Allmäna måndagsfunderingar..
Här har ni mej igen. Med magont och huvudet fullt av funderingar. Jag har slutat skaka och mår inte illa längre. I morse var det verkligen hemskt. Längesedan jag var så dålig och i stunden jag befann mej i duschen och ropade på mamma att "Nu, nu svimmar jag mamma" och hon bestämt sa till mej att öppna dörren, vilket jag nästan glämt av hur man gjorde trodde jag att 2 veckors sjukdom var vad som finns bakom mitt allmäntillstånd. Mina päron bestämde sej för att sjukanmäla mej, men trots att hela kroppen skakde, jag mådde superilla och allt bara snurrade ville jag inte ge efter. Så jag bestämde mej, och jag klarade av hela skoldagen :)
Sen jag skrev förra gången har lite allt möjligt hänt. På min och Hitlers födelsedag blev det till min stora lycka 2 övningskörningsstunder, mums! :)
Uppdatering angående furets.. Vaktmästarna har ställt en bänk framför mitt berg, antagligen för att man ska sitta där. Men njae.. Det blir inte äkta så berget är det som gäller fortfarande :)
Förra skolveckan undviker jag helst att kommentera, men efter-skolan-stunder med Viktoria, I promise, det är något av det bästa som finns! :D
Energi är något jag inte direkt haft i överflöd senaste tiden, men på KU, jag vet inte vad som hände.. Plötsligt bara släppte det, Jessica, Simon B, Johan L och jag sprang runt och skrek och hade oss. Det var rakt igenom galet och väldigt mycket kinna-ku-varning, men otroligt välbehövligt för en tjej som jag! Något annat som var välbehövligt var äktenskapsförmedlingen hemma hos mej i lördags kväll. Hahaha det var en finer afton med några mkt vackra och omtyckta tjejer! :)
Viktoria fortsätter förgylla mitt liv! Ni skulle sett oss igår.. Våra magrutor fick sej ett rejält pass hos vår moster och morbror samt ute i leran. Wow, brottning, det är nästan magiskt! Och äkta kusinkärlek, det är om möjligt ännu mer magiskt!
Så till rubriken för detta inlägg. De senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket över olika saker. Vad gäller skolan har det bl.a handlat om att jag inte gillar när människor klankar ner på omvårdnadsprogrammet. Jag är mycket väl medveten om att det inte är någon vidare svårighetsgrad på det vi lär oss, men samtidigt.. Är inte människors sociala kontakt det viktigaste han/hon/den/det har? I varje fall jag känner att det är viktigare hur jag blir bemött när jag är sjuk, hjälplös och utsatt än när jag exempelvis köper en klänning till skolavslutningen. Jag tycker det borde kännas mycket mer angeläget att känna trygghet och omsorg i svåra situationer, mina åskiter kanske jag är ensam om, men de känns rimliga.
Någor annat jag funderat på är vad mitt mål med livet är. Det är en svår fråga, jättesvår faktikt. Vad gäller yrkesmässigt mål är jag fortfarande inne på någon form utav barnsjuksköterska. Jag tror det är vad jag jag är menad att bli. Det känns helt rätt att jobba med barn för mej i varje fall. Sen har jag nog inte så mycket mer mål i livet, är det inte farligt att sätta upp sådana? Det kan nog bli väldigt fel att planera allt för mycket! En sak jag dock är bergis på efter mina hjärntankegånger är att livet är på tok för kort för att slösas bort på tjaffs, bråk och hat. Jag inser att man istället måster försöka leva fullt ut genom att förlåta varandra och att glömma saker som blivit fel, att vi borde älska varandra för dem vi är. Precis så tror jag det är. Alla har vi fel och brister och ibland blir det tokigt, men som många gamla har på sina bonader "Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta" Superviktigt, I think!
Nej, nu åker datorn i golvet och jag fortsätter istället med "hemkomsten" under mitt varma, goa täcke. Jag hoppas ni förstod mina poänger i det jag skrev. Och om inte skyller jag på att det är måndag ;)
Stor kram
/Hanna
Sen jag skrev förra gången har lite allt möjligt hänt. På min och Hitlers födelsedag blev det till min stora lycka 2 övningskörningsstunder, mums! :)
Uppdatering angående furets.. Vaktmästarna har ställt en bänk framför mitt berg, antagligen för att man ska sitta där. Men njae.. Det blir inte äkta så berget är det som gäller fortfarande :)
Förra skolveckan undviker jag helst att kommentera, men efter-skolan-stunder med Viktoria, I promise, det är något av det bästa som finns! :D
Energi är något jag inte direkt haft i överflöd senaste tiden, men på KU, jag vet inte vad som hände.. Plötsligt bara släppte det, Jessica, Simon B, Johan L och jag sprang runt och skrek och hade oss. Det var rakt igenom galet och väldigt mycket kinna-ku-varning, men otroligt välbehövligt för en tjej som jag! Något annat som var välbehövligt var äktenskapsförmedlingen hemma hos mej i lördags kväll. Hahaha det var en finer afton med några mkt vackra och omtyckta tjejer! :)
Viktoria fortsätter förgylla mitt liv! Ni skulle sett oss igår.. Våra magrutor fick sej ett rejält pass hos vår moster och morbror samt ute i leran. Wow, brottning, det är nästan magiskt! Och äkta kusinkärlek, det är om möjligt ännu mer magiskt!
Så till rubriken för detta inlägg. De senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket över olika saker. Vad gäller skolan har det bl.a handlat om att jag inte gillar när människor klankar ner på omvårdnadsprogrammet. Jag är mycket väl medveten om att det inte är någon vidare svårighetsgrad på det vi lär oss, men samtidigt.. Är inte människors sociala kontakt det viktigaste han/hon/den/det har? I varje fall jag känner att det är viktigare hur jag blir bemött när jag är sjuk, hjälplös och utsatt än när jag exempelvis köper en klänning till skolavslutningen. Jag tycker det borde kännas mycket mer angeläget att känna trygghet och omsorg i svåra situationer, mina åskiter kanske jag är ensam om, men de känns rimliga.
Någor annat jag funderat på är vad mitt mål med livet är. Det är en svår fråga, jättesvår faktikt. Vad gäller yrkesmässigt mål är jag fortfarande inne på någon form utav barnsjuksköterska. Jag tror det är vad jag jag är menad att bli. Det känns helt rätt att jobba med barn för mej i varje fall. Sen har jag nog inte så mycket mer mål i livet, är det inte farligt att sätta upp sådana? Det kan nog bli väldigt fel att planera allt för mycket! En sak jag dock är bergis på efter mina hjärntankegånger är att livet är på tok för kort för att slösas bort på tjaffs, bråk och hat. Jag inser att man istället måster försöka leva fullt ut genom att förlåta varandra och att glömma saker som blivit fel, att vi borde älska varandra för dem vi är. Precis så tror jag det är. Alla har vi fel och brister och ibland blir det tokigt, men som många gamla har på sina bonader "Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta" Superviktigt, I think!
Nej, nu åker datorn i golvet och jag fortsätter istället med "hemkomsten" under mitt varma, goa täcke. Jag hoppas ni förstod mina poänger i det jag skrev. Och om inte skyller jag på att det är måndag ;)
Stor kram
/Hanna
Kommentarer
Trackback
