hannapeterssooon

Gissa vem som fyller år idag? Hajjemensan, rätt gissat, lilla jag! ;)

 

Egentligen är jag inget större fan av födelsedagar faktiskt. Det är inget jag går & längtar efter, för mig är en högtid som jul så väldigt mycket större. Kalas är jätteroligt, men poängen för mig är att få tid att umgås med nära & kära.

 

Men, idag, detta år, råkar jag ha världens klart bästa födelsedag! Vet ni varför? Om ni inte gör det ska jag berätta, jag fyller just nu år på påskdagen, & det mina vänner är bästa dagen på hela året (konkurrerar lite med julafton förvisso, men ändå). Imorse väcktes jag av familjen för att sedan få besök av tvilling & fira en fantastisk högmässa i hemkyrkan. Tänk att fylla år på den dag Jesus uppstod & gjorde döden chanslös! 

 

En påskhelg är snart slut & jag slås ännu en gång av hur tomma alla stora högtider måste vara för alla människor som hoppar över kärnan. Hur rolig är en påsk som går ut på att äta godis & sätta fjädrar i ris? Eller en jul där höjdpunkten är julklappar som kanske inte alls klaffar? Nej, hade jag inte firat (alltså firat på riktigt) så hade det lika gärna kunnat vara. Idag firar jag inte främst mina 21 härliga år, utan att döden inte längre har någon makt över livet. En dag ska jag sluta andas, kanske imorgon, kanske om 62 år, oavsett kan jag möta den dagen helt orädd. Den dagen kommer bli den bästa i mitt liv, för den dagen får jag träffa Jesus, Han som dog för att jag skulle få liv, Han som uppstod för att besegra mörkret & Han som väntar på mig för en evighet med Honom. Det kallar jag kalas! :)

 

Hojojoj, det må jag säga!

 

Dagen börjar lida mot sitt slut, & min Pappa har börjat ett nytt årtioende i sitt liv! Vi har haft familjedag i Falkenberg & Varberg, fantastiskt väder & gott häng, jag gillar min familj väldigt mycket! :)

 

Så Pappa, här kommer dagens sista gratulerande! Ett megasuperstort Grattis!! Om jag skulle försöka beskriva hur mycket du betyder för mig hade jag inte hittat några passande ord, så jag hoppar helt enkelt över det.. ;) 

 

Just vid den här tiden för exakt 100 dagar sedan var vi ett sjukt flummigt gäng på en fin restaurang i Addis Abeba. Två volontärer som var dödströtta efter att ha skakat av gråt till & från hela dagen i en bil, en ärkebiskop + en annan hm, synodbiskop(?). Hannorna hade verkligen haft en tuff vecka, & speciellt det sista dygnet var något alldeles förfärligt!

 

På kvällen fick vi till slut skratta igen, & det var väldigt skönt att få göra det innan vi lämnade vår volontärshöst bakom oss. Runt midnatt stod vi i kön utanför flygplatsen & kunde inte förstå att vi verkligen var på väg hem, men det var vi. Ja, & sen dess har det hunnit gå 100 dygn, drygt 14 veckor av saknad. 

 

Men, nu vågar jag äntligen titta på massor härliga filmer på de små liven igen. För idag mina vänner, håll i er nu, idag har Christina & jag bokat biljetter till inget mindre än Etiopien!!! Nu vet jag att det bara är cirkus två månader tills jag får vädra min stora kärlek till det afrikanska livet igen. Åh om ni visste hur lyckohormonerna virvlar i mitt hjärta..!! Då min vän bestämt sig för ett par dagar sen var jag så lycklig att ögonen fylldes av tårar & min talförmåga upphörde för en stund. Jag vet inte om ni förstår hur galet mycket detta betyder för mig, att jag får göra den här resan för att överraska mina barn.

 

.. att små människor skulle kunna erövra så mycket av mitt hjärta.

