En solig novembersöndag..

..är det idag! :)

Hejsan hoppsan gott folk! :)
För två veckor sen var jag hemhemma & blev då uppmärksammad om att det var längesen det hände något här. Så nu, lite halvtrött efter gårdagens sittning har jag slängt ihop det som hänt sen sist (i varje fall om man ska tro instagram) vi sågs. Slutet av sommaren & hösten hittills alltså, finfina tider skulle jag vilja påstå! :)

 
 
Kram på er!

/Hanna :)

Sommarlov!

Hej alla fina Ni (ja, ni som faktiskt verkar titta in här varendaste dag, trots inaktiviteten på denna blogg!)!
 
Igår blev jag påmind om att denna blogg faktiskt existerar & lovade en tapper följare ett blogginlägg. Så här kommer't! Ska alldeles strax iväg & fika med min fina tvilling, så fort får denna uppdatering gå minsann.
 
Det är sommarlov, mer än halva lovet har gått (what?!) & jag har bara 9 dagar kvar på jobbet vilket faktiskt känns väldigt skönt! Hemtjänsten kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, men jag ser verkligen framemot lite roligheter som väntar utanför det där jobbet. Annars är mitt liv sig likt. Det är full rulle & jag trivs med det minsann! :)
I helgen plåtar jag sommarens två sista bröllop, jag kan avslöja att jag längtar tills all redigering är klar! Ett bröllop är i varje fall helt färdigt, så det ska läggas på postlådan nu!
 
Tidigare la jag ju upp mycket av mina foton här. Kanhända försvann bloggen lite då jag skaffade min fotosida på facebook. Jag kom på att man kanske kan spana in den även om man inte har ett konto på sidan, & det kunde man minsann! Så, om ni klickar på denna länk: https://www.facebook.com/ruthhannalinneaphotography, finns där en hel del att titta på! Välkommen att titta förbi där vettja! :)

För att Ni ska få ett par bilder här också kör vi en såndär ny instagrambomb med bilder från de tre senaste månaderna. Väldigt fina månader måste jag säga! :)
 
 
Välsignad & hemskans tacksam!

/Hanna :)

Trubadu(r)o!

Tjenare! :)

Sent på kvällen den 21:a april i år fick jag ett sms. Det visade sig bli starskottet till en helt ny duo - Trubadu(r)o! (Finns flera vitsar med namnet, det kan du få fundera på!) 

Egentligen skulle vi därför spelat på Nordea i Sundsvall i fredags, men vi skippade det. Dock är vi sjukt sugna på att trubadura, så nu har vi tagit pr-foto för vår oslagbara lilla mix. Så, ska Du ha en fest eller liknande & behöver underhållning på hög nivå(!!) ska du inte vara rädd för att höra av dej!! :)
 
***
Har jag förresten berättat att jag var riktigt kritisk till att flytta till Akuten? I förmiddags låg jag med huvudet i min duokombos knä & tackade Gud för att det var just här jag hamnade. Om ni visste hur nice man kan ha det här hade ni nog flyttat hit allihop på två sekunder..! ;)

Nu ska jag kila iväg på hemgruppsavslutning, men först bjuder vi på ett smakprov av en helt vanlig kväll för oss! :)
 
 
En riktig höjdarkombo!
 
/Hanna :)

Vinkelivink.

Hej gott folk! :)

Hoppas Ni har en jättefin vår! :)
 
Tänkte bara kika in & lämna ett livstecken. Just nu borde jag packa upp en resväska som står på golvet & stör mig. Igår kom jag tillbaka till det vackra Lund efter en veckas äventyr med den allra bästa Christina. Vi har hängt i Turkiet & Grekland en sväng, & verkligen haft det helt oförskämt bra! Lätt en av de bästa resor jag gjort! :)
 
Nu är det bara två veckor kvar innan sommaren, & det vill jag helst inte tänka på. Mitt sommarschema för hemtjänsten har förvisso aldrig sett bättre ut, men det känns jobbigt att lämna Lund i nuläget (Ja, jag trivs så sanslöst bra här!)! Men, det är ju skönt att veta att man har något grymt bra som väntar efter sommaren! :)
 
Nehejni, det är dags att ta tag i bagdad, måste ju leva upp till mitt rykte som ordningsam?! ;)
 
 
Galet tacksam för att få vara en del i denna duo!
 
/Hanna :)

Ett hjärta av guld.

Hej gött fölk! :)

Denna vår har jag fått äran att lära känna lite "nya" människor här i Lund. 
En av dem är Emma. Vi har varit vänner flera år (facebookvänner alltså, vi har ju sovit ihop en hel vecka liksom?!), men nu kanske vi är lite mer riktiga vänner..! 
 
