hannapeterssooon

ÄNTLIGEN!

 

Sällan jag skriver ett helt ord med stora bokstäver, men just nu kände jag att det var dags. Igår hände det, äntligen, sannerligen, äntligen är exakt rätt ord!

 

Igår dammade jag av min kamera som legat & gett mig dåligt samvete dryga fyra månader. Faktum är att jag inte fotat alls sen jag lämnade Etti. Anledningen tror jag beror på inspiration. I Afrika finns alltid (då menar jag varenda sekund) något att fånga. Har haft lite svårt med motivationen att ge mig ut, men igår hände det. Och hörrni, jag njöt. Njöt av att åter få skapa, njöt av att åter fånga livet genom en lins.

 

Det är det roligaste med fotografering enligt mig, att fånga glimtar av livet. Åh, nu ska jag börja göra det igen, & jo, jag ser verkligen framemot fler dejter med min trogne vän kameran! :)

 

En litet kik i årets första bildskörd får ni här. Ska man förresten säga "Glad Valborg!" idag? I så fall gör jag det härmed! Hela två vårinsjugningar blir det för min del i år, alldeles underbart, en av mina stora favorittraditioner! :)

 

Sköna maj välkommen!

 

God afton världen! :)

 

Här sitter jag, en lördagkväll & väntar på att klockan ska gå. Någon gång strax före midnatt ska jag befinna mig i Kinna för att möta upp ett gött evangelisationsgäng från Skåneland. De har bakat mängder bullar som vi ska dela ut tillsammans med en stor dos kärlek till människor som härjar ute inatt. Utanför Kinna krog tror jag tanken är att vi ska vara, så om du traskar förbi där inatt lovar jag förse dig med socker i magen. 

 

Åh, sånt här gillar jag. Det känns som pannkakskyrkan i Ängelholm som vi var ett gäng som återuppväckte förra våren, meningsfulla påhitt minsann!

 

Egentligen borde jag sova inatt eftersom vi haft en lång kördag idag & imorgon ska sjunga tills vi tappar luften. Varmt välkomna till Ytterby kyrka kl 18 imorgon förresten. Då blir det Händels Messias som når alla trumhinnor som befinner sig där. Fantastisk musik vill jag lova, & fantastiskt roligt kan man ha också, speciellt på mittersta sopranraden! ;)

 

Nog om det, jag känner att den här natten är viktig. Kan mycket väl tänka mig att jag kommer träffa på en & annan gammal konfirmand, & då hoppas jag kunna visa att den tro de fick möta då fortfarande finns idag, inatt. Förhoppningsvis blir detta inte en engångshändelse utan ett återkommande koncept, kan lätt tänka mig att satsa stenhårt på en "bullkyrka" eller liknande framöver. Jag tror det är långt mer betydelsefullt än vi anar. Vi måste våga möta människor där de är, om det så än är mitt i natten utanför en nattklubb. Jag längtar efter att få ge medmänniskor den kärlek som inte kommer från mig, se vilsna människor inse att det finns något mer att fylla livet med än bakfylla. Att det finns någon som älskar dem så vansinnigt högt!

 

Nu ska jag dricka kaffe & klä mig varmt. Hoppas du får en fin natt oavsett om du sover eller evangeliserar! :)

 

Godmorgon världen! :)

 

För första gången på jag-minns-inte-hur-länge har jag tillåtit mig en morgon utan väckning. Sagolikt skönt! :) 

Idag har jag tagit helt ledigt & det behövs. Massor att fixa i engelskakursen Rebecka & jag just nu plågar oss igenom, här måste städas (om det hinns med), jag måste sannerligen öva inför helgens stora konsert, plus att jag imorgon har ett Etiopienföredrag som måste planeras lite. Och så långt hann jag innan det blev en lång telefondejt. Nu ska vi se om jag hittar tråden igen! :)

 

Förra gången jag pratade Etiopien i hemförsamlingen hade det rubriken "Ett äventyr bland beväpnade män, illaluktande hyenor & leende guldbruna ögon". Idag klurar jag på en rubrik inför snacket i Tranemo i september. Det är plötsligt jättesvårt.

 

Denna vår har varit speciell i mitt liv, jag tror aldrig att jag kämpat så mycket med mig själv tidigare. För ett par dagar sen fick jag frågan "Vem är du nu Hanna?", nej, det undrar jag också. 

Min bild av mig själv har inte stämt överens med min känsla denna vår. I vanliga fall brukar jag vara full av energi, med de tokigaste påhitten på g dag som natt. Jag har alltid sett livet som en fest, där problem är ett nästintill obefintligt fenomen. Istället för att älta har jag gått vidare & fyllt livet med meningsfulla stunder. Och jag har älskat mitt liv, älskat att vara den glada & spralliga Hanna som jag är. 

 

Men i vår har jag inte riktigt varit sådär optimistisk & entusiastisk. Efter många samtal med mina föräldrar & nära vänner har jag konstaterat att det händer ganska mycket med en som människa när man väljer ett liv i ett u-land.