 

Såhär är det mina bloggläsare som finns kvar. Jag har svårt att hitta inspiration & motivation till att blogga just nu. Det är inte så att jag inte gör något, för det gör jag. Känner liksom inte för att skriva massor(plus att jag tycker det är trist med bloggar som handlar om samma sak hela tiden), men jag tror det går över när fotandet kommer igång igen! :)

 

Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle vara så svårt att anpassa sig till Sverige igen. Varje dag undrar jag hur mina små tjejer mår, vad de leker, om någon kramar dem. Då jag jobbar har jag svårt att hitta den där riktiga glädjen i det, för jag vet att jag hade gjort mer nytta i Asella.

 

Det är mer än tre månader sen jag kom hem, så jag förstår om människor tror att jag kommit över den värsta saknaden. Och det kanske jag har, börjat acceptera att jag inte kan vara där hjärtat vill alltid.

Men det är mer än saknaden av barnen i Etiopien som ryms inom mig. Då jag åkte från ungdomsgruppen i fredags var det med sorg, att känna att ett viktigt kapitel i livet inte längre känns "hemma" är inte alls roligt. Ja, jag saknar mycket av det som var min vardag för bara två år sen.

 

Pappa & jag gick en långpromenad i förmiddagssolen idag. Det är en sådan välsignelse att ha personer som mina föräldrar i närheten, & de äkta vänner jag faktiskt välsignats med. Tackar Gud för dem allihop, jag hade antagligen inte överlevt en dag utan dem!

 

Sämre dagar & kvällar kan man ha. Men bättre vänner är svårt att hitta! :)

 

Älskade fruntimmer! :)

 

/Kärlekskonsulterna Jessika, Kajsa-Lena & Hanna.

Håhåjaja, då var det dags att be om ursäkt igen. Usch vad jag skäms!

 

Nyss hemkommen från ett trevligt vinlotteri med hemtjänstkollegorna kände jag att det är på tiden med ett blogginlägg. Så, här kommer't, jag lever!

 

Jag tror kanske att jag har lokaliserat det dåliga bloggflytet. Kan det helt enkelt ha att göra med att min kamera för tillfället gått i ide? Idag har den faktiskt varit framme, för att fota en toalettstol(ja det är sant, vilket fotouppdrag alltså!), men det var nog nästan första gången i år! Fruktansvärt tragiskt!

 

Nåväl, nu har ju solen tittat fram ordentligt. Långpromenad efter långpromenad blir det, & nästa gång jag inte har med mig någon traskare eller har en tid att passa ska kameran få följa med. Oj vad jag behöver komma igång, nu när det bara är tre månader kvar tills bröllopsfotandet! ;)

 

Åh vad jag njuter av vädret, det är ju alldeles fantastiskt att vakna av solens strålar! Kalastid med finisar blir det då det hinns med. 6 av de senaste 9 kvällarna har jag jobbat, men imorgon ringer klockan fem igen. Jag minns inte när jag senast jobbade en helt vanlig dagtur, det är ju lite smågalet. 

 

Nu behöver jag börja tänka på det där med att gå & lägga sig, det absolut tråkigaste jag vet! ;) Idag blir det ett gäng blandade instagrammare från senaste tiden igen, men snart hoppas jag kunna ändra på det så det blir någon ordning & reda här på bloggen igen! :)

 

Natti natti!

 

På mitt nya jobb finns en lapp där det står "En tyst man är en tänkande man. En tyst kvinna är en upprörd kvinna.". Det gäller inte här på bloggen, jag är alltså inte upprörd eller bloggvägrar! 

 

Däremot går dagarna i ett & jag jobbar jättemycket. Idag har jag varit ledig efter tre kvällar på rad. Sånt sliter mer än vad man tror faktiskt, & imorgon är det dags för första natten helt ensam. Spännande!

 

Har utnyttjat denna lediga dag på bästa sätt med lunchdejt med två fagra kvinnor samt långpromenad med en. Nice.

