hannapeterssooon

Hej på er!

Ikväll känner jag för att skriva lite om ett litet kapitel i mitt liv. Kapitlet där jag skriver. Det händer då & då att jag får förfrågningar om att skriva en text eller två. Oftast handlar det om texter som kanske når en del människor, men för det mesta folk jag inte känner. Då gör det mig inte så mycket.

I höst har jag kämpat med frågan om jag ville skriva något ”läsvärt” till vår lokaltidning hemma. Det tog mig nästan tre månader att till slut trycka på tangentbordet, jag ville inte. Men, ibland får man ge sig då någon annan vill något annat, & denna gång upplevde jag verkligen att Han där uppe hade något att säga markborna genom mig. Att skriva saker som finns i hjärtat på en & som hamnar i händerna på många i ens sociala nätverk, det är något jag dock har väldigt svårt för. Plötsligt känner jag mig så ”blottad”, i princip vem som helst kan få reda på hur jag tänker & känner. Det är lite smått obehagligt.

Att hamna i tidningen är inget jag strävar efter, det är inget speciellt. Tyvärr kanske någon tror att mitt mål är att få publicitet & stå i centrum. Det är lite därför jag skriver det här, för att berätta att så inte alls är fallet! Jag tror dock att vi alla fått olika gåvor som vi ska förvalta. Om det innebär att jag då & då får i uppgift att skriva kanske jag ska göra det. Ibland kanske jag har något vettigt att säga, ibland inte. Att avgöra det kräver träning, & för att bli mogen i användandet av sina gåvor måste man också få lov att göra fel.

Jag vill tro att det fanns något större bakom min senaste krönika. Oftast kan man välja väg genom bön & jag kände verkligen att jag var tvungen att skriva hem till Mark. Lite av ett ytterligare bönesvar fick jag i mejlet som berättade att flera kottar på redaktionen gråtit då de läst om min lilla vän. För mig var det skönt att det fick beröra redan innan det hamnat i tryck.

Det var väldigt svårt för mig att skriva för mb. Jag är rädd att bli granskad & kritiserad. Jag är rädd för att bli igenkänd & rädd att människor får fel uppfattning om mig. Men ibland måste man trotsa sig själv, utmana den där rädda sidan av sig själv. För mig innebär det ofta att utmana det obekväma i att visa känslor, speciellt de som finns så djupt inom mig & som så få förstår. Om ingen blir berörd av mitt Etiopien utom de där journalisterna så gör det inget, några är bättre än inga alls, oavsett hur kritiserad jag kan bli.

Till sist vill jag bara uppmuntra dig till att använda dina gåvor. Vi är alla olika & har fått olika uppgifter här i livet. Inga uppdrag är för stora eller för små, & vi är precis lika viktiga allihop, oavsett vad vi är bra på! Så gör det du ska göra, spela saxofon eller predika, vad vet jag? Så länge vi strävar efter att använda det vi fått för Guds rike, så tror i varje fall jag att det blir välsignat! :)

 

Om Du är Du & jag är jag så blir det bäst! That’s it and that’s His plan!

/Hanna :)