Guldklimpar.
Ett par guldglimtar fastnade i min kamera under min femminuters promenad hem från gårdagens pianolektion. Det här är vardag för mig numera, ljuvliga busungar mest överallt!
På tal om den där pianolektionen så tycker jag fortfarande det känns en aning knepigt att undervisa de tre som fungerar som kantorer här. Förutom att Pappa bara skrattar åt mig då jag berättar om mina körövningar (ja, nu har jag blivit ledare för min första egna kyrkokör!) & pianolektioner så har det gått ganska bra tror jag. Ja, kanske inte den gången jag glömde stänga grinden & fick besök av ett par nyfikna kossor & en arg vakt, men annars så. Och, om någon av mina gamla instrumentlärare eller orkesterledare läser det här så vill jag bara berätta att jag beundrar er något så enormt! Vilket tålamod ni måste ha, jag är förvånad att ni stod ut, det är tveksamt om jag hade gjort om jag skulle undervisa mig själv! ;)
En helt vanlig dag.
En helt vanlig dag i Asella. Såhär kan det alltså se ut, en helt vanlig dag för oss. Om någon tycker jag ser konstig ut så har det sin förklaring. Eftersom jag är myggjägaren no 1 hemma hos oss & då & då tröttnar på mitt yrke kan det hända att även jag blir biten. Denna vecka har jag i sovande format drabbats av attacker, en under ögat (därav svullet högeröga) & i natt lämnade en fuling spår i pannan på mig. Om man bortser från de hemska små krypen trivs jag bra här på den afrikanska landsbygden. Det passar mig fint att inte ha koll på klockan & hänga med kossor, tro’t eller ej!
Tjallto & Terrfi.
Jahapp, då har vi fått nya namn, Terrfi & jag..! Haha, jag skrattade högt då jag läste vad jag just skrivit. Ikväll är vår första kväll på barnhemmet, trots att mer än hälften av kidsen saknas. Nya namn har vi fått åtminstone, Hanna heter hädanefter Terrfi & jag benämns som Tjallto. Jättefina namn om man frågar etiopier, kanske inte de vackraste vi hört men klart funktionella! Två galna volontärer med konstiga namn, vad ska man säga..?
Glöm Hanna & Hanna, här är det Tjallto & Terrfi som gäller!
/Tjallto! ;)
En helkonstig torsdagskväll.
Ikväll var vi med om något konstigt. Vi vet inte riktigt vad, men en ortodox högtid bevittnade vi vad vi förstod. De tror att högra delen av Jesu kors finns i Etiopien(?) & firar detta varje år med en ytterst konstig ceremoni. Tillsammans med bortåt 10000 andra personer hade vi gått ut för att titta på spektaklet. Hanna var väl den som led mest av gubben i högtalaren som gav oss båda förskräcklig huvudvärk, men brasan i slutet var varm & trevlig i varje fall! ;)
Tokigheter.
Vi kämpade för internet på hotellet länge & väl, vi behövde få tag i såväl päron som elm-blogg, skicka inköpslistor & peppa inför vaccineringar. Men, utan resultat, däremot blev våra magar påfyllda. Lite väl mycket kanske, jag var rejält illamående då vi bestämde att åskmullret började komma tillräckligt nära för att börja ta oss hemåt. Just när vi hoppat upp i en hästkärra (vi har börjat åka det nu & tycker tro´t eller ej att det är ganska roligt & bekvämt!) började de första dropparna falla. Det blev inget milt svenskt sommarduggregn minsann. Plötsligt öppnade sig himlen & vi satt fast, bakom en häst som blev piskad mest hela tiden. Rebecka, om du läser det här kan jag berätta att det var som förra året fast ombytta roller- det var alltså jag som skrattade tills jag höll på att gå sönder. Okej, ni förstår, det regnade, ja, det fullständigt vräkte ner & vi såg inte särskilt mycket eftersom regnvattnet rann i strömmar nedför våra bleka ansikten. Dessutom så ville vår chaufför antagligen ha gjort körningen så fort som möjligt, det kändes som vi var med i ett travlopp & bestämt måste