 

Just nu längtar jag efter sommaren, d-vitamin & energi. I år blir det en annorlunda sommar utan både hemtjänst & Vrångö. Ändå ser jag framemot solen, värmen & alla påhitt så jag håller på att bli tokig. Hamnade i en bildmapp med några foton från de senaste två somrarna. Långt ifrån tillräckligt beskrivande för att redovisa hur en sommar ska vara för att falla mig i smaken, men en liten hint är det åtminstone. Just nu har jag ingen resa planerad, men så har jag sagt förr & plötsligt, sådär ett dygn senare sitter jag på ett plan söderut. Så vem vet, även om jag helst tar en tripp till den afrikanska sommarvärmen så kan vad som helst hända. Spontanitet är en gåva, det skulle jag vilja påstå! ;)

 

Jag längtar efter alla oerhört saknade vänner som kommer hem till sommaren. Jag längtar efter att slippa bli rädd för spöket i spegeln & istället bli några nyanser mer färgad. Jag längtar efter nätter under bar himmel. Jag längtar efter sol & bad. Jag längtar efter superspontana roadtrips. Jag längtar efter sena kvällar på stranden, över chokladfondue eller ett glas vin. Jag längtar efter att få komma konfirmander nära & ge dem lite av all den kärlek jag själv fått. Jag längtar efter lediga dagar med familjen, & förhoppningsvis lyckas vi tajma vår ledighet i år. Jag längtar efter mysiga picknickar i alla dess former. Jag längtar efter att slippa både strumpor & skor. Jag längtar efter att plocka körsbär från en traktorskopa. Jag längtar efter vilda vattenkrig & andra sommartraditioner. Jag längtar efter att njuta av den fantastiska natur som finns här där jag bor. Jag längtar efter massor kvalitetstid med de människor som står mig sådär jättenära. Jag längtar efter att plocka blommor att sätta i håret. Jag längtar efter späckade dagar proppfulla med livsglädje. 

 

Yngst i tjejligan på mammas sida fyller år idag.

 

Det är värt att uppmärksammas tycker jag, även här på bloggen. Största Grattiset till Sara som blir hela 20 år! 

En av mina bästa & äldsta vänner alltså. Så snygg att alla som ser henne vänder på huvudet, inte undra på att hennes tio månader äldre kusin är stolt en dag som denna! :)

 

Firande av puddingen blir det senare. Så idag har jag istället tagit en rejäl sovmorgon, hängt med tvilling, traskat många kilometer & sitter nu & gör min första oriflamebeställning på superlänge! En allmänt skön dag, med helt fantastiskt väder! :)

 

Det luktar gott från doftljusen & jag sitter & skriver på en text om barn. 

 

Snart är februari förbi & jag är som vanligt fullständigt oförstående för vart dagarna tar vägen. Jag begriper det inte! 

 

Igår bockade jag av första stoppet i årets "berätta-om-Etiopien-turné"(turné & turné men jag hittade inget bätttre ord). Det satte igång lite hjärnceller, & jag hajjade till då några små sjuåringar kom fram & gav mig kramar efteråt. De var så små. När blev jag så stor? 

 

Mycket har hänt de senaste åren, & allt är inte som det alltid har varit här hemma. Alldeles för många av mina närmsta vänner bor på tok för långt bort, jag jobbar mest hela tiden & ställer klockan på fem ibland. Det hände aldrig för ett par år sen! Om jag tänker tillbaka på veckan som gått har jag hunnit med kvalitetstid med Anita, Ulrika, Kicki & Rebecka. Men, inte fler, & för att vara min vardag är det ovanligt lite. Ibland saknar jag gymnasietiden, då alla vänner fanns på hemmaplan & livet var en ständig fest. Samtidigt vet jag inte om jag skulle vilja tillbaka. Även om det är tråkigt att inte känna sig hemma på ku längre så vill jag påstå att alla tider har sin charm. Den fas jag nu är inne i innebär något annat, & förhoppningsvis har jag mognat lite på vägen.

 

Att acceptera livet är viktigt. Att acceptera hur saker förändras & att acceptera min roll i skapelsen just nu, det är något jag reflekterar över för tillfället. För mig handlar det om att krypa upp i Guds famn & vila där.

