hannapeterssooon

Nu har jag gjort det igen. Utsatt mig för det obekväma.

 

Min helg spenderades tillsammans med familjen & håll i er nu, hela 14 personer från klassen! Vi höll till i Ängelholm på ELM:s sommarmöte vilket var supernice vill jag lova! :)

 

I lördags kväll styrde familjen P kosan mot Strandhem. Det var det obekväma. Senaste året har jag börjat utsätta mig för sådantdär, det jag egentligen inte vill men det jag kanske växer genom. Att sova på Strandhem var en såndär motbjudande sak.

 

För ett år sen blundade jag för det faktum att jag skulle iväg, alldeles för långt bort, ett helt år. Jag grät som en tok första tiden & åkte tillbaka motvilligt efter varje hemmatur. Först efter sportlovet i år slutade jag räkna ner dagarna tills nästa gång jag skulle få åka hem. Den enda perioden jag inte längtade hem febrilt innan i våras var då vi var i Etiopien. Annars tror jag inte någon på riktigt förstod hur mycket jag hade hjärna & hjärta på hemmaplan, det kändes aldrig så i varje fall!

 

Men nu, i lördagskväll då jag gick över de sånska gräsmattorna ner till sjön som badade i månsken vattnades mina ögon & jag kände en liten sten läggas på hjärtat mitt. Sen vi slutade för nästan två månader sen har jag knappt hunnit andas, knappt märkt att jag flyttat därifrån. Nu plötsligt insåg jag. Gården var så tyst & tom, men ändå så fridfull & vacker. Hur stor kamp året än var ångrar jag ingenting. Strandhem, älskade Strandhem vann till slut mitt hjärta.

 

Ju äldre jag blir desto mer lyckas trängas i hjärtegropen. Ju mer sårbar verkar jag bli, ju fler tacksamhetstårar tränger fram. Något jag utvecklat på senare år är att vända blad. Inte så att jag inte förstått bokläsartekniken förr, men att verkligen vända livsblad. På olika sätt. Det känns viktigt att våga vända blad, skriva nya kapitel med de gamla som bakgrund, men ändå se något nytt växa fram. Hur bra något än må ha varit så finns det tillfällen då det är dags att ge sig vidare.

 

På min älsklingsbrygga i Hjälmsjön insåg jag att "mitt Strandhem" aldrig någonsin kommer bli som det var då vi bodde på gården. Vår vardag, vårt gemensamma liv. Aldrig mer. Hur ont det än gjorde sista kvällen var det dags att vända blad, att gå vidare.

 

Det finns personer, platser & tider som alltid kommer följa en genom hela livet. Det finns också människor, platser & tider som är superviktiga under en period men sen bleks bort av solen i den där boken. Hur gärna jag än skulle vilja ha kvar många viktiga pusselbitar i min närhet så måste jag ibland släppa taget och inse att biten inte längre fyller sin funktion. Jag tycker på riktigt att det är jättetråkigt då man måste släppa de där människorna eller platserna, till & med de som man aldrig anat att man skulle växa ifrån. 

 

Livet är sådant har jag lärt mig. Fullt av vägval och avsked. Det gör ont i mig då jag ser att vänner som stått mig nära haft sin tid, att det är dags att gå skilda håll. Samtidigt får man inte glömma att vara tacksam för det som varit, det som trots allt finns kvar av lärdomar & fina minnen.

 

Idag har jag funderat över det här. Under varje jobbpass är det alltid någon av mina vårdtagare som oroar sig åt mig för hösten. De kramar mig, de vill inte att jag ska åka. Självklart är det jobbigt. Då man känner att man betyder något, att man får lysa upp någons dag & inte vet om man någonsin träffas igen. Och då är det bara på jobbet, utöver det finns massor människor som jag är rädd att förlora.

 

Samtidigt är vi där igen, vid den stora poängen att våga, att kasta sig ut i det okända, att vända blad. Det är bara något av det Strandhem lärt mig, men ack så viktigt. 

 

Nu har jag delat nog för tankar för idag & vandrar ut i trädgården på smultronsjakt. Hur ogärna jag än vill gå vidare ibland så gör jag det, oavsett om det är oerhört smärtsamt. Jag vill tro att det är en del av livet, en viktig del.