I söndags hade vi lite kvalitetstid. Bland annat letade vi upp ett rapsfält & fotade Emma så det stod härliga till. Jag har nog aldrig varit med om att hitta så många "pratbilder" i skörden, men jag har nog heller aldrig fått fota någon som fått till så mycket känsla & glädje i bilderna. Så, jag kan verkligen rekommendera Dig att ta del av hennes skönhet!


 
En sann pärla! Otroligt tacksam att jag får vara hennes vän!
 
/Hanna :)

Livet i Lund..

.. & lite utanför Lund! ;)
 
Ojojoj, här finns folk som kikar in varenda dag ser jag! Tappra ni! :)

Igår påpekade en mycket god vän till mej att jag borde lägga upp ett par bilder från påskafton. Lovar att göra detta så fort jag återväner söderut! :)

Just nu hänger jag hemma ett par dagar. Det är nice, lugnt framför allt! ;) Livet är bara fint alltså, hoppas det är det med Dig också! :)

Nu ska mammsen & jag iväg till Borås en sväng, en helt vanlig onsdag, lyx! Men, jag bjuder först på en blandad kompott från årets instagrambilder hittills. Snart ska jag plocka fram riktig kamera & börja värma upp inför sommarens fem bröllop, tills dess får ni ursäkta den dåliga bildkvalitén! 
 
 
2015, hemskans bra år än så länge!

/Hanna :)

Livstecken.

Hojoj så bra det gick att sätta igång med bloggandet igen. Oerhört imponerande! ;)
 
Alltså, jag begriper det inte.. V.a.r.t. tar dagarna, veckorna & månaderna vägen egentligen?? Idag ringde en socialtjänstchef av något slag & vi bokade en vecka i maj då vi liksom ska hänga lite (låter coolare än vad det är antagligen!). Just nu känns det som om det är evigheter kvar, men av min långa (host) livserfarenhet vet jag att det kommer gå fortfare än fortast tills dess!

Yes, så en vecka på hemmaplan där, & dessutom en hel vecka hemma innan dess. Dessutom hann jag med en markvecka under vårt första tentaplugg, det var fantastiskt skönt att vara hemma då! Hemskt vad mycket mark det blev där, nåväl, nästa helg kommer två markbor hit bara för att hälsa på mej, det blir askalas! :)

Vi har alltså haft vår första tenta, & nästa vecka är det dags för nästa. Jag inser ju att jag aldrig varit en pluggälskare, samtidigt så är mycket väldigt intressant (med undantag för den stackars delkurs vi läser nu!). Så om vi bortser från skolvärlden så är livet i Lund hemskans bra! :) Allvarligt talat så passar det mig faktiskt riktigt bra att plötsligt ha enorma möjligheter till spontana & sociala påhitt igen! Det har varit lite klent med sådanat därhemma ett par år, det är väl så misstänker jag, när man växer upp eller vad det heter! ;)
 
Nej hörrni, det här med bloggflyt verkar inte komma på beställning inser jag. Så då tänker jag att jag ska hitta på något roligt istället för att sitta här & mögla! Ni får en bild från helgen som gick, japp, jag hade behövt en extrahelg, det var fullt ös från morgon till natt hela helgen, men åh vad jag gillar det! :)
 
 
Dagens heta tips: Njut av livet varje dag!
 
/Hanna :)
 

Från Hannas hörna.

Hej på er allesammans!

Känner först & främst att jag måste förtydliga ett par saker i det senaste blogginlägget. För det första verkar en del tro att jag genomgår värsta depressionen, men som sagt befinner jag mig varken i livskris eller någon svacka. Det jag skrev om var snarare sådant jag brottats med många år & som få människor vetat om. Dessutom är det inte något jag tänker på varje dag, utan träffar du mig glad så är jag förmodligen det! :)

För det andra älskar jag livet. Ja, av hela mitt hjärta! Och jag är så galet fascinerad över hur vackert livet är på många sätt. Jag var otroligt velig om jag skulle dela det jag skrev eller inte. Men, oj vad jag tackar Gud för att jag gjorde det. Det som hänt senaste veckan tack vare det hade jag aldrig kunnat föreställa mig, & jag är så glad för att få vara ett verktyg för Honom & därmed hjälpa andra människor på denna jord!

