Saknad & glädje i samma veva.
När tanterna i borås geggat färdigt med mina tänder blev det en stund på donken med min mor innan jag själv tog tåget till skolan. På väg blickade jag ut över träd, moln och sjöar. Jag hann tänka en hel del under tiden och kom fram till att det är d-vitamin som saknas hos mej för tillfället.
Saknaden som för tillfället är störst i mitt liv är av människor jag gillar så otroligt mycket. Idag handlar det särskilt om Edith och Mormor. Så underbart det hade varit om telefonen ringde och Mormor frågade hur jag mådde och berättade vilka nyheter som fanns runt om i bygden. Eller att vakna i morfars säng och se att Mormor bäddat sin del av sängen och känna doften av kaffe nerifrån köket samtidigt som solen sticker en i ögonen. När man tänker på detta blir man bara uppgiven. Tiden som gick som aldrig kommer tillbaka. Jag försöker fokusera på min Edithsaknad istället. Tänk att få sitta med stumpan i knät och försöka förstå vad hon menar med sitt pladdrande, att se henne skratta och springa på sina små instabila ben, att få en supergo kram och kanske en blöt puss. Otroligt vad jag längtar efter henne. Denna tös är något av det mest fantastiska jag kan komma på! Men i denna saknad kan man också väva in Glädjen över allt som verkligen förgyller vardagen och gör livet värt att leva. Jag vet inte om jag tänker skriva så mycket mer. Viktigare att läsarna orkar sej igenom och förstår att det är viktigt att ta vara på den tid man har. Så ska jag också ta nya tag med mitt motto och leva efter det igen. "Se allt från den ljusa sidan". Livet är ju egentligen helt fenomenalt härligt, bara det att man glömmer det ibland. Så kika dagens utvalda bilder och försök förstå vad jag menar med glädje över alla livets under.
Kärlek
Hanna