 

***

 

Texten ovan är skriven i onsdags, det blev aldrig av att jag publicerade den. Nu är jag nyss hemkommen från mitt livs första jobbnatt. Jobb & jobb, jour i varje fall! Nu har jag gått brevid tre pass & ska åtminstone vara tillräckligt varm i kläderna för att stå på egna ben. Även om jag inte är van vid att tänka pedagogiskt & ha lite större ansvar än i hemtjänsten så känns det bra. Ja, jag trivs faktiskt riktigt bra där, så jo, hoppas magkänslan är rätt! :)

Denna helg har jag bestämt mig för att vara ledig. Två fina skåningar är i Mark, & jag behöver vara lite fri från jobb. Så, om en stund blir det lunch med Syster, & ikväll tänkte jag besöka hemma-ku:t. 

Idag vid denna tid ungefär, fast för två månader sen, landade jag i Sverige igen. Obegripligt. Jag saknar mina små troll sådär jättejättemycket! <3

 

Japp, det är sånt jag får för mig då & då.

 

Denna veckan har jag varit ensambarn för första gången på 16 år (en hel vecka alltså). Jättekonstigt!!

Igår började jag på ett nytt jobb. Kände att det är dags för lite nytt på jobbfronten, så, jag utökar bara min tillgänglighet & finns numera inom två verksamheter. Måste säga att första intrycket var väldigt positivt, ingen stress & tid för jobbet. Jag tror att jag kommer trivas riktigt bra där! :)

Om tre & en halv timme går jag på helgens första hemtjänstpass. Och jobb blir det även denna helg. 35 timmar torsdag-söndag. Dessutom tre kvällar.. Just nu är jag inte överdrivet taggad! ;) Men, eftersom det är Alla hjärtans dag idag funderar jag på att fixa något litet pyssel att dela ut under kvällens besök, då kanske jag blir mer motiverad! 

 

Hade ett fint dygn i Göteborg här i veckan också by the way. Har jag berättat att jag har världens bästa vänner eller?! :) Och i måndags blev det myskväll med päronen! :) Ja, jag ska inte klaga, för jag är sysselsatt & mår bra! :)

 

Förresten, jag vaknade i den värsta mardrömmen idag. Jag gifte mig i den mest katasrofala bröllopssituation du kan föreställa dig! Usch! Glömde jag berätta att jag svarade ja för jättelängesen? Inte på tal om bröllop nu alltså, haha! Utan det blev faktiskt så, att jag bytte lite konfaläger också i sommar. Mycket nytt nu alltså, för väl att man är flexibel! 

Hejsan hoppsan!

 

Nu börjar jag få in någonslags vardag igen tror jag. Hela 6 arbetspass har det blivit denna vecka. Imorse ringde klockan 05.23 & jag insåg att jag måste bara lära mig att lägga mig tidigare! Åtminstone under vinterhalvåret då kroppen behöver mer än 5 timmar i horisontellt läge. Nu har jag ett par timmars rast innan kvällsarbetet drar igång. Morgonen, kanske den värsta jag upplevt i min hemtjänstkarriär?! Grät nästan, men bara nästan, så stressad var jag!

 

Min fotobok är snart klar. Många timmar bakom den, men ack vad skönt det är då man faktiskt sitter & pysslar med det & inte redigering eller något annat sånt tråkigt. På tal om foto har jag just lovat att fota ett brudpar i sommar. Jag är totalt livrädd, men ska göra mitt allra bästa! Kanske erbjuder lite fotograferingar senare i vår för att värma upp! :)

 

Vad har mer hänt den senaste veckan? Mycket vårdande alltså, en frulledejt, afrikagudstjänst, glädjeskutt, kusinflummeri, egentid med päronen, trevliga telefondejter & lite sånt smått & gott. Ja, & så den där tjatiga fotoboken då! Ni får ett provsmak på dess innehåll i brist på annat material! :)

 

..i både huvud & rumpa!

 

Har nu kommit till mappen "Näst sista eftermiddan & kvällen" i min Höst 2013-mapp. Totalt ryms här cirkus 16000 foton, & jag har ägnat dagen åt att gå igenom mapp efter mapp.