Och så vill jag poängtera att man inte behöver vara rädd för att träffa mig oavsett om man blev förvånad eller inte. Har du frågor så ställ dem, ärlighet & öppenhet kommer man långt på! :)

 

I helgen var jag hemma för första gången sen flytten söderut. Tänk att en sån liten grej som att få dricka morgonkaffet i morgonrock kan vara så alldeles fantastiskt..! ;) Fredagskvällen bjöd på härlig middag med Christina samt Kristina från Duvemåla i Götelabörg. Snacka om kvalitetstid! :) Alla hjärtans dag spenderades mest med Kicki & Bruno, saknade typer alltså! Helgen innehöll dessutom gudstjänst på hemmaplan för första gången sen annandagjul. Det var efterlängtat precis som de många timmars prat jag fick tillsammans med världens allra bästa extramormor! Behöver jag säga att helgen var fantastisk? (:

Men, jag trivs också i Lund, riktigt bra faktiskt! Mitt rum, även kallat ”Hannas hörna” är precis som jag vill ha det, en plats för många möten. Sen jag flyttade hit har jag haft besök nästan varje dag, av gamla vänner, men också av många helt nya bekantskaper. Hit ska alla känna sig välkomna oavsett om man bara vill fika, eller om man behöver någon som lyssnar ett par timmar, eller om man vill skratta tills man får ont i magen. Det är precis jag vill leva mitt liv, att bara få komma människor riktigt nära på djupet, & få möjlighet att faktiskt möta människor just där de befinner sig i livet. Så, jag tackar Gud för att jag så tydligt ser Hans ledning i mitt liv, det finns nog inget som gör mig så imponerad & tacksam som just det! :)

Trots att jag trivs så bra, så längtar jag efter sommaren. Mest för att jag fryser tror jag.. ;) Men också för att jag fått förtroendet att agera bröllopsfotograf på hela fyra bröllop!! Helt fantastiskt för en liten amatör som jag! (Och då har jag faktiskt fått säga nej till ett också, så det kunde varit fem..) Lite sol hade hursomhaver inte skadat, men förra veckan tittade den fram & då blev det glasspicknick på gräset, utan jackor. Så snart är nog våren här får vi tro! :)

Nu måste jag svara på ett par mejl, helgen lär vara här på ett blink & då händer det saker vill jag lova, så idag måste jag bara få gjort massor! Hoppas Ni alla har det riktigt bra! :)

 

 
 

Glöm inte att se allt det vackra omkring Dig!

 

/Hanna :)


Under ytan - Så liten & trasig, samtidigt så ärlig & stark.

Åh, jag vet inte hur bra det är att påbörja ett blogginlägg framåt midnatt när man är trött & lite rödgråten, men nu blev det visst så.

Ikväll känner jag för att vara brutalt ärlig. Verkligen genomärlig, mest för att jag hoppas att det kan hjälpa någon annan, men också för min egen skull, för att ta död på eventuella felaktiga uppfattningar om mig.

I somras började jag så smått inse att det fanns saker i mitt liv som jag aldrig förstått tidigare, att bilder av mig från både andra & mig själv i vissa avseenden inte stämmer överhuvudtaget. Sedan dess har jag vänt & vridit på mig själv, för att närma mig sanningen hur obekvämt det än är.

Så nu tänker jag berätta för dig som läser det här, berätta om det som finns djupt inuti mig, ännu outforskat till viss del. Antagligen kommer jag vilja krypa ner under mitt täcke & aldrig mer visa mig efter att jag tryckt på publiceringsknappen. Samtidigt hoppas & tror jag att en börda kan lätta i & med detta. Kanske, kanske blir jag en mer äkta hanna.

Jag tror många har bilden av mig som en trygg person, utåtriktad till tusen & med ett psyke av stål. De flesta människor har nog bara sett mig glad, för det är jag för det mesta. Varje dag tackar jag Gud för att jag har världens bästa familj & en oförskämt stor klan bra vänner. Genom åren har jag fått uppleva massor & det är mycket jag minns med ett leende. Men, just nu känner jag för att berätta om hur jag ibland gråter som om jag var den mest ensamma människa på hela jorden. Hur jag går till skolan varje dag men innerst inne tror att jag aldrig kommer skriva en godkänd tenta. Jag vill vara ärlig & berätta att jag på fullaste allvar tror att ingen någonsin varit eller kommer bli kär i mig. Trots att jag älskar livet, & det liv jag lever, så har jag kanske den sämsta självbild jag någonsin mött. Jag tror att de som umgås med mig gör det av barmhärtighet för att vara snälla. Även om jag ofta skrattar tänker jag att jag måste vara tråkigaste människan i världen. Jag är nästan aldrig nöjd med något jag gör utan hittar alltid fel hos mig själv som jag använder för att trycka ner mig själv tills jag tror att jag är helt värdelös. Och jag gråter när jag skriver detta, för jag lärde mig gråta för ett par år sen & sen dess har jag sakta men säkert kommit i kontakt med mina känslor.

