hannapeterssooon

Åh mina vänner, idag hade jag velat vara någon annanstans. Idag fyller nämligen världen bästa Pallis, min egen ”storasyster” 23 år. Hon är i Moldavien (av alla länder!) denna höstdag. Förra året fyllde hon år strax efter att jag kom hem från vår missionsresa & jag minns att vi sågs för första gången på jättelänge i Kinna kyrka under en lovsångsmässa. Jag längtar efter nästa systerkram! Hoppas att hennes Strandhemsklass firar henne riktigt ordentligt där hon är nu i varje fall! Världens bästa Paulina, den största bamsekram du kan tänka dig kommer lastad här!

Pallis, jag tycker SÅ galet mycket om dig! GRATTIS!

/Din egen lillasyster :)

I eftermiddag då vi kom till barnhemmet insåg jag att något var fel. Småtjejerna kom inte & hälsade. Efter en stund kom dock stora lillflickan, så jag tänkte att den andra kanske hade fullt upp med någon lek. Ack så fel jag hade. Efter ytterligare en stund kom hon också, kämpandes mot tårarna, med fläskläpp, skrubbsår & ett stort sår bredvid ögat. I väntan på klartecken tog vi hem henne & jag stoppade ner henne i min säng. Efter någon timme hemma kom ACYM-mamman & vi gick till en klinik här i närheten.

Nu fick jag stå bredvid, det var ikväll faktiskt ännu värre än att var patient! Åh, jag fick verkligen kämpa för att inte börja stortjuta då min älskade lilla vän skakade av rädsla & smärta. Det gjorde så fruktansvärt ont i hjärtat på mig, så jag hoppades att allt var en hemsk mardröm. Det var det inte.

När det hela var över klamrade hon sig fast runt min hals, med tårar som hon så tyst hon kunde släppte ned för kinderna. Trots att vägen hem var ganska lång fanns det ingen tvekan, självklart skulle jag bära henne. Mina armar värkte ganska snabbt, men det brydde jag mig inte om då jag kände hur tösen slappnade av & somnade mot min axel. Jag kände mig så välsignad som får vara här & göra något meningsfullt, & då vi senare på kvällen kom hem höll jag på att börja storgråta igen då jag insåg att vi inte ens har en månad kvar.

Något annat jag funderade över med en skadad liten en i famnen var hur gärna jag vill göra allt jag kan för att hon ska ha det så bra som möjligt. Hade någon bett mig gå en mil med henne hade jag antagligen gjort det oavsett om armarna ramlat av eller inte. Det var dock inte det som upptog tankarna, utan att Gud vill att vi ska göra sådant, även för människor vi inte älskar. Hur lätt är det inte att ge tid, uppmärksamhet & kärlek till människor vi tycker om? Det var superlätt att bära tjejen ikväll, bara för att hon finns så djupt i mitt hjärta. Men hur ofta gör jag sådant för dem jag faktiskt har svårt för? Det blev en tankeställare & ett böneämne för mig ikväll.

Hjälp gärna till att be för ”min” lilla tjej.
Hon är helt fantastiskt tapper, & vi vill se busglimten i ögonen snart igen!

/Hanna :)

Hejhallå världen! :)

Här sitter jag i sängen en helt vanlig tisdagskväll & hostar tills det känns som hela jag ska brinna upp. Nu har jag legat i sängen tre & ett halvt dygn & har inte en aning om när jag tänker sluta med det, förhoppningsvis snart!

Just nu lyssnar jag på julmusik & försöker ta in att hemma i Sverige är verkligen alla förberedelser i full gång. Åh, jag som älskar denna tid på året, så vansinnigt mycket. För en stund sen sa jag till Hanna att jag längtar efter jul från januari & sen resten av året. Det värsta är att det faktiskt är sant, & jag håller på att börja gråta här då jag inser att jag missar allt före-jul-mysigt som lucia, julskyltning, adventsvesprar & sånt i år.

Eftersom det var sommar i Sverige då vi åkte hit, så är hela jag inställd på att det fortfarande är det när jag kommer hem om mindre än 32 dygn. Det känns som att naturen är sådär gött grön, sjön varm & kvällarna ljumma. Sådär att man går hem från jobbet precis som man gick till jobbet, och ändå fryser man inte. Jag kan bara inte begripa att Marks lucia snart påbörjar sin turné, att bilar som står ute behöver skrapas, att julklappshandeln är i full rulle.. Det övergår mitt förstånd, jag tror ju att det är sommar!

Förra året missade jag också typ hela december hemma, nåväl, nästan hela. Just nu bara längtar jag efter att få vara hemma en hel december. Dricka glögg med Mamma varje kväll, baka pepparkakor & åka pulka hemma i grusgropen. Nästa år kanske det blir så? I hope! :)

Såhär föreställer jag mig livet då jag kommer hem. Det är nog lite fel!

/Hanna :)

Mina kiddos på ACYM hälsar & tackar så jättemycket för kexchokladen! Tack!
Jag hälsar & tackar för omtanke & förböner!

