Att vara stark.
Käraste, tappraste bloggläsarna i världen! :)
Åh, förlåt att jag dag efter dag gör er besvikna när det inte händer något här. Det börjar nästan bli så att jag hoppas att det ska börja regna så jag får tid att redigera bilder & sådär. Jag bara klarar inte av att sitta inne när det är soligt!
Det senaste har jag funderat lite över det här med identitet. Vad som gjort mig till den människa jag är idag, vilka människor som påverkat hur jag tänker & tycker. Ibland överraskar jag mig själv genom att göra något alldeles hysteriskt ohannigt. En sådan sak är att vara svag, att erkänna sig svag.
I förrgårkväll talade en man på oas om att gå ur båten. Att lämna sin trygga zon. Jag kom att tänka på ett samtal på jobbet för ett par dagar sen. Det var sjukt varmt ute & min kollega & jag satt & pratade om att göra obekväma grejer & så halkade vi in på det som hände för nu cirkus fyra år sen då jag råkade starta en ganska stor karusell i kommunen. Hon utbrast efter en stund ”Hanna, du måste ju vara jättestolt över det du gjort? Det är inte många som skulle våga göra en sådan grej, du är ju jättestark!”.
Tyvärr är det väl så att många är lite mesiga i dagens samhälle, dock var det ju inte detta jag tänkte skriva om. Men, det slog mig att de saker jag gjort som fått stor uppmärksamhet av andra inte varit särskilt stora grejer för mig. Nej, det kan jag berätta, att det som för världen kanske är supersimpelt att göra är i vissa fall svårare än att bestiga berg för mig. Alltså, då min omvärld tycker att jag är som modigast håller jag egentligen inte med. Det krävs svårare grejer för att jag ska känna mig modig.
Ofta handlar det inte om vad resultatet blir, utan om att våga. Att faktiskt kliva ur båten, hur obekvämt & jobbigt det än må vara. När jag gör de där sakerna som jag tänker att "nech, mycket vågar jag, men det där är jag på tok för kaxig för", det är då jag blir stolt över mig själv. Det är då jag är som modigast.