Jag vet att det är fel. Och jag vet att det finns människor som faktiskt älskar mig på riktigt, men oftast är känslan en helt annan. Det finns många saker som ligger bakom min dåliga självbild, men jag tänker inte berätta om dem med risk för att hänga ut människor då det är det sista jag vill. Däremot finns det fyra ovärderliga vuxna som jag aldrig kommer kunna tacka nog för att de trots allt hjälpt mig att bli den människa jag är idag, det är först & främst mina föräldrar & sen vet de två andra vilka de är! Utan deras kontinuerliga stöd hade jag aldrig haft en tro på att jag duger till något överhuvudtaget.

Sen långt tillbaka har jag ofta känt mig i vägen & obetydlig. Då den känslan tar över kryper jag in i ett skal & håller mig tillbakadragen & tyst, annars trivs jag för det mesta med livet. Men ibland sköljer den där oduglighetskänslan över mig med all kraft, & det kan vara av så lite som en negativ kommentar eller i vissa fall en utebliven kommentar. Ikväll pratade jag länge & väl med mamma om det, & sen så var de där igen, tankarna & känslorna som virvlar upp. Jag har inte en aning om processandet någonsin kommer ta slut, om jag en vacker dag kan se på mig själv med stolthet & glädje över att vara just jag?! Jag hoppas det, jag vill kunna tro att även lilla jag duger & att jag har ett värde.

Nu kanske du tror att jag skriver detta för att få medlidande, men då kan jag berätta att jag helst inte vill höra ett ord om det! Ni anar antagligen inte hur mycket stolthet jag måste svälja för att skriva det här.. För att skydda mig själv har jag ofta visat en yta utan känslor, men sen, i bilen hem eller då jag lagt mig har känslorna kommit ikapp & jag har gråtit tills det känts som tårarna tagit slut. Så om du någon gång undrat om kommentarer inte sårat mig så kan jag avslöja att jag är ganska bra på att dölja när jag blir ledsen. Min glädje är för det mesta inte en falsk fasad, men att jag skulle vara utan känslor & stentuff är fel. Så, om du sett ner på mig & tänkt att jag är naiv som tror att jag är problemfri, då kan du få ändra uppfattning nu.

Det kanske låter som att jag plötsligt blivit en sjukt blödig unge full med hormoner? Så är inte fallet, jag både är & kommer fortsätta vara samma Hanna, så antagligen kommer du inte märka någon större skillnad. För de människor som känner mig bra kommer det här inte heller som någon nyhet direkt, men kanske för någon av er. Men nu har jag kommit till den punkten att jag vill dela med mig av min litenhet, för att jag tror det kan hjälpa någon annan som är fast i samma tankemönster. Och än en gång vill jag betona att jag inte vill ha gulliga kommentarer eller sms, nej det jag vill är att leva ett mer äkta liv. Egentligen är det säkert helt emot vårt individualistiska samhälle att sätta ord på sådanthär, men ingen är problemfri trots att vi ofta låtsas det. Om alla dessutom visar en perfekt fasad kommer det där spelet bara fortsätta i all oändlighet, & det vore ju allt annat än nyttigt. För mig är ärlighet viktigt, & därför känner jag att någon gång måste vi sluta dölja allt som ligger under ytan & gnager. Jag tror alla hade mått bättre om det var mer accepterat att inte vara på topp alltid! Dessutom tror jag att väldigt många kämpar med låga självkänslor & självbilder, först när vi vågar se det kan vi också jobba med det.

Nu har jag två val. Det ena är att låta dessa ord ligga i utkastet. Det andra är att publicera det. Antingen låter jag livet fortsätta som förr & låta människor tro att jag är en stålkvinna, eller så berättar jag om min inre brottningsmatch. Det tar emot att visa mig så svag för första gången på väldigt många år, samtidigt är ju detta jag, åtminstone en del av mig.

Det här är så hemskt olikt mig, men trots att jag nu visat mig svagare än jag någonsin gjort förr så tror jag det är den starkaste Hanna ni fått se hittills



/Hanna, liten & trasig, men samtidigt ärlig & stark.


Helg, mhm!

God fredagseftermiddag alla därute i världen! :)

Här har jag just krupit upp i en fåtölj med en stor kopp kaffe som förhoppningsvis lindrar huvudvärken en aning. Imorgon har jag varit skåning i 20 dagar. Då jag kom från skolan i eftermiddag slog det mig att jag nu varit student i hela tre veckor. Det är ju ingenting tänker du, men för mig känns det som ett ljusår. Kort & gott är det skönt med helg! :)

Såhär framåt kvällen kände jag plötsligt att det var dags för ett blogginlägg (ja, det var ju några dagar sen sist..) men vet ännu inte alls vad jag vill skriva om. Kanske resan till Etiopien, kanske alla tankar som snurrar åt olika håll, eller om tiggarna som sitter i varje hörn här, kanske om de djup jag lärt känna hos mig själv men också andra den senaste tiden, eller om hur både Farmor & Mormor ”finns” på plats i mitt rum i Lund, kanske om känslor som virvlar upp då människor handlar på ett visst sätt, kanske om hur liten & ensam man känner sig utan familj, kanske om de snälla människor som tar hand om mig i Lund, eller om Guds ledning, kanske om hur vissa människor betyder mer än man någonsin kan förklara, eller om hur allting faktiskt verkar ha sin tid?

