deras ben. Eller att se deras utveckling. Eller att prata om djupa saker med på en klippa. Eller att ha egentid med Gud. Men you name it, I löööw it! :)

 

Varje år är jag lika imponerad över hur ledarnas olika egenskaper kompletterar varandra. Perfekt matchning! Det är så gott att känna hur man blir använd av Gud i olika situationer. Att få glädjas ihop med de härliga 15åringarna, eller att få vagga dem & torka deras tårar. För mig är det stort att få spegla lite av den Gud jag tror på.

 

Nu ska ni inte tro att man landar i himlen bara för att man kommer till Vrångö, åh nej! Allt är inte skratt & lyckorus, men mycket är väldigt välsignat. Det är därför jag säger till min chef varje år "Nej, under de dagar du behöver mej som mest tänker jag inte jobba. Då har jag konfirmander & de är viktigare än pengar!". Kanske är det ett vittnesbörd i sig, jag vet inte. 

 

Vrångö åker jag till för att jag tror att det finns en uppgift för mej där. Det är helt enkelt så, jag älskar att vara konfaledare för härliga ungar. Jag tycker mig se Gud i dem på många olika sätt, & det är något värdefullt jag får bära med mej. 

 

Det är bara att inse. Gud gör det stora, om & om igen! Han använder oss på olika sätt allihop, till & med lilla mej som inte är något i mig själv. Vad har Han för uppgifter för dig som läser detta?

 

Nej hörrni, nu ska jag slänga av mig min turban, ikväll är det tjejkväll minsann! Great! Som uppmärksamma människor vet missade jag ett par dagar på Vrångö. Därför finns i år inga spexfoton eller bilder från Vrångövision. Men foton blir det, många. Vissa (jag nämner inga namn;) är mer linslusar än andra är kamerarädda! Oavsett hur många gånger en person skymtar förbi så ska ni veta att jag tycker precis lika mycket om dem allihop! Vissa är bara lite mer svårfångade..!

 

Håååååll i er för allt i världen! ;)

Om 2 veckor har Hanna & jag ganska nyss lyft från Istanbul (om allt går som det ska!). Två ynka veckor.

 

Söndag, en regnig sådan här. Mor & jag har varit ensamma & besökte i förmiddags kyrkan. Örby kyrka har jag varit i alldeles för få gånger denna sommar! Därefter har jag plöjt igenom massor gamla fotoalbum & lett åt drivor härliga minnen, vissa 2 år gamla, andra 17. En fantastisk mix! :)

 

Hela eftermiddagen har gått åt fotoredigering. Jag tycker det är superroligt att fota, efterarbetet är dock inte lika muntert, men man är ändå ganska nöjd & belåten då det är färdigt! Idag har dryga 300 Vrångöfoton blivit klara för användning. Många dryga timmar, men gott när det är klart! :) Ni ska få er en rejäl titt snart, jag lovar! ;)

 

Ja, då är det alltså bara två veckor kvar. I denna stund vill jag helst inte tänka på det. Både Hanna & jag bär på så galet mycket blandade känslor. Du som aldrig varit iväg en längre sväng hemifrån, relativt ensam & övergiven i en främmande kultur.. Om du tror att du "förstår hur det känns", så vill jag bara meddela att nej, det gör du inte! Synd att vi inte bara kan spola fram tiden fyra veckor, det hade varit supernice!

 

Nu ska jag packa upp Vrångöväska + Norrköpingsväska. Jopp, så seg är jag! Sen ska jag försöka orka skriva ner allt augustiinnehåll hittills i dagboken. Roligare kväll kan man nog ha, men jag klagar inte för jag njuter av att vara hemma! :)

 

Ojojoj.

Det är nästan en månad sen det bilduppdaterades ordentligt här. Kasst av mej! 

 

Hoppas Ni haft en lika härlig sommar som jag, om än aningens mindre intensiv. Ja, alltså, jag hoppas att Ni haft det luuuugnt & skönt! :)

 

Nu är jag hemma på bästkusten efter min tripp nordöstut(?). Fantastiskt lyxiga dagar, behövliga. Jag fick släppa alla tankar på Etiopien & bara vara med en av de vackraste människor du kan tänka dig. Dagar i en fin familj, besök hos en styck farmor & spännande äventyr. Sannerligen kvalitetsdagar! ♥

 

Här på bloggen ska bli lite liv igen tänkte jag. Foton från Puls på Strandhem kommer lastade. Nåja, ett par stycken i varje fall! Härligt läger det där, även om det var lite väl ambitiöst att helt byta lägermiljö utan minsta andningspaus. Första gången för vårt lilla "gäng" på Puls, men antagligen inte den sista. Efter nyårslägret i vintras har jag varit skeptisk till att anmäla mig till sådanadär stora sammankomster, men ack, detta blev verkligen bra! :) Det var en tacksam liten jag som landade på Morbrors kalas direkt efter Puls. Tacksam till Gud, för högst vackra veckor, fina vänner & framför allt för allt Han gör i mitt liv! :)

 

Oj vad jag inte alls gillar att meddela förseningar & lämna frånvarorapporter. Men, jag blir så illa tvungen, igen!

 

Sen vi kom tillbaka från Skåne har de två dagarna rusat iväg. Min bror & jag har tillsammans gråtit över det faktum att september närmar sig med stormsteg. 

Massor av godingar har kantrat dagarna. Både extralillebror & Storasyster har jag kramat för sista gången innan julafton, Hanna & jag har taggat & taggat i gbg, gårdagskvällen spenderades med två finisar, familjen har haft kvalitetstid & känslostormen har bara börjat.

 

Det är nu ögonen vattnas gång på gång. Däremellan ser jag framemot hösten tills jag håller på att spricka. En del av mej vill skrikandes klamra sig fast vid mina föräldrar, en annan del av mig längtar efter känslan av små godingar i knät. Åh, det är så förskräckligt förvirrat. Mycket i huvudet, många att krama, en enda som förstår. 

 

Ikväll har jag suttit & trängts i ett rum med cirkus 25 andra härliga människor, mina vänner. Vi ska alla åt olika håll i höst. Att tillsammans få lita på att Gud leder, att få be & lovsjunga direkt från hjärtat ihop.. Det gjorde allting aningen lättare. Jag älskar att se hur Han jobbar, på olika sätt med oss allihop, alla med olika livsvägar men alla för att ära Honom. Det är så vackert.

 

Idag har jag valt att låta min vän den lilla svarta vila efter nästan 6 års troget sällskap. Det handlar om min vackra musikspelare. Tja.. laddaren försvann i samband med hemflytten, så idag har en rosa efterträdare tagit vid. Kan vara gott att ha imorgon då jag styr kosan mot Norrköping. Jag åker iväg på obestämd framtid, men vi ses helt enkelt då jag kommer hem igen. 

 

Kära vänner! :)

 

Nu ligger jag i min säng igen, hemma. Efter elva oerhört maxade dagar är jag så trött att jag knappt vet vad jag själv heter.

 

Dessa dagar blev så otroligt välsignade & jag har njutit allt vad jag kunnat. Nu däremot, ett vrak skulle man nog kunna beskriva mig som. Därför väntar jag med rejäl update. Håll utkik vettja! :)