En tänkande filur.

Oj! Det blev visst ett behövligt blogguppehåll, jag märkte det inte ens. Tangenterna under mina fingrar har inte stavat till "blogg.se" sen i måndags, kalla det strejk eller upptaget schema, just nu är det samma sak.

Har jag någonsin varit så ovetande om vad ett blogginlägg kommer innehålla som jag är nu? Nej, jag tror inte det. Kanske är det för att natten innehöll på tok för lite sömn som jag nu sitter här som en robot. Visserligen har jag jobbat en hel, lång arbetsdag också, men ändå. Vad ska jag skriva, vad vill jag berätta?

Rent allmänt har veckan varit omväxlande. På jobbet har jag fått vara med om en del. Förutom att jag numera är någotsånär självgående har jag spanat in lite olika verksamheter, däribland elkonverteringsprocerduren. Hela tre gånger till och med, men efter tredje chocken svartnade det för ögonen & jag kände mig liten & ensam där jag försökte hitta balansen i en korridor på lasarettet. Alla intryck tog på krafterna & jag sov 13 timmar natten efter. 13 timmar, det är inte normalt för att vara jag, inte alls faktiskt. Annars har veckan innehållt mys med Fia, två orkesterövningar, Ku & lite annat smått & gott.

Är det så att jag lider av kaffebrist eller är det så att hormoner far eller är det så att det faktiskt är sant? Går jag bakåt i utvecklingen?
När jag ser tillbaka på veckan känns det som att dörrar stängts titt som tätt. Gårdagens informerande tal som jag laddat upp för mer än någonsin gjorde mig fruktansvärt besviken på mig själv, människor missuppfattar på helt fel sätt, orken finns inte, motivationen är som bortblåst, jag får i uppgift att agera psykolog/medlare & ingenting går som det ska. Känns det som.
För en stund sen kikade jag flera fina fotobloggar & imponerades, samtidigt som jag insåg. Människor har sagt saker som jag borde ta som uppmuntran, samtidigt som jag insåg. Orkesterföreningen var superkul, samtidigt som jag insåg. Jag insåg, eller rättare sagt, jag inser. Inser mina begränsningar. Just nu känns det tungt & det sänker definitivt min självkänsla.
Det finns fyra personer som förstår på riktigt. Tre människor & en Gud. Människorna som jag ikväll behövt, de tre som känner mig & som jag litar på fullt ut har jag ingen möjlighet att träffa, men de finns där i vilket fall som helst. De människor som passar så perfekt in på "Vänner är de änglar som lyfter dig då dina vingar glömt hur man flyger" & oavsett om de/ni läser det här, vill jag ikväll tacka er ~ Ni vet vilka ni är. Ni är mina änglar, mina riktiga änglar.

Nu lät det som om jag var jättedeprimerad, snarare tänker jag för mycket & i kombination med hemtjänstjobb kan resultatet sluta så här. Senast jag var på detta humör var i september, så det var väl kanske dags nu. Tror bestämt jag får muntra upp mig med lite apelsin dränkt i härlig grädde. Grädden, vad hade jag gjort utan den?

Sedär, nu steg humöret, tack vare att jag fick på lite läcker musik. Nu vänder det hoppas jag! By the way, för exakt tre veckor sen var vi på väg till Transtrand. Jag saknar veckan där, gården, naturen, lugnet, människorna!


På resa genom livet? Så måste det vara!

/Hanna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0