Någonting som verkligen varit jobbigt för mig de senaste åren har varit då människor trott sig känna mig utan & innan för att ”de läst min blogg”, jag tror att det legat till grund för att jag varit ganska försiktig med vad jag delat med mig av. Kanske är det också därför jag varit så omotiverad att skriva på jag-vet-inte-hur-länge.. Men just nu, med lovsång i högtalarna & stundande helg känner jag mig plötsligt lite entusiastisk till att skriva igen. Och vet ni vad? Det tycker jag känns väldigt roligt, även om Du aldrig kommer få komma mig så nära som om du väljer att dricka thé med mig!

Så, vart i livet befinner jag mig just nu? En fråga med många svar & som man säkert kan väva ihop med sociala konstruktioner om man bara vill ;) (Jo, det är sådant man matas med på socialhögskolan). Som vanligt analyserar jag mycket, & det blir många djupare samtal som får betyda mycket. När man börjar ett nytt livskapitel på det sätt jag just gjort funderar åtminstone jag ofta lite mer än vanligt. Tanken är att jag ska vara här i Lund tre & ett halvt år framöver, & då är jag en sån människa som gärna skulle vilja veta vad denna tid kommer innebära. Om man istället backar tiden lika lång tid hamnar vi på sommaren 2011. Det känns egentligen inte så längesen, men för att minnas vad som hände då tog jag mig en titt i bildarkivet & insåg att det hänt så galet mycket sen dess. Då hade jag precis tagit körkort & var absolut ung & dum (ännu värre än nu alltså). Som nybliven myndig hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle sitta här idag med de erfarenheter jag fått sen dess. Bland bilderna fanns många minnen, människor som var väldigt betydelsefulla då men som jag idag tyvärr inte har någon kontakt med, ett diplom som ingen visste varför jag fick, tokiga påhitt med kyrkans ungdom, tider då problem inte verkade existera överhuvudtaget. Jag hittade också några människor som stod mig riktigt, riktigt nära & som jag nog tänkte skulle finnas med livet ut, men än en gång insåg jag hur ruskigt lite man vet om sig själv & vad som väntar. Det är med visst vemod jag ser tillbaka på vissa sekvenser i livet, men framförallt ser jag framemot vad som väntar. Trots att jag senaste veckorna varit supertrött av alla intryck så är jag förväntansfull, mest för att jag är övertygad om att Gud som vanligt vet vad han pysslar med! :)

 

Nu gör vi ett nytt försök bloggen!

/Hanna :)


On my way.

GOD JUL lite i efterskott..! ;)
 
Hoppas Ni alla haft en fantastisk julhelg!
 
Här sitter jag på golvet i mitt rum, har så gott som packat klart fyra väskor, två stora klumpar & två små. Det enda som återstår nu är familjemiddag, dusch, allra sista packningen samt stödstrumpor..
 
Ja hörrni, idag är dagen. Dagen då jag för första gången lämnar denna världsdel helt på egen hand. Visst känner jag mig lite liten & utlämnad, men jag hoppas att allt ska gå bra. Åtminstone att jag kommer hem i levande format..
 
De senaste dagarna har jag varit lite kluven inför resan. Det är nog för att den senare delen av hösten & början av vintern varit alldeles förskräckligt intensiv, därför har jag inte hunnit ta in att jag ska iväg, tills nu. Och nu, nu känns det nästan enbart jätteroligt! Om ett dygn hoppas jag vara framme & springa emot ett gäng överraskade barn, ty de vet inget om kommande veckor, det är liksom årets stora julklapp kan man säga..
 
 
Då återstår bara att önska Er ett riktigt Gott Nytt År!
 
Stor kram /hannis :)

Golvad. Igen.

Gode värld. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Ett hej kanske vore på sin plats? Hej! :)
 
Denna dag har jag fasat för hela hösten. När människor frågat mig om jag ska fortsätta jobba till våren har jag försökt svara lite undvikande att det förhoppningsvis blir något annat. 
Till slut kom denna dag, 10:e december, & jag for till Ullared med två mostrar. Jag ville inte berätta för någon hur opepp jag var på att gå in på antagning.se & se hur det gått, så jag valde med omsorg ut julklappar till 32 oförskämt fina barn långt bort i världen. Då jag landade hemma igen var jag tvungen att möta mitt öde så att säga. Japp, jag blundade. 
 
