hannapeterssooon

Jag lovade ju att skriva om min helhärliga onsdag. Tyvärr blir det inget med det idag i varje fall. Tårögd sitter jag här i sängen och bara väntar på att få slockna. När jag kom hem med mitt strålande humör trodde jag inget kunde förstöra min lycka, men så ringde min Far.. Det är ofattbart, det har hänt igen. Denna gången var det Gunnars tur att lämna oss. På samma sätt som sin bror för bara några månader sen. I Transtrand till på köpet, med sin 12-årige son. Det är så hemskt att man ryser vid bara tanken. Min mor hade alla möjliga telefonsamtal angående detta och efter en stund kände jag att jag inte klarade höra mer. Jag vet inte hur många relativt nära släktingar som dött under bara ett år. Säkert är det 10, och sen i julas 5-6 stycken, varav 3 helt oväntade. Dessutom har vi många fina människor som är svårt sjuka och det blev lite för mycket kände jag. Därför drog jag mej undan till min favoritplats då jag vill vara själv och tänka. Furet blev det självklara alternativet och där satt jag, uppflugen på ett berg med tårarna rinnandes nerför kinderna. Visserligen hade jag ingen direkt relation till Gunnar, men när jag satt där tänkte jag på Farmor & Farfar, Mormor och vidare på att det faktiskt plockas människor ur mina föräldrars generation också. Vrölhemskt och det hela var allmänt jobbigt. Men oj vad skönt det var att rensa tankarna och bara vara själv lite. Ytterst välbehövligt!
Nu lyssnar jag på inspelningen av blott en dag som jag lyssnade på när Mormor först opererades och sen även tiden efter att hon gått bort. Så.. jag är helt enkelt känslomässigt ur balans och får ständigt massa minnen framför mej. Döden är en svår grej.


/Hanna som tycker att vi alla skänker en tanke till Lena med barn och barnbarn.