 

Jobbade som sagt både igår & i förrgår. Då jag kom hem satt jag här med mitt projekt. Har fått klart två fotoböcker med Etiopienfoton, en till päronen & en till moster. Nu sitter jag alltså med min egen, den största & med absolut mest möjligt material till. 

 

Att göra fotoböcker har jag aldrig tyckt varit sådär värst vidare roligt, men när man väl får klicka på "skicka beställning" är det värt varenda sekund av frustration. Resultatet brukar bli hemskt bra så letar Du efter den perfekta fotobokstillverkaren vill jag varmt rekomendera fujidirekt! Så, nu sitter jag alltså & går igenom tusentals bilder, väljer ut en efter en, sen ska jag redigera & sortera lite mer. Först därefter kan jag äntligen påbörja arbetet med att få fram en minnesbok från hösten som gick. Ett arbete är precis vad det är!

 

Hejhallå där ute i världen! :)

 

Igårkväll landade jag hemma efter nästan en hel vecka i Skånelandet. Oj, vad den veckan var välbehövlig måste jag säga! Sov varannan natt hos Storasyster & varannan hos Tvillingen, sista natten dock med båda två. Det blev galet mycket kvalletid med dem, två av världens absolut bästa vänner! Vidare var det fantastiskt att vara på Strandhem, jag njöt som aldrig förr! Kajsa-Lena & jag startade en kväll ett bröllopsfixarföretag, det pratades lite amarinja & skrattades massor vid matbordet. I lördags kväll kom min bibelskoleklass också till gården, verkligen roligt att träffa dem igen! :)

 

Idag har jag jobbat som undersköterska för första gången sen i juli. Sjukt hur snabbt man kommer in i rutinerna igen, typ fem minuter sen tror man att det är vad man gjort sen man föddes. Men, just nu känns det jätteskönt att vara igång, jag behöver sysselsättas, två veckor som hemmagående & jag blev typ knäpp. Därför ställer jag klockan tidigt imorgon också, det känns bra! :)

 

Just nu är jag inne i en liten tänkarperiod. Reflekterar & analyserar massor, framför allt mej själv. Till Varberg igår hade jag resesällskap & när vi satt & tjötade slog det mig att jag har kanske en lite annorlunda vänskapskrets om man jämför med de flesta 20åringar. Jo, men allvarligt, jag har 60åriga vänner som står mig lika nära som mina lika-gamla-polare. Så, det är vad jag krummilurat på senaste dygnet, hur det kommer sig liksom. Än har jag inget vettigt svar, mer än att jag alltid gillat att hänga med folk i olika åldrar, man lär sig så mycket då. Framför allt uppskattade jag verkligen mina sisådär 40 år äldre vänner i tonåren. Är man så livserfaren så är man ofta mer trygg i sig själv, inte sådär jobbigt kluven som ungdomar kan vara, lite mer stadig i livet. Det är så okomplicerat att umgås med en utomstående som har barn & barnbarn & sånt, kanske att relationen blir mer självklart enkel?! Nu kanske jag flummar till det här, jag vet inte riktigt vart jag vill komma. Men, jag tänkte bara berätta att jag verkligen, verkligen uppskattar mina vänner som är lite äldre än jag. Såklart är alla mina vänner ovärderliga, just nu fokuserade jag bara på dem med lite annan position i livet! :)

 

De senaste tre veckorna har jag hängt sammanlagt tio dagar med en såndär lite äldre vän. Nämligen den människa som agerar pappa åt mej i Etiopien. Det har varit så skönt att få prata med någon som vet vad mina barn heter, hur de luktar, hur de kryper upp i knät på en. Att få umgås med någon som faktiskt på riktigt vet allt det där. Men det har också varit lite omvänt, att jag behövdes för honom. Det känns gott i hjärtat då man får ge tillbaka något av allt det man själv fått, även om det bara är lite, lite, så är det ändå något. Dawit har betytt mycket för mig sen mitt första besök i Etiopien, & vi har en såndär relation där man kan vara sig själv & prata om allt. Men i veckan som gick fick den en annan dimension också, ett nytt djup. 