I höstas när det var sök-dags hade jag svårt med beslutsångest & velade supermycket. Egentligen känner jag mig lite för liten för att flytta hemifrån "på riktigt", samtidigt insåg jag att jag kommer hinna bli 25 innan jag är färdigutbildad. Därför tog jag min tillflykt till min kloka extramormor för rådgivning. Efter mycket prat kom vi fram till en bra deal, & sen sökte jag. 
 
Det var en sak jag visste lika säkert som jag vet att jag tror på Gud. Det var att jag aldrig skulle ha en chans att komma in på socionomutbildningen på Lunds universitet. Så då satte jag den som förstaval (eftersom det ändå var lönlöst), Göteborg blev andrahandsvalet. Jag sa till Anita att "Kommer jag in i Lund är det ett mirakel & då kommer det verkligen vara meningen att jag ska till Skåne igen". När jag öppnade mina ögon i eftermiddags såg jag att allt var rött, förutom förstavalet. Tydligen var det meningen att jag skulle till Lund i varje fall!
 
Ja hörrni, är det inte alltbra helt sinnessjukt? Lilla jag? I Lund av alla ställen? Nu ska jag bli socionom, vansinnigt skrämmande men samtidigt otroligt spännande
 
Egentligen hade jag tänkt blogga om något djupt ikväll, men jag är helt grötig i huvudet av detta chocktillstånd, så jag sparar det till en annan dag! ;)
 
 
Golvad av Gud, för hundrafemtioelfte gången...!
 
/Hanna, blivande socionom, iiiiiiih! :)

Israel 2014.

Hejsan hoppsan! :)

Här sitter jag & laddar inför första kvällen i historien som Kicki & jag ansvarar för Örby hemtjänst södra distrikt. Det kommer gå kalasbra, lita på det! :)
 
Nu var det dock inte jobb jag tänkte skriva om, utan om en resa som pågick för en månad sen. Jag vet att flera av Er läsare väntat på bildbomb, & här kommer den äntligen! För er som kollat foton på facebook kan jag meddela att ni kommer känna igen knappa hälften av bilderna, några enstaka foton har jag lånat av vår guid (från tillfällen jag inte knäppte själv alltså), i övrigt är det bara att kika på! :)

Veckan i Israel var intensiv, väldigt intensiv men samtidigt hemskans härlig! Vi såg hur mycket som helst, & upplevde såpass mycket att varken Syster min eller jag än skrivit klart våra dagböcker därifrån. Skandal
Gänget var supergött & atmosfären kalas! :) Dock är det väl som med de flesta resor att det känns som man aldrig varit iväg, fast då har vi ju lite bildbevis..
 
En pilgrimsresa till Israel kan jag verkligen rekommendera, att åka med ungdoms-oas var tipptopp
Jag tror att det räcker med att säga att det var en superfin vecka, resten får bilderna berätta! :)
 
 
Stort Tack ska Ni ha hörrni!
 
/Hanna :)

Min kamera & jag.

Goder afton! :)
 
Hoppas allt är bra med er alla! Här rullar livet i rasande fart, jag bergiper't icke!
 
Jag har länge vridit & vänt på ett litet dilemma i mitt liv. Som så många andra gånger har jag skjutit upp det & tänkt "Äh, jag kan kan ta tag i det nästa vecka!" & så tänker jag samma sak när nästa vecka väl kommer. Nåväl, det handlar om den del av mitt liv som handlar om förevigande. Fotograferande alltså.
 
Såhär ligger det till. Jag älskar att skapa med kamera i händerna. Att fotografera är något av det roligaste jag vet & det ger mig energi. Men, efterarbetet skulle jag många gånger vilja spy över. Nu är jag verkligen långt ifrån proffsfotograf, men det ramlar ändå in lite förfrågningar då & då (har två bröllop som väntar till exempel-iiiiih!). Efter många påtryckningar har jag insett att jag måste börja ta betalt för att inte bli utnyttjad. Därför sitter jag nu & kikar olika fotografers paketpris, krummilurar & krummilurar lite till, & försöker fixa rimliga prisalternativ för mina bilder. 
 
Samtidigt som jag leker med tanken att jobba lite mer professionellt med foto har jag plockat fram en så-här-blir-du-en-bättre-fotograf-bok som stått i bokhyllan oläst på tok för många år. Just i denna stund lovar jag mig själv att förverkliga den satsningen. Jag tänkte lära mig fotografera på riktigt, trots mitt bristande tålamod.. Allt för att förhopnningsvis aldrig göra en kund (säger man så?) missnöjd! Det är mitt mål! :) 
 
 
Att möta människor & samtidigt fånga en glimt av livet är så vansinnigt roligt!
 