I förrgår kväll bestämde vi oss för att bli av med all kexchoklad som legat i vårt kylskåp två & en halv månad. Barnen på barnhemmet blev hysteriskt glada kan vi intyga. Det blev kort & gott en smått kaosartad men väldigt mysig kväll! :)

Då vi kom hem blev jag plötsligt superkass & mådde allt annat än bra. Hög feber, förskräcklig värk & annat otrevligt. Det var en ganska jobbig natt, eftersom jag inte somnade förrän framåt fem. Igår ringdes läkare & sjuksköterskor om vartannat, jag låg mest & kände mig döende. Vid lunch kom en sjuksköterska hem till oss, tog tempen, kollade på mig & sa ”Go to hospital, You, very bad!”. Jippie, jag som bara älskar att gå till doktorn i Afrika! ;) Nåväl, det blev ett annat lasarett i år, men före alla mängder personer som satt i kö fick jag ändå gå. Allt gick ganska fint (ingen blottning denna gång) tills det blev dags för blodprov. Då svimmade jag i Hannas famn. Sen fick vi åka till ett hotell som hade toalett, jag höll på att kräkas bara jag tänkte tanken att besöka en sjukhustoalett igen. Bajs på burk, kanske vore en affärsidé? ;) Det värsta igår var nog väntan på provresultaten, då satt vi med alla de andra(då vi tidigare väntat på doktorn fick vi sitta i blodtrycksrummet eftersom de ville skona oss från alla stirrande blickar). Jag mådde långt ifrån bra & tänkte att ”snart, snart dör jag”. Men det gjorde jag icke, jag har ju bara lite tyfus & några fler konstiga sjukdomar! ;)

Nu går jag på massor tabletter & känner mig som en sann narkoman. Idag är jag dock på benen igen, om än ganska mycket svagare än vanligt. Kan inte påstå att vädret gör mig piggare, regnperioden verkar vara tillbaka..

Här följer lite foton på chokladglädjen! :)

Tack, särskilt för all omtanke om er tyfusnarkoman!

 

/Hanna :)

 

Det har blivit dags att visa er lite foton från vårt andra besök. Tidigt den 27:e oktober landade tre damer hemifrån i Addis. Deras vecka här tillbringades till största del i Asella, tillsammans med barnen & på lite olika ställen häromkring. Första inlägget ut blir lite foton från Mosters födelsedag samt en eftermiddag på ACYM. De ungarna kommer alltid finnas i mitt hjärta! :)

 

Fortsättning följer..!

 

/Hanna :)

 

19 oktober 2013 hände något som jag sett framemot ett tag. Innan vi åkte hit läste jag igenom min Etiopiendagbok från förra året & läste bland annat om mina känslor då vi besökte Sululta. Jag hade skrivit att dit ville jag verkligen tillbaka, & den där lördagen för ett par veckor sen var det dags igen.

Sululta är egentligen en förort till Addis, men känns mer som en liten by uppe i bergen. Hela EELC:S styrelse + alla svenskar tog oss en tripp upp dit, stannade på ett utsiktsställe där man ser typ hela Addis & hängde sedan i Sululta ett par timmar. Där mötte vi bland annat en riktig lustigkurre, fast egentligen var han lite läskig. Ljuden han gav ifrån sig har i vilket fall som helst blivit ett riktigt internskämt för oss, både svenskar & etiopier. Innan vi hälsade på Kebebuch (kvinnan som ingen enligt Johan någonsin kan glömma?!) delade vi lite bibelord & bad. Då vi kom tillbaka till Addis rymde vi för att införskaffa överraskningar till Dawit, men det har ni ju redan läst om.. Här kommer lite foton från Sulultatrippen..

 

En sann kvalitetsdag minsann!

/Hanna :)

Hanna & jag bor som ni kanske vet i Asella på den Etiopiska landsbygden. Då Pappa var här hängde vi tyvärr bara i Asella tre dagar & under en av dem fick regnperioden återfall. Men, tiden vi var här var väldigt bra i varje fall! Vi myste på barnhemmet, åkte gari, var hembjudna till Mekonnen (inklusive superflummiga timmar för de 3 addisprällarna & oss volontärer), hade pianolektion & lite sånt. Fotona är dels från Asella & dels från vårt läskstopp på väg mellan Addis & Asella! Hanna & jag gillar för övrigt Asella hundra gånger mer än Addis ungefär, här känner vi oss helt hemma! :)

Här trivs jag, väldigt bra!

 

/Hanna :)

Jag älskar att åka bil, speciellt i Etiopien! Man har liksom inte så roligt i en svensk bil som man har här, visst kan man skratta gott & länge i Sverige också, men.. Man får inte sitta på biltak, åka utan bälte & annat sånt mysigt! Här följer ett par foton från en guldstund vi hade för någon vecka sen. Älskar känslan av att ”Waao, nu kommer det en gren i ansiktet, se upp gott folk!”. Ni som inte åkt bil såhär har ju inte upplevt mycket alltså, sorry..! ;)

 

Har jag berättat att jag älskar Afrika?

