Värsta lyckobomben.

Just vid den här tiden för exakt 100 dagar sedan var vi ett sjukt flummigt gäng på en fin restaurang i Addis Abeba. Två volontärer som var dödströtta efter att ha skakat av gråt till & från hela dagen i en bil, en ärkebiskop + en annan hm, synodbiskop(?). Hannorna hade verkligen haft en tuff vecka, & speciellt det sista dygnet var något alldeles förfärligt!
 
På kvällen fick vi till slut skratta igen, & det var väldigt skönt att få göra det innan vi lämnade vår volontärshöst bakom oss. Runt midnatt stod vi i kön utanför flygplatsen & kunde inte förstå att vi verkligen var på väg hem, men det var vi. Ja, & sen dess har det hunnit gå 100 dygn, drygt 14 veckor av saknad
 
Men, nu vågar jag äntligen titta på massor härliga filmer på de små liven igen. För idag mina vänner, håll i er nu, idag har Christina & jag bokat biljetter till inget mindre än Etiopien!!! Nu vet jag att det bara är cirkus två månader tills jag får vädra min stora kärlek till det afrikanska livet igen. Åh om ni visste hur lyckohormonerna virvlar i mitt hjärta..!! Då min vän bestämt sig för ett par dagar sen var jag så lycklig att ögonen fylldes av tårar & min talförmåga upphörde för en stund. Jag vet inte om ni förstår hur galet mycket detta betyder för mig, att jag får göra den här resan för att överraska mina barn.
 
 
100 dagar saknad, 64 dagar längtan. Världens allra bästa ungar!
 
/Hanna :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0