/Hanna :)

-"Örby hemtjänst, det var Hanna".

Det där är min helt klart vanligaste hälsningsfras i telefon. Undrar hur många tusen gånger jag uttalat de orden?

Fem år har jag nu haft en till&från-relation till Örby hemtjänst. Fem år! Ett jubileum ingen trodde skulle komma den där novemberdagen då en livrädd & mycket skeptisk 16-åring var färdig med sitt livs första apu-dag. Tänk om jag vetat vad som väntade.. Vilken tur att man inte vet vad som ska hända i framtiden hörrni, nej, det är inte första gången jag är tacksam över det minsann! ;)
 
Det har hunnit hända mycket på dessa år. Jag har fått med mig mängder erfarenheter & minnen. Trötta mornar, kvällar i mörkerrädsla & långa helgpass. Jag har viktit mig dubbel många gånger av svåra skrattattacker, men också fällt en hel del tårar av olika slag. Jag har fått vänner bland både vårdtagare & kollegor. Jag har vuxit i min roll & även utvecklats som person. Jag har lärt mig tycka om den verksamhet som jag totalt dömde ut min första dag. Idag är jag tacksam för fem innehållsrika år i hemtjänsten!
 
Oavsett om jag kommer spendera mycket mer tid där eller inte så kommer Örby hemtjänst alltid ha en liten speciell plats i mitt hjärta. Det är faktiskt alldeles sant.
 
Här har ni helgens goa gäng. Fyller man fem måste tårtorna fram, that's it.. ;)
 
 
 
Det har liksom blivit en del av mig.
 
/Hemtjänsthannisen :)

Resor av olika slag.

Hej fina folket! :)
 
Tänk, idag är det två år sen jag för första gången lyfte mot Afrika. Två år, det är ju helt sjukt!!
Inte hade jag anat vad den månaden skulle bära med sig, att jag frivilligt skulle återvända gång på gång. Nej hörrni, det är häftigt när Gud bara överraskar sådär & fullständigt spräcker alla planer & ersätter dem med något mycket bättre! :)
 
Just nu är det kaos på mitt rum. Om två timmar ska jag träffa Kicki för en fika innan kvällsjobbet. Innan dess ska jag helst ha hunnit packa klart (kommer aldrig gå!) för snart bär det av söderut. Yes, imorgon åker ett gött gäng till Israel. Inser nu att det var längesen jag åkte någon annanstans än till Etiopien, för plötsligt har jag inte en aning om vad man behöver ha med sig för 9 dagar på vift. Hojojoj, vad som helst kan hända, eller?! ;S
 
Sådär, då vet ni att det inte är någon idé att kika in här på en dryg vecka. Hoppas ni har det kalasbra vart ni än befinner er! :)
 

Två år alltså.. Och fortfarande lika fantastiskt!
 
/Hanna :)

Bokade biljetter.

Idag blev abstinensen tillräckligt stark för att jag skulle våga boka biljetter för en person till en annan kontinent. 
Annandag jul lyfter jag mot Etiopien & mina älskade, vansinnigt efterlängtade barn!!
 
Behöver jag ens nämna att tårarna strömmade & jag skrattade & tjöt om vartannat?! ;)
 
Såhär såg det ut i juni då vi överraskade världens finaste ungar, om 65 dagar är det dags igen!
 
 
Jag måste vara världens lyckligaste tjej?!

/Hanna :)
 
 

Grattis Sofia!

Idag mina vänner är en stor dag! Världens bästa Sofia fyller 20!
 
För ett par veckor sen firade Tvillingarna Knoppsson 4 år ihop, & jag tänkte då skrivit några rader om vår historia, men det blev inte av, så nu kommer jubileumscollaget istället. Som ett litet Grattis till lilla Fisen! :)
 
Hon är kort & gott fantastisk, en sådan vän som hon borde alla ha! Jag hoppas att hon haft en superbra födelsedag, så får jag fira henne lite senare, då vi inte befinner oss på olika platser i vårt land (som vanligt..).
 
 
Grattis bästaste Du!
 
/Hanna :)
 

Härliga Högstrands!

Nämen titta här!
 
Den oduglige bloggerskan är redan tillbaka, det var väl på tiden! 
Igår fotade jag ordentligt för första gången sen i somras. Kände mig ganska ringrostig, men tar det som ett tecken att jag borde lägga mer tid bakom kameran. Familjen Högstrand skulle plåtas hur som haver, stackars barn som annars måste bära jacka tvingades frysa så mycket att jage mellan varven var ett måste. 
Eftersom blåsten var iskall nöjde vi oss efter en halvtimme men inte innan ganska många timmar senare släppte stelfrusenheten. Nåväl, det var riktigt roligt att knäppa lite igen, här kommer ett axplock av gårdagens skörd! :)

 
Härliga höst & härliga Högstrandare! 
 