När jag är ute & äter spelas ett minne upp i mitt huvud. Föreställ dig att du sitter på en restaurang & just ätit dig mätt tillsammans med ett par vänner. Ni har inte orkat äta upp, så en i gänget frågar om det är okej att hämta ett par vänner som kan få resten. Självklart säger ni, & strax kommer tre killar i tolvårsåldern in från gatan. De är smutsiga & blyga. Du frågar om de vill ha varsin läsk, de tackar artigt & ber om att få de pengarna till att klippa sig istället. De sätter sig bredvid dig & äter dina rester. Bara där stannar du upp en stund & känner hur tungt hjärtat blir av att se små människor äta det du lämnat efter dig. Då maten försvunnit ner i deras magar böjer de sina huvuden & tackar först Gud för maten, sen dig. Du ser dem gå, & din vän berättar hur de lever på gatan, utan någon som älskar dem, ger dem mat eller någonstans att bo då regnperioden är som värst. Dessutom berättar han att de som max har två år kvar att leva eftersom de har aids. 

 

Då jag går hem från jobbet & det är mörkt händer det att min fot stöter till någon sten eller gren, & genast känner jag i hela kroppen hur det känns att vara ute & gå i det afrikanska kvällsmörkret. Att stöta till något med foten, känna hur det rör sig, & se att det är en hög med människor som ligger hopkrupna på trottoaren, kämpandes för att hålla värmen uppe. 

 

Här tror jag att jag hittat kärnan i min identitetskris. Inom mig bär jag så många hemska minnen som tynger mig. Om man klarar att gå oberörd ur sådana här situationer så är man enligt mig ingen vettig människa. Att då ha jättemånga erfareneter av detta slag sätter sina spår. Framförallt upplever jag alltför ofta livet som ganska meningslöst sen jag kommit hem, visst behövs jag kanske i den kommunala vården, men det känns inte på långa vägar lika viktigt som livet bland föräldralösa barn.

 

Livet har egentligen inte blivit tyngre efter min volontärstid, men det har blivit mer "livet". Numera är jag medveten om hur världen ser ut, vilka förskräckliga människoöden som finns runtomkring oss. Och jag är fullt medveten om att jag måste berätta om det för att uppmärksamma människor i min omgivning om hur bra vi har det. Jag måste också välja, om jag låter det äta upp mig, eller om jag lägger den energin på att göra något åt mina medmänniskors situation. Det är helt upp till mig.

 

Just nu lyssnar jag på en barnsång som heter "Tacksam" & handlar om precis det, tacksamhet. Och visst är det det jag innerst inne är, tacksam för allt fantastiskt jag välsignats med i mitt liv. Men, jag är också tacksam för den jag är idag. Trots allt är jag rikare som människa, jag har gått dit Gud ville & det har hänt något med mig som människa. 

 

Gissa vem som fyller år idag? Hajjemensan, rätt gissat, lilla jag! ;)

 

Egentligen är jag inget större fan av födelsedagar faktiskt. Det är inget jag går & längtar efter, för mig är en högtid som jul så väldigt mycket större. Kalas är jätteroligt, men poängen för mig är att få tid att umgås med nära & kära.

 

Men, idag, detta år, råkar jag ha världens klart bästa födelsedag! Vet ni varför? Om ni inte gör det ska jag berätta, jag fyller just nu år på påskdagen, & det mina vänner är bästa dagen på hela året (konkurrerar lite med julafton förvisso, men ändå). Imorse väcktes jag av familjen för att sedan få besök av tvilling & fira en fantastisk högmässa i hemkyrkan. Tänk att fylla år på den dag Jesus uppstod & gjorde döden chanslös! 

 

En påskhelg är snart slut & jag slås ännu en gång av hur tomma alla stora högtider måste vara för alla människor som hoppar över kärnan. Hur rolig är en påsk som går ut på att äta godis & sätta fjädrar i ris? Eller en jul där höjdpunkten är julklappar som kanske inte alls klaffar? Nej, hade jag inte firat (alltså firat på riktigt) så hade det lika gärna kunnat vara. Idag firar jag inte främst mina 21 härliga år, utan att döden inte längre har någon makt över livet. En dag ska jag sluta andas, kanske imorgon, kanske om 62 år, oavsett kan jag möta den dagen helt orädd. Den dagen kommer bli den bästa i mitt liv, för den dagen får jag träffa Jesus, Han som dog för att jag skulle få liv, Han som uppstod för att besegra mörkret & Han som väntar på mig för en evighet med Honom. Det kallar jag kalas! :)

 

Hojojoj, det må jag säga!

 

Dagen börjar lida mot sitt slut, & min Pappa har börjat ett nytt årtioende i sitt liv! Vi har haft familjedag i Falkenberg & Varberg, fantastiskt väder & gott häng, jag gillar min familj väldigt mycket! :)

 

Så Pappa, här kommer dagens sista gratulerande! Ett megasuperstort Grattis!! Om jag skulle försöka beskriva hur mycket du betyder för mig hade jag inte hittat några passande ord, så jag hoppar helt enkelt över det.. ;)