/Hanna :)

Då var det dags att fortsätta redovisningen..

Denna höst har jag helt missat gratulera alla födelsedagsbarn som jag inte har koll på i huvudet. Varför? Jo, för att vi har internet så sällan, facebook hjälper mig alltså inte längre. Men, av någon anledning kikade jag faktiskt upp födelsedagar en dag i början av vårt besök. Tur var väl det, annars hade vi missat helt att Dawit, tjommen som agerar Pappa åt mig när jag är i Afrika fyllde 40 år en av Addisdagarna! Vi smidde alla möjliga galna planer, men valde till slut det lugnaste & absolut snällaste alternativet! Simon & jag blåste upp 40 ballonger, svenska flaggor letades fram, en party-påve-hatt samt presenter inskaffades. Allt medan födelsedagsbarnet ringde mig typ 7 gånger & undrade vart i all världen alla nordingar höll hus..! ;)

Kvällen före den rätta dagen var vi hembjudna till hela familjen Tufa, & efter en stund smög vi iväg. Tillbaka kom vi, sjöng på tre olika språk, kastade ballonger & var allmänt smågalna. Dawit blev överraskad, & alla andra också tror jag. Hemskt trevlig kväll i varje fall! :)

Den riktiga födelsedagen tillbringade vi dock alla i bilen på väg till Asella. Perfekt biltur vill jag lova, Bjuremos skratt framifrån, Hanna & Dawit på varsin sida & Pappas & Eriks historier i nacken. Det var kort & gott också en riktigt rolig dag! :)

 

Än en gång Grattis till min afrikanska papput som är exakt 19 & ett halvt år äldre än mig!

/Hanna :)

Kära läsare..

Våra datorer är nästan dränkta i spindelväv vid det här laget. Vi har inte haft en tanke på omvärlden de senaste 25 dagarna typ. Det har varit befriande vill jag lova!

Om ni visste hur sjukt mycket jag skulle kunna skriva om de senaste veckorna, hur förskräckligt många foton jag skulle kunna visa, så hade ni antagligen stängt ner bloggen med en gång. Ni kan andas ut, jag ska redovisa, men inte så mycket att någon går in i väggen av allt läsande! ;)

Eftersom det är så många dagar det handlar om väljer jag att dela upp inläggen, & idag börjar vi med en vecka Addis. Pappas Addisvecka! :)

Allt började natten till 17 oktober. Hanna & jag satt gömda i bilen på flygplatsen & spanade & spanade. Efter cirkus en timme kom äntligen en skara människor vi kände igen. Jag var i extas. Det var helt sjukt, jag hade lika gärna kunnat spricka av lycka där & då! Vi smög ut & gömde oss bakom bilar tills människorna kom tillräckligt nära. Då kunde vi kasta oss in i kramkalasen. Glädjen visste inga gränser, & då vi släckte vid tre tog det flera timmar innan vi somnade. Jag kom på mig själv med att ligga & le jättestort hela tiden, inte konstigt att man inte slappnar av då…

Fyra Addisdagar följde, ”vårt” besök bestod av följande kottar: Papput, Erik, Simon, Jonny, Margherete & Henrik. Hanna & jag har nog varit lite smått socialt undernärda denna höst, för vi njöt verkligen helt galet av allt vi hittade på. Jag har nog aldrig uppskattat att sitta runt ett bord & bara umgås så mycket som de dagarna. Att åka bil & höra på hur de tre svenska männen turades om att dra vitsar & historier, hålla på att krocka i Addis rusningstrafik, visa dem Afrika. Att bara umgås, & för allt i världen, att vika sig dubbel i skrattanfall. Det hände mest hela tiden, jag minns inte när jag senast hade så hysteriskt roligt konstant i en hel vecka! Skrattanfallen avlöste varandra, & de två svenska volontärerna njöt, som aldrig förr..! ;)

Då vi var i Addis hittade vi på lite allt möjligt trevligt, besökte den stora ortodoxa katedralen igen, lekte med barnen på skolgården, umgicks massor & hittade på lite annat smått & gott som dock dyker upp i egna inlägg. Så vi sparar helt enkelt lite grann & mjukstartar med några Addisfoton. Den staden, även kallad ”Afrikas huvudstad” har jag aldrig uppskattat så mycket som de dagarna! :)

Fotona som dyker upp nu ett tag är tagna av Papput, Hanna, Simon & mej. Ett stort pris utlovas till den som gissar rätt fotograf till rätt bild, i alla inlägg från det besöket! Ett extrapris också till den som har rätt på vems kamera som knäppt bilden. Ledtråd: Simon & jag fotar med Canon (bästa fotona alltså;) ), medan Pappa & Hanna kör med Sony! Stort Lycka till! ;)
 

 

Fortsättning följer…

/Hanna :)