hannapeterssooon

Oj vad jag inte alls gillar att meddela förseningar & lämna frånvarorapporter. Men, jag blir så illa tvungen, igen!

 

Sen vi kom tillbaka från Skåne har de två dagarna rusat iväg. Min bror & jag har tillsammans gråtit över det faktum att september närmar sig med stormsteg. 

Massor av godingar har kantrat dagarna. Både extralillebror & Storasyster har jag kramat för sista gången innan julafton, Hanna & jag har taggat & taggat i gbg, gårdagskvällen spenderades med två finisar, familjen har haft kvalitetstid & känslostormen har bara börjat.

 

Det är nu ögonen vattnas gång på gång. Däremellan ser jag framemot hösten tills jag håller på att spricka. En del av mej vill skrikandes klamra sig fast vid mina föräldrar, en annan del av mig längtar efter känslan av små godingar i knät. Åh, det är så förskräckligt förvirrat. Mycket i huvudet, många att krama, en enda som förstår. 

 

Ikväll har jag suttit & trängts i ett rum med cirkus 25 andra härliga människor, mina vänner. Vi ska alla åt olika håll i höst. Att tillsammans få lita på att Gud leder, att få be & lovsjunga direkt från hjärtat ihop.. Det gjorde allting aningen lättare. Jag älskar att se hur Han jobbar, på olika sätt med oss allihop, alla med olika livsvägar men alla för att ära Honom. Det är så vackert.

 

Idag har jag valt att låta min vän den lilla svarta vila efter nästan 6 års troget sällskap. Det handlar om min vackra musikspelare. Tja.. laddaren försvann i samband med hemflytten, så idag har en rosa efterträdare tagit vid. Kan vara gott att ha imorgon då jag styr kosan mot Norrköping. Jag åker iväg på obestämd framtid, men vi ses helt enkelt då jag kommer hem igen.