 

Ja, han är bara en av de som vunnit mitt fulla förtroende. Det finns flera sådana minsann! Mina föräldrar till exempel, de är absolut två av mina närmsta vänner, men de delar med sig, & det är ju bra! :)

 

I vilket fall som helst tackar jag Gud för alla mina vänner, 90åringar som nyföddingar, pensionärer som konfirmander. Jag ser människorna i min närhet som en stor gåva, & alla deras/era olikheter gör mitt liv rikt! Så, om Du känner Dig träffad vill jag tacka Dig för att Du är Du & att Du förgyller mitt liv. Långt mer värt än guld! :)

 

Så kom dagen då jag tog tag i den sista delen av årsredovisningen. Äntligen!

 

Som ni kanske märkt har jag tappat lite bloggmotivation. Detta till stor del för att läsarstatistiken ökar. För hur som haver så sitter jag mitt i min pågående livskris, då tycker världen att jag är som roligast att följa? Eh, jag tappar liksom lusten att dela med mig lite, det känns för tragiskt.

 

Nu är det dock inte så att jag är deprimerad, snarare bara lite fullproppad av olika känslor, & det tillåter jag mig att vara, det är ett måste i min situation.

 

Så.. Hösten 2013 alltså. Kanske den höst som alltid kommer vara mest speciell i mitt liv?! 31 augusti lämnade jag mitt "vanliga liv" för fyra månader på afrikansk mark. Ett beslut jag inte ångrar någonstans. Som tidigare skrivet tycker jag det är jobbigt då människor förväntar sig att man på tio sekunder kan sammanfatta 112 dagar som volontär i en verklighet som typ ingen begriper sig på. Självklart står det inte enbart positiva grejer i min dagbok från hösten, ibland har det varit jättejobbigt. Men, så som jag toklängtar tillbaka så hoppas jag att Ni förstår hur övervägande allt bra var! Nu minns jag mest bara guldkornen & det är de som värmer mitt hjärta.

 

Etiopien som samhälle & med sin livsstil passar mig mycket, mycket bättre än det svenska livet. Hade jag kunnat hade jag tatt med mig familj, släkt & vänner & flyttat på livstid. Nu är ju det en aning komplicerat, så jag får vackert nöja mig med någon månad här & där i konstant afrikanskt liv, åtminstone ett par år. Om jag inte gjort det innan så uppmuntrar jag Dig som läser detta verkligen, av hela mitt hjärta, att spendera ett par veckor i riktiga Afrika. Det är det verkligen värt!

 

Regnperioden var ganska tuff för oss, men idag minns jag den knappt. På min vägg hänger foton på de finaste & goaste ungar som finns på denna jord. Det är dem jag saknar mest. Ibland, då snön piskar mitt numera bleka ansikte tänker jag "ta mig till solen!" & när jag behöver duscha men inte känner för det kan man ju drömma sig tillbaka. Men, det är barnen jag saknar på riktigt från hösten. Att springa runt & flåsa för att mina lungor inte är vana vid att bo 2,5 km upp i luften. Mötas av "Haaaaanna" på långt håll & bli omkullvält av ett gäng tokiga ungar. Spela fia med någon liten utstuderad fuskare & få godaste kaffet serverat samtidigt. Kidnappa en unge eller två från dagis för att mysa hemma, & sen ha popcornkrig med dem. Bli ihjälkittlad till den grad att man knappt kan andas. Förgäves försöka få kämpande töser säga "skärp dig". Och så det bästa, nattningen. Vika ihop kläderna som ligger över hela rummet, lyssna på M:s fnitter som är detsamma oavsett vad man säger eller sjunger. Höra A säga "vaddetjallo" minst fem gånger & få hundra blöta pussar på mindre än en minut. Ja, åh, om jag fick välja ett scenario på hela dagen så skulle det bli nattningen. Jag längtar tills jag är där igen, det finns inget mysigare!