/Hanna :)

Hösthej!

Käre världars så dött här är! 
 
Jag vet faktiskt inte riktigt vad som hänt sen i våras. Någonstans längs vägen försvann liksom bloggen, men jag hittar säkert tillbaka, kanske snart till & med. Just ikväll insåg jag hur förskräckligt dåligt här uppdaterats för jag har nästan glömt lösenordet, då är det illa
 
Livet rullar på i varje fall. Tokiga påhitt hit & dit som vanligt såklart, & det varvas med jobb, alldeles för mycket jobb. Hanna här mår fint, trivs för det mesta med vardagen & dess innehåll. Jo, men så är det allt & jag försöker njuta av hösten som jag missade helt förra året, än så länge är den ganska fin alltså! :)
 
Nej vet ni vad, jag har lite att pyssla med här där jag sitter bland doftljus & mysig julmusik. Detta blev ett sjukt torrt inlägg, så jag tänker att jag bjuder på min senaste krönika som landade i brevlådan för ett par dagar sen. Det hinner alltid gå så lång tid mellan deadline & tryck att jag glömmer av vad jag skrivit, & denna gång fick jag mig faktiskt en liten aha-upplevelse av min egen text. Behövde den kanske allra mest själv, vad vet jag? Nåväl, här kommer't! :)
 

Föreställ dig att du vaknar en vacker morgon och inte har en aning om vad som väntar. Dessutom har du inget socialt nätverk utan måste lära känna nya människor.

De senaste veckorna har jag lekt lite med denna tanke. Jag har funderat över de relationer som betyder mycket i mitt liv, de människor som står mig närmast. Många av mina bästa vänner har varit en del av min vardag i många år nu, men hur skulle det varit om vi träffats för första gången idag?

Då jag gått runt och krummilurat fram och tillbaka såhär har jag i varje fall konstaterat en viktig grej. Det är att vi definitivt uppmärksammat varandras kvalitéer och gåvor väldigt mycket mer än vi gör då vi vant oss vid varandras sällskap. Tänk vad många fantastiska egenskaper man får möta hos människor i sin omgivning varje dag, men då det blir en vardag ser vi det inte längre lika tydligt.

Ibland är det viktigt att stanna upp och faktiskt ta sig tid att fundera över sitt liv, varför det ser ut som det gör. Jag har senaste tiden insett hur dålig jag är på att uppmuntra människor, och då främst de som är de mest betydelsefulla i mitt liv. Bara för att jag tar dem för givet.

Det är farligt det där, att ta människor för givet! Om vi inte lär oss att se det Gud lagt ner i vår omgivning får oftast Gud inte heller den tacksamhet han förtjänar.

Dessutom har jag insett hur fel det är att inte erkänna de gåvor Gud lagt ner i mig. Jag vet inte hur du fungerar, men om jag får beröm skjuter jag den genast ifrån mig. Igår insåg jag att det i själva verket är ett hån mot vår skapare, eller hur? Han har trots allt lagt ner sin själ i att skapa mängder helt unika människor med olika talanger och gåvor. Tillsammans utgör vi en perfekt mix som speglar ingen mindre än Gud själv. Om vi då tycker att ”Det där är väl inget märkvärdigt” förnekar vi Guds detaljerade tanke med just vår del i hans mästerverk.

Jag tror att vi överlag behöver bli duktigare på att se lite djupare, dels i oss själva men också i vår omgivning. Det finns inga gåvor och egenskaper som är mer värda än andra, det handlar om en helhet. Därför är det inte fel att erkänna vad vi är duktiga på, så länge vi inte blir självgoda eller överlägsna på kuppen.

När jag försöker se mig själv med Guds ögon blir det också lättare att se andra ur hans synvinkel. Vilken fantasi Gud har, vilken enormt duktig konstnär och formgivare han är! Har ni fascinerats över det någon gång?

Tänk också vilken trygghet det är att han har en utstuderad plan för just dig och mig. Jag behöver inte gå runt och reflektera över vad som hänt om jag lärt känna mina barndomsvänner idag istället, för även bakom allt det finns Gud. Och han har en perfekt vägbeskrivning för våra liv. Det är en obegriplig gåva det också!

Till sist vill jag önska dig en härlig höst. Ta tid till att reflektera och ta vara på livet, och se de människor just du fått på ditt hjärta från Gud. Genom att älska varandra ärar vi skaparen själv.

 
 
Var rädd om dig!
 
/Hanna :)

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0