vinna. Inte nog med att det gick på tok för snabbt, i leriga nedförsbackar & på gropiga vägar hade vi lite svårt att stanna där vi skulle. Jag höll på att ramla framstupa över hästen & Hanna var på väg av på sidan ett antal gånger. Hela situationen var så komisk att jag bara inte klarade av att sluta skratta.. Då vi efter en god stunds skumpande nådde vårt område väntade promenaden uppför. Och, som om regnet inte var nog kunde det tydligen regna ännu värre. Innan vi så raskt vi orkade med vår svenska andning tagit oss uppför backen skulle man kunna tro att vi ställt oss i duschen med kläderna på. Oj, så vi skrattade. Det var så komiskt alltihop, & ja, Rebecka, du hade rätt. Det ÄR faktiskt superkul att åka i vansinnestokiga hästkärror! ;)
Något annat roligt jag kan berätta är att vår nya vän, granntösen, besökte oss spontant igår kväll. Ikväll ska vi hem till henne & på onsdag ska vi äta svenska pannkakor med henne & hennes syster hos oss. Dessutom ska vi försöka lära dem ligretto, åh, underbart! Men, det roliga var att hon var rädd för vår vakt, & då ska vi klargöra att det då var Glader & inte Greven som satt på trappan. Det lilla kruxet var att han inte ville släppa fram henne till dörren, & så berättade hon att han tydligen är en multialkis. Det förklarar ju varför han skrämmer ihjäl oss då & då genom att skrika hejvilt. Så, nu har vi alltså tre stycken som vaktar vårt hus. Antingen är det vår alkoholiserade Glader, den rökande Greven eller en liten, liten Apa, typ som Herr Nilsson. Vi vet inte riktigt vem av dem vi uppskattar mest, Greven är läskigast, men att ha fyllefest runt knuten är kanske inte heller vad vi önskar. De vaktar oss åtminstone, & utför sitt jobb väl, förutom då de ibland rymmer! ;)
Förutom att jag bestämt träff med mina päron idag så väntade Sofia bakom skype. Det var inte roligt att lämna stan utan att ha fullbordat dejterna. Men, jag fick sätta mig & kolla på Sofias & min 2-årsjubileumsfilm istället & det fyllde mitt hjärta med glädje. En liten dos tvillingkärlek var vad som behövdes för att magen skulle sluta plåga mig. Vi hoppas förresten att vi inte behöver äta alltför mycket injera ikväll.. Och hörrni, jag skrev fel i förra inlägget. Vi har inte 16 veckor kvar här, faktiskt bara lite drygt tolv. Jag har tre nedräkningar jag har koll på. Den första står idag på 24, den andra på 34 & den tredje på 89. Det handlar om besök nummer ett, nummer två & hemresa. Just nu längtar jag tills regnet är borta & sen efter att få visa mina besök den här kulturen. Den som jag gillar så mycket om man bortser från injeran! ;)
Idag har jag inga nya foton att visa, men jag har idag funderat över om min lillebror kommer vara längre än mig då jag kommer hem.. Dessvärre slår jag vad om det, & då ryker min ”längst-i-familjen-roll” som jag haft i flera år. Tragiskt!
The reason why I'm here.
Igår kväll fick jag äntligen frid över att vara här. Ett par timmar satt jag ute på vår trappa, såg solen gå ner i vår vackra trädgård & hade behövlig egentid med Gud. Det blev plötsligt så självklart för mig att vara här, det var med ett stort leende på läpparna jag gick in då det började bli kallt. Som ni vet har jag längtat hem en hel del, men igår påminde Gud mig om varför jag är här. Den här hösten kommer jag alltid bära med mig, det vet jag. Men, jag är inte här för att uppleva apor i trädgården eller för att ha något häftigt att berätta då jag kommer hem. Nej, det finns egentligen bara en enda anledning till att jag inte galltjutandes kastade mig av bussen den där kvällen för tre veckor sen. Varför? Jo, för att jag tror Gud vill att jag ska vara här denna höst, & jag är här enbart för att tjäna Honom.
