Mamma Hanna.

Ibland händer det att någon kallar mig mamma lite på skoj. Visst har jag kanske några moderliga sidor, men inte så värst många.

För ett par dagar sen skrev jag en status på facebook om glädjen över att snart vara hemma. Samma kväll höll jag på att börja tokgråta över att vi ska åka hem. Det var när jag satt med en av mina sockertoppar i knät & hon plötsligt började kalla mig mamma. Jag har hängt med henne ganska många timmar sammanlagt & aldrig hört henne kalla någon mamma förr, inte ens kvinnan som alla andra barn säger mamma till.

Mitt hjärta svämmade över av känslor. På ett sätt blev jag jätteglad, det visar ju att hon trivs lika bra med mig som jag med henne. På ett annat sätt trodde jag hjärtat skulle gå i bitar, av sorg. Här sitter jag, med den goaste ni kan tänka er i famnen. Nästa vecka ska jag hem till Sverige, där jag lever ett liv som hon inte ens kan föreställa sig. För bara ett år sen hade hon det så vansinnigt mycket värre än jag kan föreställa mig. Ingen brydde sig om henne & nu, nu kallar hon mig det vackraste namn en kvinna kan få. Hur ska jag orka lämna den enda på denna jord som ger mig förtroendet hennes riktiga mamma borde ha?

Jag älskar alla våra barn på barnhemmet. Men, som alltid i livet kommer ju några alltid stå en närmre än andra. Det finns två tjejer som dyker upp i tanken varenda gång Etiopien flyger genom huvudet. Så har det varit sen jag träffade dem första gången förra året, de är liksom lite Etiopien för mig.

En av dem ser mig inte som volontär, hon ser mig som sin mamma. Jag tänker inte försöka förklara mer hur mycket känslor det innebär. Men jag kan berätta att hon är den skönaste människan jag känner, & jag älskar henne, av hela mitt hjärta!

 

 

Utan tvekan världens goaste unge!

 

/Hanna :)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0