hannapeterssooon

Här sitter jag, en solig förmiddag i september. För andra dagen i rad har jag vaknat alldeles av mig själv, & njutit av att inte behöva hoppa i arbetskläder.

 

Just nu funderar jag lite över vad jag ska skriva om i krönikan jag måste ha in här om en stund, det är det enda jag måste göra idag! Förutom att fota en konfirmandgrupp, men det är senare i eftermiddag. 

 

Så, medan jag dricker mitt the med caramel&vaniljsmak krummilurar jag lite. En kväll i somras hängde jag med Sture, & han undrade hur många timmar om dagen jag ägnar åt att tänka. Det var första gången någon sagt att jag är en tänkare, den tanken har jag aldrig slagits av själv tidigare. Men, det stämmer nog, jag tror jag tänker mer än jag själv tror att jag gör.

 

De senaste veckorna har jag funderat en del över olika relationer & perioder i mitt liv. Jag har lekt med tanken att det hade varit spännande att träffa sina närmsta vänner för första gången idag, undrar hur relationerna blivit då. Hade jag sovit skaftfötters med min "storasyster" en gång i veckan & vrålat till dragspelet mitt i natten ihop med henne? Hade lilla Fisen & jag klickat alls om vi inte umgåtts konstant under en månad? Och så vidare med alla de där typerna som betyder så hemskt mycket för mig.. Allt som oftast slås jag av tacksamhet över ledingen i mitt liv, för jag tror inte på ödet, utan jag tror att min vardag styrs mycket detaljerat av någon som älskar mig & vet vad som är bäst för mig..

 

Med dessa funderingar har jag fortsatt reflektera över om tryggheten man kan känna tillsammans med vissa personer också lett till att man tar varandra för givet. Många gånger tror jag tyvärr det är så. När man umgåtts mycket med personer blir det en vardag med alla deras gåvor & kvalitéer, & det gör mej så ledsen när jag inser hur dålig jag är på att visa min uppskattning till folk i min närhet! 

 

Igårkväll fick jag dela lite av mitt liv med en grupp för mig okända människor i Tranemo (ja, av alla ställen). Efteråt slogs jag av hur mycket uppskattning & uppmuntran värmer i ett 21-årigt hjärta. Där & då insåg jag att jag måste jobba på det här i mitt liv. Att se & bekräfta & lyfta människor jag träffar på. Jag tror faktiskt att det är viktigare än man anar, & ett leende eller en liten peppande kommentar kan verkligen betyda mer än man tror. För några dagar sen hade jag en tuff dag (senaste veckan har jag jobbat som en gris & överlevt tack vare ipren!) & var inte alls på humör. Så under kvällen träffade jag på en äldre herre & vi pratade en god stund. Så sa han "Hanna, vad synd att inte du också var ung för 65 år sen, för hade du vart det skulle jag utan tvekan gift mig med dig!", en liten mening som faktiskt gjorde hela den dagen. Det kan vara så enkelt med det här, men jag behöver träna på´t i varje fall!

 

Sedärja. Nu fick ni ta del av lite av det som snurrar runt i min hjärna & mitt hjärta för tillfället. Dagens heta tips från kvinnan som för tillfället lyssnar på julmusik blir att stanna upp & se vad Du har. Se dels dina egna gåvor & var tacksam för dem, men glöm för allt i världen inte att se alla dem du tar för givet, i själva verket är de värsta feta gåvorna!

 

(För övrigt kan jag nämna att jag igår inte visste om jag skulle skratta eller gråta då jag fick veta att ingen mindre än Elise Lindqvist var förra veckans talare. Mjotack, hehej jag heter hanna & är en liten skitunge, harkel..)