I öronen spelades ”Where ever the Lord leads me, I’m willing to go” & jag upplevde en påtaglig glädje över förmånen att få vara lärjunge. En av mina bästa vänner skickade med mig ett bokmärke som påminner mig om att jag är omgiven av änglar. Varje gång jag öppnar bibeln ligger det där & berättar för mig att Hanna & jag inte är ensamma. Ja, hade det inte varit för Gud så hade jag aldrig suttit här i Asella just nu. Det värmer hjärtat då jag får gåvan att inse att Han verkligen är här tillsammans med oss, & Han kommer aldrig någonsin lämna mig. Det är då sannerligen en välsignelse att ha den tryggheten, oavsett hur många mil jag är ifrån mina nära & kära så är jag aldrig ensam. Om 16 veckor idag är jag hemma igen, innan dess ska jag göra mitt bästa för att tjäna Honom som vill ha topplisteplatsen no.1 i både ditt & mitt liv.
”Jag säger inte att jag har saknat något, för jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har. Jag kan leva enkelt & jag kan leva i överflöd. Med allt & alla förhållanden är jag förtrogen. Jag kan vara mätt & jag kan vara hungrig, leva i överflöd & lida brist. Allt förmår jag i Honom som ger mig kraft.” - Fil 4:11-13
Det är Hans kärlek som är drivkraften, det är därför jag är här!
/Hanna :)
I vår trädgård..
Nu har jag äntligen plockat fram kameran lite mer. Hemma i min svenska trädgård brukar jag njuta av att bara vistas i den, med eller utan kamera. Dagen jag åkte besökte jag såväl plommon som äppelträd ett antal gånger & under året hittar man mycket ätbart ute hemma hos oss. Hemma händer det då & då att något rådjur trippar förbi, kanske en älg, men det är sällsynt. Här däremot, här kommer några av mina foton på vårt vanligaste trädgårdsdjur. Konstig plats det här! ;) (Och ja, om någon undrar, det är vår ”grind”!)
Glömde jag säga att jag gillar apor? ;)
/Hanna :)
Sunshine in the rain.
Det där med hemlängtan.
Förra året när jag var i Etiopien längtade jag hem en enda gång, & det var under det fasansfulla läkarbesöket. I år har det blivit lite mer dock, men jag skriver inte för att jag inte trivs här, utan mest för att försöka förklara hur jag tänker.
Eftersom våra barn ännu inte är tillbaka har vi det fortfarande väldigt lugnt. Under vår vistelse här har vi inte gjort särskilt mycket & då hinner man tänka. Vanligtvis är det på kvällarna tankarna gärna vandrar hemåt & man önskar att man var 365(?) mil norrut.
Skype är den hittills bästa uppfinning som gjorts tror jag. Mina föräldrar & jag har redan hunnit ”umgås” däröver ganska många gånger & då känns det med ens mycket lättare. Igår pratade jag med dem en härlig & god stund igen, sen tjöt både Pallis & jag av glädje då vi fick syn på varandra. Efter en stunds underbart systerprat ringde det igen & då var vi plötsligt tre kvinnor på varsin kontinent som kvalitetssnackade. Rebecka & Christina fortsatte förgylla min dag. Efter eftermiddagen på hotellet nästan svävade jag fram, min kärlekstank var påfylld & lyckohormonerna bubblade i kroppen.
Istället för att vilja hem för mycket då hemlängtan slår till försöker jag tacka Gud för att jag har något att längta hem till. Att jag dessutom har massor att längta hem till! Det är ingen självklarhet med allt det som jag saknar här. Tänk att jag har en familj som trivs ihop & verkligen har det bra tillsammans. Tänk att jag har så många fantastiska vänner som till & med sätter guldkant på min dag då de är mängder mil iväg. Tänk att det varje gång vi får internet ligger vackra mejl där som väntar på att läsas. Tänk att fyra personer hemifrån offrar tid, pengar & bekvämlighet för att hälsa på mig i höst. Tänk att någon är intresserad av att läsa det här. Ja, tänk vad välsignad man kan vara!
Jag ska försöka göra mitt bästa för att njuta av denna höst, allt kommer bli mycket lättare när barnen kommer. Det är ju för deras skull vi är här! Då vi når internet nästa gång väntar fler skypedejter & efter det känns det så mycket bättre igen. Mina nära & kära kommer plötsligt så väldigt nära även om de är hemskt långt bort.
Tänk att jag dessutom får en hel höst i Etiopien, det är då sannerligen en välsignelse det också!
Akta dig för greven!
Skrivet 10/9.
God afton!
