hannapeterssooon

Då vi hade 98 dagar kvar i Afrika kändes det som en hel livstid skrev jag i min dagbok. Idag har jag varit hemifrån i 100 dagar, endast knappa 300 timmar återstår tills jag förhoppningsvis åter är hemma i Mark.

Innan dess ska jag hinna packa & säga hejdå till alldeles för många människor. Jag kan inte begripa vart hösten tagit vägen!

Nu tar en helt annan vardag vid. Det jag vant mig vid, det jag lärt mig uppskatta & trivas med kommer radikalt förändras. Om jag går tvåhundra meter kommer jag hamna vid Ljungaån istället för på världens bästa barnhem. När jag ska åka någonstans kommer jag köra bil, inte sitta bakom en bajsande häst. Min mage kommer innehålla Mammas mat, & jag kommer inte äta med händerna längre. På kvällarna kommer jag få högst tre godnattpussar, inte hundra blöta & jag kommer inte få natta någon utom mig själv. Förhoppningsvis kommer jag lukta gott, i varje fall kan jag om jag vill duscha mycket oftare än här. Jag kommer kunna prata svenska, & umgås med massor olika människor som jag faktiskt kan föra en konversation med, men jag kommer inte kunna prata om människor som sitter en halvmeter ifrån mig längre. I kyrkan kommer jag förstå vartenda ord, lämna öronpropparna hemma. I kylskåpet kommer det finnas massor med grädde bland annat till kaffe, jag kommer inte sitta & rosta kaffebönor & dricka himmelskt etiopiskt kaffe. Då jag är inomhus kommer jag inte frysa konstant, det kommer jag däremot göra då jag vistas utomhus istället. Plötsligt behöver jag inte skype för att prata med familj & vänner därhemma, att hålla kontakten med vännerna här blir dock svårare. Jag kommer vara en del av min riktiga familj igen, inte agera mamma längre, inte ha ”mina egna” barn. På kvällarna kommer det vara tillåtet att vistas utomhus & jag kommer kanske åter känna rädsla ibland. Människor kommer springa & ha bråttom, & då inte i träningssyfte. Soliga, varma december kommer bytas mot snö & kyla. Hanna kommer inte sova bredvid mig längre, vilket hon gjort i fyra månader. Då jag går på gatan kommer ingen vända på huvudet & skrika åt mig för att jag är vit. Hanna musiklärare kommer lägga den ”karriären” åt sidan & njuta av fri tillgång till en riktig flygel, inte sakna de hemska keyboardarna ett skvatt. Hemma kommer det finnas varmvatten som jag saknat så, men ingen sol att gå ut & värmas i. Dessutom kommer jag typ aldrig ha strömavbrott & inte behöva gå tre kilometer för att få lite internet. På kvällarna kanske jag dricker kaffe & pratar massor med mina föräldrar, inga vilda barn kommer tortera mig med galna kittelkrig, men åh, vad jag kommer sakna det.

Jag lever ett annorlunda liv här, & det har jag verkligen vant mig vid. Nu är vi så nära hemfärd, men det känns så overkligt att vi ska lämna vårt etiopiska liv att det mest känns som ett skämt. I nuläget kan jag inte föreställa mig hur det kommer bli att anpassa sig till den svenska kulturen igen, kanske blir det precis lika tufft som förra året, kanske inte. Flera gånger har jag försökt tänka mig in i hur allt ser ut därhemma, & tro mig, jag kan verkligen känna i kroppen vart vägen svänger & hur träden ser ut.

Afrika, Etiopien, Asella kommer alltid ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Så är det bara. Att säga hejdå till de älskade små barnen känns fruktansvärt, samtidigt som jag i nuläget verkligen ser framemot att komma hem. Det är ju för allt i världen dryga hundra dagar ser jag träffade många av mina närmaste. Senaste dagarna har jag bland annat hunnit med skypedejter med Elin, en av mina Rebeckor samt Pallis & vid minsta lilla connection hemåt bara spritter det i mig av längtan efter att få krama om alla igen.  Dock hoppas jag på att snart vara tillbaka i Etiopien, för här har jag ju trots allt en ganska stor del av mitt hjärta.