En ovanlig graviditet.

Hej hallå världen! :)
 
Bröllopsfoton får ni vänta på tills jag hinner kika på't! 
Just nu finns det massor annat jag måste prioritera. Idag har jag fått min sista spruta, klippt av mitt hår, inhandlat "västerländskt" schampo & sagt hejdå till min bästa vän. Faktum är att jag snart sagt "vi ses på midnattsmässan" till de flesta av mina närmsta vänner. För varje avsked känns det lite tyngre, & samtidigt lite lättare.
 
Det är så overkligt. På lördagkväll åker jag. Just nu kan jag inte alls förstå att det händer på riktigt. Ibland brukar jag säga att det varit lite som en graviditet det här. Det är nämligen nio månader sen vi kom hem från Etiopien, & sedan dess har jag burit med mig landet & människorna varje dag, fast på avstånd. Jag vet vad som väntar, men ändå inte. Lite som att hålla andras barn & plötsligt få ett eget, hajjar ni liknelsen? Nej okej, tänk att du går & bär på något utan att riktigt veta vad i en normal graviditetslängd. Sen blir det ganska jobbiga timmar (för alla utom mamma & Jossan typ!) men efter förlossningen (avskeden & resan) kommer belöningen
 
Förra veckan tyckte jag allt som hade med Afrika att göra var jättejobbigt, just nu är jag inne i fasen då jag tror allt är en dröm. Men, så plötsligt kommer en stund då jag undrar vad i hela friden jag gett mig in på. I vilket fall som helst visade Andreas det för mig för några dagar sen. Med honom i famnen insåg jag att "just det, det är ju precis det här jag ska göra", ge vidare lite kärlek till några av de barn som finns i mitt hjärta. Han berättade det för mig genom att borra in huvudet i min hals efter något av hans fantastiska skrattanfall.
 
Så, nu ska jag fortsätta med allt som måste göras, & det är inte lite det. 
 
Förresten, jag måste berätta. Idag gjorde jag en såndär drop-in-klippning eftersom jag alltid är ute i sista sekund med allt. I vilket fall som helst gjorde frisöen mej glad då hon verkligen gillade mitt "prinsesshår" (inte för att jag håller med henne alls, men ändå..). Sen hade vi ett jättebra samtal verkligen. Hon hade flytt från kriget i Jugoslavien & vi hann med allt möjligt djupt prat. Sådant gillar jag, små stunder i vardagen då man får komma människor nära. Hela dagen igår var sådan, det gör mig rik.

 
Det handlar om förtröstan, det handlar om kärlek.
 
/Hanna :)
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0