Då jag skriver detta vräker regnet ner utanför huset, mörkret har sänkt sig över Afrika & Hanna & jag tar det lite lugnt. Det är kväll, tio dygn sedan min resa började & jag senast satt hemma & åt kvällsmat med min kära familj. Jag kan glädja er med att berätta att jag nyss tagit min första dusch sen den dagen (men lugn, håret är tvättat ett par gånger), så nu är jag oerhört fräsch om jag får säga det själv!
Idag har vi blivit presenterade för ett stort gäng härliga gossebarn (mellan 12 & 17 år tror jag, då tillhör man fortfarande kategorin ”barn”, precis som jag!). Hanna ska framöver undervisa dem i engelska & jag i musik. Pappa, om du läser detta, snälla, jag skulle behöva din hjälp, typ hur leder man en fetekör, flera stycken dessutom? Nåväl, det ska bli roligt att få göra något ordentligt, men självklart längtar vi allra mest efter barnen på ACYM som ännu ett par dagar befinner sig hos släktingar på vinterlov.
Imorgon är det nyårsafton, fest, dunder & brak! Det märks att något är på gång, idag lyckades vi hamna i en sådan där hysterisk getmarknad igen. Tack & lov är det bara tillåtet för män, pojkar, gubbar, killar, snubbar, pågar, you name it, att slakta alla dessa djur. Det ska göras genom halshuggning om jag förstått det hela rätt, & så ska man göra det i Faderns, Sonens & den Helige Andes namn. Även om det verkar vara en religiös ritual så hoppas vi av hela våra små hjärtan att vi slipper se spektaklet!
Så, kort & gott, på torsdag är det 2006, & nästa år ska jag då fylla 13?! Tänk att få vara så ung igen! ;) Skämt åsido, vi har inte mycket att klaga på här inte! Kvällsmys framför brasan, gosiga kramar från barn, två numera friska volontärer, snälla människor som tar hand om oss & så får vi ju inte glömma vakten nummer två. Kan ni tänka er, självaste greven i ”Mysteriet på Greveholm” vaktar vårt hus, inklusive oss. Är det inte lite häftigt?!
På tal om kändisar såg vi ytterligare en igår. Coach & vi satt på det rosa hotellet & drack kaffe när han plötsligt började viska & ha sig. Några meter ifrån oss stod en världsstjärna i maratonlöpning. Varken Hanna eller jag hade en blekaste aning om vem hon var, men tydligen har hon många, många OS-medaljer här hemma i Asella. Pojkarna idag undrade förresten om vi visste vem Sveriges duktigaste löpare är, jo, men hur skulle vi kunna missa? Etiopien, kära land, vi tycker så mycket om dig! :)
Nu tror jag att jag ska pallra mig ut i köket & hämta min burk med ananas. Har ni hört på maken så gott? Det enda som saknas nu är lite ovispad grädde, den sätter jag i mej i jul istället!
Vi hoppas att alla ni därhemma, eller i Peru, eller vart ni nu är, mår riktigt, riktigt bra! Ni får jättegärna vara med & be för att vi ska få vara friska & att vi ska klara av de arbetsuppgifter vi har framför oss!
***
Skrivet idag, 14/9.
Hej hej bloggen! Här kommer lite mer färska updates!
Idag konfirmeras mina konfisar därhemma & här sitter jag! Det känns, inte så bra! Men, jag kan inte åka hem nu direkt, så de får faktiskt konfirmeras utan mej! ;) Istället för att sjunga med dem har jag lett en härlig gosskör på cirkus 30 goa pöjkatröll! Nu har vi haft några tillfällen tillsammans, & ni anar inte hur mycket min hörsel påverkas… Här sjunger man om man är 15 år & kille, & inte lite tyst heller. Nej, här är det styrka som gäller, trots att man försöker dämpa dem lite.
Hanna & jag mår bättre, vi har inte lika mycket magont längre, jag känner fortfarande av små kramper då & då, men inte lika farligt nu. Vi har hittat mer än bröd & banan att äta, så vi får i oss lite mer olika grejer, men är fortfarande ganska trötta ofta. Det kanske beror på att vi lever väldigt högt över havet, 2700 meter eller något sådant tror jag.
Nu ska vi snart vandra in till stan där vi blivit stamkunder på rosa hotellet. Fanta ananas & macciato. Världens kanske två klart godaste drycker! Vi hade nog kunnat leva på dem om det varit så! Sen måste jag förbereda en pianolektion till imorgon eftermiddag också, hur hamnade jag i den rollen?
