hannapeterssooon

Här sitter jag & gråter. Ja, så illa är det!

För ett par timmar sedan hade jag mitt livs sista cellolektion. Sista. Åh, tårarna rullar, det här kommer nog inte gå att beskriva så som jag önskar. I elva år har jag spelat tillsammans med Sture, först fiol, sen cello. Han har tappert försökt få mig att öva, men förgäves. Jag tror inte någon förstår hur den där halvtimman varje vecka till stor del format mig & gjort mig till den jag är. Sture har accepterat att jag spelar på mitt sätt, ibland har inte ens cellon fått följa med!

Denna Sture är speciell, han är fantastisk. Mina kompisar undrar vem de nu ska skicka mig till när jag är ledsen. Det frågar jag mig också! Sture han lyssnar & honom har jag alltid kunnat fly till, han förstår. Dessutom har ingen annan sådana bamsekramar.. Inte sällan har cellolektionen varit veckans höjdpunkt, jag har fått vara mig själv med Sture. Vi har haft otroligt roligt, & delat mycket. Det är så overkligt att våra kvalitetstunder är ett minne, jag saknar dem redan & jag glömmer aldrig någonsin min extrapappa & min vän. Min vän Sture!

Jag som aldrig grät förr gör inget annat än bölar nu för tiden, jämt. Det känns som att den jag är, hela min personlighet, hela mitt liv håller på att plockas i bitar för att läggas i en låda. Något som jag ska ta fram då & då för att minnas. Det går inte att förklara, men det gör ont, så fruktansvärt ont.