Tokigheter.

Just nu sitter jag nerkrupen under mitt täcke i vårt rosa sovrum. Mitt toviga hår droppar & gör halva sängen genomblöt, & det är inte tack vare en behövlig dusch. Nej, idag har vi råkat ut för något galet Hanna & jag.

Vi kämpade för internet på hotellet länge & väl, vi behövde få tag i såväl päron som elm-blogg, skicka inköpslistor & peppa inför vaccineringar. Men, utan resultat, däremot blev våra magar påfyllda. Lite väl mycket kanske, jag var rejält illamående då vi bestämde att åskmullret började komma tillräckligt nära för att börja ta oss hemåt. Just när vi hoppat upp i en hästkärra (vi har börjat åka det nu & tycker tro´t eller ej att det är ganska roligt & bekvämt!) började de första dropparna falla. Det blev inget milt svenskt sommarduggregn minsann. Plötsligt öppnade sig himlen & vi satt fast, bakom en häst som blev piskad mest hela tiden. Rebecka, om du läser det här kan jag berätta att det var som förra året fast ombytta roller- det var alltså jag som skrattade tills jag höll på att gå sönder. Okej, ni förstår, det regnade, ja, det fullständigt vräkte ner & vi såg inte särskilt mycket eftersom regnvattnet rann i strömmar nedför våra bleka ansikten. Dessutom så ville vår chaufför antagligen ha gjort körningen så fort som möjligt, det kändes som vi var med i ett travlopp & bestämt måste vinna. Inte nog med att det gick på tok för snabbt, i leriga nedförsbackar & på gropiga vägar hade vi lite svårt att stanna där vi skulle. Jag höll på att ramla framstupa över hästen & Hanna var på väg av på sidan ett antal gånger. Hela situationen var så komisk att jag bara inte klarade av att sluta skratta.. Då vi efter en god stunds skumpande nådde vårt område väntade promenaden uppför. Och, som om regnet inte var nog kunde det tydligen regna ännu värre. Innan vi så raskt vi orkade med vår svenska andning tagit oss uppför backen skulle man kunna tro att vi ställt oss i duschen med kläderna på. Oj, så vi skrattade. Det var så komiskt alltihop, & ja, Rebecka, du hade rätt. Det ÄR faktiskt superkul att åka i vansinnestokiga hästkärror! ;)

Något annat roligt jag kan berätta är att vår nya vän, granntösen, besökte oss spontant igår kväll. Ikväll ska vi hem till henne & på onsdag ska vi äta svenska pannkakor med henne & hennes syster hos oss. Dessutom ska vi försöka lära dem ligretto, åh, underbart! Men, det roliga var att hon var rädd för vår vakt, & då ska vi klargöra att det då var Glader & inte Greven som satt på trappan. Det lilla kruxet var att han inte ville släppa fram henne till dörren, & så berättade hon att han tydligen är en multialkis. Det förklarar ju varför han skrämmer ihjäl oss då & då genom att skrika hejvilt. Så, nu har vi alltså tre stycken som vaktar vårt hus. Antingen är det vår alkoholiserade Glader, den rökande Greven eller en liten, liten Apa, typ som Herr Nilsson. Vi vet inte riktigt vem av dem vi uppskattar mest, Greven är läskigast, men att ha fyllefest runt knuten är kanske inte heller vad vi önskar. De vaktar oss åtminstone, & utför sitt jobb väl, förutom då de ibland rymmer! ;)

Förutom att jag bestämt träff med mina päron idag så väntade Sofia bakom skype. Det var inte roligt att lämna stan utan att ha fullbordat dejterna. Men, jag fick sätta mig & kolla på Sofias & min 2-årsjubileumsfilm istället & det fyllde mitt hjärta med glädje. En liten dos tvillingkärlek var vad som behövdes för att magen skulle sluta plåga mig. Vi hoppas förresten att vi inte behöver äta alltför mycket injera ikväll.. Och hörrni, jag skrev fel i förra inlägget. Vi har inte 16 veckor kvar här, faktiskt bara lite drygt tolv. Jag har tre nedräkningar jag har koll på. Den första står idag på 24, den andra på 34 & den tredje på 89. Det handlar om besök nummer ett, nummer två & hemresa. Just nu längtar jag tills regnet är borta & sen efter att få visa mina besök den här kulturen. Den som jag gillar så mycket om man bortser från injeran! ;)

Idag har jag inga nya foton att visa, men jag har idag funderat över om min lillebror kommer vara längre än mig då jag kommer hem.. Dessvärre slår jag vad om det, & då ryker min ”längst-i-familjen-roll” som jag haft i flera år. Tragiskt

 
 
Mycket ska man behöva uppleva..!
 
/Hanna :)
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0