Förresten! Idag vill jag mest bara glädjeskrika hela tiden! Jag visste ju redan att Pappa dyker upp här om några veckor, men ytterligare tre av mina kära hoomies?! Är det inte för bra för att vara sant, Åh så galet glad jag är!!! :)
Snart, så fort barnen kommer & lusten finns tänker jag börja fota på allvar här, jag ser framemot att kunna publicera lite roligare inlägg framöver! :)
Gott Nytt År då, för allt i världen!
/Hanna :)
Typ friskus.
Viktoria & Jakob.
Här kommer äntligen något jag lovat, nämligen ett par foton från den 24/8. Då gifte sig Viktoria & Jakob. En fantastisk dag, från början till slut! Jag tror aldrig jag har sett ett brudpar stråla av kärlek, seger & lycka som de gjorde, & jag var så hemskt glad över att få vara med & dela deras dag med dem! :)
Nu håller vi tummarna för att det svaga internet vi har klarar av att ladda upp mina småglimtar från bröllopet. Tack käraste Ni för att jag fick vara med! :)
Hanna i kastrullen.
Vi uppdaterar medan vi kan..! ;)
På väg hit, till stan hamnade vi under vår halvtimmes promenix i en getmarknad. Har ni hört något så dumt? Om jag uppskattade då en gubbe drog sin get i 3 ben så nära mig det bara gick för att retas? Nej, inte så värst! Får se om vi vågar ta samma väg hem igen! Vi har by the way tänkt att fira jul idag, för på tisdag är det nyårsafton & nyår utan jul? Njaee?! Ja, vi sitter alltså just nu i stan Asella, en lördag år 2005! ;)
Hur tvättar man håret i Etiopien? Tja, när det finns nada tryck i kranarna föredrar jag att ta proceduren utomhus med en skrattande vakt bredvid. Hanna & jag får umgås för oss själva denna vecka, därför finns inga roligare foton att visa än just på oss. Vi längtar tills vardagen kommer igång & barnen är här!! Dessutom skulle vi uppskatta om någon svensk, etiopienvan människa kunde berätta lite hur vi ska göra för att inte enbart leva på vitt bröd, avokado, banan & ägg? Nu är dessutom vår mat i princip (läs ”våra ägg & frukter”) slut så nu måste vi hitta någonstans att handla också.. Mjodå, än så länge lever vi väldigt bra tycker jag, även om det verkligen börjar kännas i kroppen att den egentligen inte mår särskilt bra av det enformiga vi stoppar i oss!
Såhär gör man i varje fall om man heter Hanna den äldre (jag är alltså 12 år här?!) & vill få sitt hår fräscht!
Välkommen hem till oss!
Hej hopp! :)
Nu har vi varit ensamma några dagar här. Efter hysteriskt flummande tillsammans med de högst seriösa(?) prällarna fick vi till slut häva vår gisslan & släppa ut dem ur huset. Plötsligt blev det tomt & tyst här, men vi har det ändå väldigt bra ihop Hanna & jag! Dock finns det inget riktigt vi kan göra än tydligen, så vi sover, försöker laga mat(vilket inte går alls bra), pratar massor & längtar tills området fylls av glada barnskrik!
Förresten.. Funderar du på att hälsa på oss här i Asella? Kanske hör du till en av dem som redan bokat biljett? Då har vi lite dokumentation till dig här. Vi har fotat det mesta i vårt på tok för stora hus (för två mörkrädda, övergivna töser)& här finns alltså plats för besök, dock inte i vårt stökiga rosa rum, det är tyvärr upptaget! Så, såhär bor vi denna höst. Välkommen till oss! :)
"Våra afrikaner är snart fötter"
Hej hallå tappra läsare där ute i världen! :)
Här sitter jag den tredje september & rör en dator för första gången sen bussfärden. Den natten var hemsk, jag har aldrig känt mig så ensam någonsin!