 

För att visa Er hur jag minns hösten 2013 har jag plockat ut ett stort gäng foton, vissa har ni sett, andra är nya. Om vi ser nere & ledsna ut beror det på att det är sista kvällen. Det känns skönt att jag fick gjort detta bamseinlägg nu eftersom jag tar lite semester & åker till Skåne idag. Fasar för lördag då jag måste säga hejdå på obestämd framtid till african daddy. Då jag åkte hem tänkte jag hela tiden "tre veckor, sen får jag i varje fall träffa en av mina bästa vänner från Etiopien!". Nu är det ju bara det att tiden går fort, & snart måste jag alltså acceptera att "allt mitt Etiopien" är borta. Hur jag ska överleva det är en bra fråga. Som några av Er kanske vet har jag tre sådär riktigt nära vänner från Afrika. En av dem är Dawit, han är dessutom den enda av dem jag kan föra en vettig dialog med. Det har varit ovärderligt för mig att få egentid med honom & prata om allt kaos med någon som faktiskt verkligen förstår!

 

Tillbaka till fotobomben, här kommer den! :) (Precis som på konfaläger så finns det linslusar & mindre linslusar. Värt att nämna om någon undrar om vi bara hängt med ett fåtal barn!) 

 

En månad. Kort tid, 31 dagar liksom. 

 

Jo tack, 31 innehållsrika, långa dagar många gånger vill jag nog säga. 

 

Började denna dag med att gråta, tillåta tårarna rinna i saknad. För hur underbart det än må ha varit att komma hem, så växer saknaden för varje dag. Ibland känns det som jag är en annan människa nu, mycket mer, jag vet inte, sårbar?

 

Dagens start var alltså inte särskilt rolig, sen i eftermiddag tog jag tag i något jag borde gjort för länge sen & hälsade på mina två äldsta vänner(?) (äldst vad gäller ålder alltså). Så jag fick en riktigt lyxig stund med dem! :) Sen har kvällen spenderats tillsammans med Christina. Åh, om ni visste hur skönt det är att någon av ens allra bästa vänner vet exakt hur det är att lämna ett volontärsliv i Afrika bakom sig. Någon som lyssnar & känner igen känslorna som stormar. Jag tackar Gud för den damen! :)

 

Ja, nu har jag alltså varit hemma i en månad. Det värsta är att det dröjer många dagar till innan jag får natta mina alldeles egna barn igen. Tidigare idag skrev jag "Hjärtat värker & tårarna rinner!". Även om saltvattnet inte tränger på varje dag, så bär jag verkligen med mig Etiopien konstant, påminns väldigt ofta. Igår hade jag kvalitetsdag med min afrikanske pappa, helt ovärderligt samtidigt som det som nu fattas i mitt liv blir så mycket mer påtagligt. 

 

Det har varit värre att komma hem än jag kunde föreställa mig. Många gånger pratade vi om allt vi skulle hitta på då vi kom hem, alla vi skulle träffa & längtade då & då som tokar. Men, senaste veckorna har jag inte klarat av att träffa så mycket folk som jag brukar. Eftersom det känts som ingen brytt sig har jag valt att isolera mig, det har varit jobbiga & tunga dagar. Helt enkelt för att något som finns oerhört djupt i mitt hjärta fattas mig.

 

Idag fyller världens bästa Mamma år! Ett bamsestort Grattis till henne får det bli även här på bloggen! :)

 

Förlåt dålig aktivitet här de senaste dagarna, fick rådet att låta bloggen vila lite i all landning. Men så länge till ska det nog inte dröja innan det finns något att berätta! :)

 

Igår ringdes jag in för jobb för första gången i år. Mitt livs första natt skulle det bli, så jag vilade bort halva eftermiddagen & kvällen. Sen drack jag kaffe tills jag mådde illa & förberedde mig mentalt på att vaka 21-7. Det blev dock ingen jobbnatt så jag fick sova gott istället. Dock är jag lite tidsrubbad idag. Har hunnit med lite KU också by the way, för första gången sen augusti. Och, så fortsätter all bearbetning, stundvis är det sannerligen en kamp.

