hannapeterssooon

Ett år, 365 dagar, ett ögonblick.

 

För exakt ett år sen kämpade jag mot gråten, precis hela tiden. Jag upplevde en av mitt livs värsta dagar. Det var den siste augusti, & jag visste att då klockan närmade sig midnatt var det dags att släpa ut min packning i bilen & bege sig mot Borås. Värsta bilfärden hittills i mitt liv tror jag. Får ont i magen vid blotta tanken!

Natten till förste september spenderade jag på en buss till Stockholm. Trots att jag var långt ifrån ensam på bussen kände jag mig ensam, som den mest ensamma människa på hela jorden, & jag grät. Hela natten igenom.

 

Ikväll har jag läst ur den dagbok som jag skrev ut tre timmar innan vi styrde kosan mot Borås. Mina ögon har fyllts av tårar för att minnena av alla de känslostormar som härjade inom mig har blivit så tydliga. Ett år går rysligt fort, & jag kan uppleva samma förskräckligt tunga känsla ikväll bara för att jag tillåter mig minnas. Ändå är ett år lång tid, många dagar. Sen den där lördagen förra året har jag upplevt 365 väldigt innehållsrika dagar som jag inte skulle vilja vara utan. Lärorika, plågsamma, spännande, utmanande & underbara, en stor mix minsann!

 

Denna afton har min kära volontärskombo lämnat landet för ytterligare en höst på den afrikanska kontinenten. På ett sätt är jag avundsjuk, inte alls på de där veckorna just före & efter utresandet, men för att jag älskar den där afrikanska vardagen. Samtidigt är jag så oerhört lättad över att jag får sitta här i min säng efter en kvällsmat med familjen som inte var det minsta jobbig känslomässigt. Just ikväll på denna årsdag är jag lättad över att jag ska spendera hösten i nordiskt regn & rusk.

 

Men, jag är också obeskrivligt tacksam över allt det jag upplevt senaste året. På personliga plan har det hänt mycket & jag har fått växa väldigt mycket, på min resa att bli mer & mer den Hanna jag är skapad att vara. Ja, det är en mycket tacksam filur som släpper fram lite tankar här ikväll. Det är så spännande att leva. Med tanke på den högst otippade resa jag gjort som människa de senaste två åren kommer jag nog inte förvånas över särskilt mycket som kan hända framöver. När jag tar mig tid att tänka efter inser jag vilket häftigt liv jag får leva, det är stort!

 

Så, kvinnan här är trött & ska sova i sin supersköna säng istället för på swebuss. Innan jag lägger mig ska jag tacka Gud för att jag får möta framtiden förväntansfull. För var dag som går ser jag mer & mer hur Han leder mitt liv, & det gör mig mer ödmjuk inför det stora i att jag får vara så liten!