Resan gick fint, men att vara på vift i drygt ett dygn är lite påfrestande, jag tackade Gud för stödstrumporna, speciellt då jag kunde dra av dem! ;)
Då vi kom fram till Addis gick allt med visum & kontroller otroligt smidigt, sen fick jag, övertrött som jag var, smärre panik då vi lämnade flygplatsen. Vi möttes av massor stirrande människor & inte en kotte kände jag igen. Än en gång kände jag mig hemskans utelämnad & ville bara därifrån. Men så, plötsligt kom en man fram, möjligtvis var han en ängel. Han hjälpte oss att ringa Qes så till slut var kyrkans president på väg & efter ytterligare en sväng kunde vi somna i Addis. Jag grät, precis som förra året av hemlängtan, men det berodde nog mest på tröttheten.
Som vi sov natten tills igår förresten, från tre till halv tre ungefär, helt utpumpade båda två. Då vi vaknat gav vi oss iväg själva i Addis Hanna & jag. Spännande att gå runt i stan & de enda vita vi ser under timmarna vi var ute var varandra. En & annan cat(?)-påverkad människa kom fram & ville bjuda, men vi svarade artigt nej.
Då det började bli kväll placerade vi oss i en mer än välpackad bil, ja den var knökad. Tillsammans med tre stabila prällar for vi mot Asella, som vanligt i totalt trafikkaos. Men, det kan inte hjälpas, man skrattar aldrig så hysteriskt som i en etiopisk bil med lustiga grabbar. Hanna & jag grät flera gånger för vi skrattade så våldsamt, vilken svensk man får för sig att köra över en hög med granar tills halva bilen välter liksom? Eller kör i diket på motsatt sida vägen för att kolla på en hyena? Trots att bilarna saknar bälten & folk kör som idioter känner man sig aldrig rädd, jag tror det finns många änglar här! :)
När vi kom fram lyckades jag ganska kvickt fixa så att hela huset blev kolsvart. Då jag plötsligt upptäckte ett par ögon bara ett par decimeter ifrån mig skrek jag i högan sky, & tro mig, Dawit vrålade ungefär lika högt han. Komiskt & pulshöjande scenario!
Något annat otippat som skedde innan vi gick & la oss var att Hanna fullkomligt flippade ur, det trodde ni inte nej! (Alltså inte jag denna gång). Hon satt & försökte på högljudd svenska få de etiopiska karlarna sluta diskutera på amarinja utan att vi förstod något. Jag trodde jag skulle krevera av skratt!
I morse då vi vaknade insåg vi att vi inte hade någonting mer än choklad att äta. Efter en liten promenad hamnade vi hemma hos en vänlig dam som lagade fantastisk frukost till oss. Men att ”frukosten” skulle ta nästan fyra timmar hade vi kanske inte beräknat. Hojojoj, har vi berättat att vi är i Etiopien eller? ;) Människorna där skrattade åt oss då vi höll på att brinna upp av den köttfärsås hon sedan lagat till lunch åt oss, ”not spicy, not spicy”, jag säger bara bullshit!
Efter timmar med träsmak i våra stackars svenska stjärtar vandrade vi hemåt, uttittade genom Asella. Och vi förstår det fullt ut, för som vi såg ut! Inte nog med att vi kom trippandes i sommarkläder (alla går omkring i tjocka vinterkläder här), vi gick dessutom i slow motion & höll ändå på att ramla & slå ihjäl oss mest hela tiden. Det var nog första & sista gången vi använde flippflopp en regnperiodsdag i afrika, oj vad vi slirat!
Nu inväntar de trevliga gubbarna som lovat att snart dyka upp. Här åskar det & regnet vräker ner på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Det dånar i taket.. För övrigt har vi inget internet så jag har inte en aning när detta publiceras. Vi mår bra i vilket fall som helst, lite trötta av alla intryck. Våra små barn får vi tyvärr inte se innan om två veckor, men nästa vecka får vi i varje fall fira nyår. Ett galet & annorlunda liv lever vi här, långt ifrån vår vanliga svenska vardag!
***
Nu, den fjärde september är jag en aningens trött, min natt blev så gott som helt sömnlös. Kanske berodde det på prästen på andra sidan väggen(jag nämner inte vilken) som snarkade på högljudd amarinja, eller på myggan som surrade i mitt ansikte mest hela tiden. Men, det är lugnt, vi får nog sova snart igen. Dagarna går fort här. Det är så konstigt att mina kollegor därhemma sitter i personalrummet & fikar just nu, & här sitter jag..! ;)
Separationsångest, stödstrumpor & saltvatten.