 

Resten av helgen är det fullt upp. Imorgon första kördagen på superlänge & sen party för att avsluta dagen lika bra. Sen, blir det massa roligheter, men det berättar jag om någon annan gång! :)

 

Nu ska jag krama vårt födelsedagsbarn lite mer innan vi ska sova. Vad vore jag utan min kloka Mor? Hon, som lyssnar & förstår, den som verkligen stöttar mig fullt ut. Åh, vad jag älskar henne, min mamma! :)

 

Har precis landat hemma efter en hellyckad & härlig helg i Umeå! Ska berätta mer om den & allt nice den innehöll, dock inte just nu.

 

Nej, för nu har jag så galet ont i hjärtat. Det finns inga tillräckliga ord för hur hela jag skulle vilja vara hos mina små tjejer just nu. I helgen har jag bland annat hängt lite med min afrikanske pappa. Han luktade Etiopien. Åh. Sen har jag idag spenderat ett par mysiga prattimmar med min afrikanska mor, goa Rakel. Det var så skönt, hon förstår i varje fall lite mer än många andra.

 

Jag är ledsen ikväll. Ledsen för att ingen på riktigt vill förstå, det finns folk som bryr sig, det gör det absolut, men ändå.. När vissa av ens vänner nöjer sig med ett "bra" på frågan hur man haft det, då vill jag helst skrika rakt ut. Det är så frustrerande! 

 

Tyvärr har jag också varit där, då man tycker missionsföredrag är trista. Det var innan jag upptäckte världen utanför Europa. Ikväll bubblar det av känslor inom mig, tårarna tränger på hela tiden & jag vill bara befinna mig många mil från Sverige.

 

Det gör ont i mig då folk frågar "hur mår du?" & inte lyssnar då jag svarar. Det gör så hemskt ont då människor tycker att Afrika upptar för mycket av mig. Sorry, men accepterar du inte det så accepterar du inte mej. Etiopien kommer alltid, alltid ha en alldeles egen plats i mitt hjärta, en plats som inget annat kan ta. Och om jag bara kunde hade jag gjort allt för att vara där just nu!!

 

..får Ni ingen slutuppdatering från året som gick. 

 

Jag tycker den är lite jobbig, den innebär att jag måste gå igenom massor bilder som innehåller oerhört saknade vänner. Jobbigt är ordet, väldigt jobbigt!

 

Nu däremot måste jag packa, för om några timmar lyfter vi för en rolig helg norrut. Imorgon blir det fest hela dagen lång, & förhoppningsvis en chockad african daddy! :)

 

Yes, let's go, jag har som vanligt liiite bråttom!

 

Go kväll!

 

Här sitter jag, just hemkommen efter en mysig dag. Bland annat blev det spontanfika i Kungsbacka med en favoritkusin & en favoritmorbror. Gött med sånt, spontanitet, det gillar jag..

 

Men nu till sommaren alltså, kort & gott.

 

Ännu en fantastisk sommar, jag njöt extra mycket eftersom jag äntligen hade fått flytta tillbaka till mina nära & kära. Det var en såndär sommar som innehöll minimal sömn, maxade dagar & underbara människor! :)

 

Vad minns jag alldeles speciellt sådär då tro?
Att jag trivdes bättre i hemtjänsten än jag någonsin gjort tidigare, Vickan & Jakobs bröllop, Vrångö med oslagbara konfirmander, galna & spontana utflykter, Kickis tjut då hon drabbades av mina vattenkrig samt andra mysigheter med henne, alla härliga vänner här hemma - det var kvalitetstid mest varje dag, fina dagar i Stockholm, Vimmerby, Norrköping, Skåne m.m, mina lyckliga små studenter, avskedet på Strandhem, Stureglädje, välbehövlig tvillingtid, nätter under bar himmel, blandade känslor inför hösten, två nya små kusinbarn, & så allt annat härligt somrigt! :)

 

Det är ofta jag slås av hur välsignad jag är. Runt mig har jag helt otroliga människor som verkligen sätter rejäl guldkant på vardagen. Ja, jag är inte värd allt som jag får, inte alls! Men, jag tackar & tar emot, för det är så oemotståndligt! :)

 

Sommaren 2013, urgo raktigenom, Tack alla supersköna Ni! :)