hannapeterssooon

Ja, vad säger man?

God Jul, hoppas du har kul? ;)

 

Förlåt att jag inte alls har gett ifrån mig något livstecken sen jag kom hem. Det finns en anledning faktiskt, & jag kanske försöker sätta några ord på den nu.

 

Första dygnet hemma var bra, det var riktigt bra! Jag fick ett fantastiskt mottagande på Landvetter, hängde med min bästa vän & familjen, var på finfina julgudstjänster & umgicks över en lååångpromenad med Elin. Men, i söndagskväll började jag må lite dåligt. Inte så lite heller! 

 

Jag har aldrig tidigare varit så stressad att jag spytt, min lekamen är förvisso superkänslig för stress, men så som jag mått de senaste tre dygnen, njaee..! Det är absolut inte så att jag springer runt som en stressad gnu, nej, jag är hur lugn som helst, men inombords är det kaos, & jag tror det är därför jag just nu mår som jag gör. 

 

Julafton igår. Kameran låg nedpackad precis hela dagen. Fram tills kvällen tyckte jag att jag ändå lyckades ganska bra. Log, var glad & försökte få in rätt feeling. Framåt kvällen blev dock smärtorna för stora & jag la mig ensam på en soffa. Då, för första gången sen i fredags brast allt. Jag grät & jag grät & jag grät. Visste inte hur jag någonsin skulle kunna sluta. Det var hemskt, minnesbilder från avskeden med våra barn rullade & kroppen värkte ännu mer i saknaden efter dem.

 

Samtidigt drabbades jag av en stark svärm skuldkänslor. Jag kände & känner mig fortfarande som världens sämsta människa. För det första har jag lämnat mina barn, för det andra tycker jag det är jobbigt att inte vara 100% lycklig att vara hemma. Och, stunderna jag tycker det, ja, då har jag skuldkänslor över att jag inte saknar barnen. 

 

Allt detta har lett till ett par ganska duktigt jobbiga dygn, men mycket psykisk plåga som satt sig fysiskt. Jag är glad att jag lät resorben följa med hem! Ikväll ska jag träffa två av världens bästa brudar, jag hoppas att det får mig på lite andra tankar.

 

Julafton förresten. För första gången hoppade jag över morgonsjugningen (när man somnar vid fyra & fortfarande mår kasst får man prioritera!), träffade min härliga släkt för första gången på fyra månader, fick tröstande kramar av diverse finingar, avslutade med midnattsmässa, fick jordens goaste Kickikram & myste mellan Christina & Rebecka, samt beslutade mig för att aldrig sjunga solo mer. Klockan två placerade jag mig i Papputens säng, gick omkring dubbelvikt innan det, så ont hade jag. 

 

Jo, jag ÄR glad över att vara hemma, men det var då sannerligen den mest kampfyllda julafton jag upplevt!

 

 

Och så finns det vissa känslor som ingen annan begriper.

 

/Hanna, fylld av känslostormar.

Åh. Alltså jag får nog ändå säga att jag vet lite typ hur det känns. Det där med saknaden som gör så galet ont, skuldkänslorna, egoismen, dubbelheten, sorgen och alla miljoner tårar... det är så sjukt sjukt jobbigt!
All kärlek till dig finis! KRAM

Åh. Alltså jag får nog ändå säga att jag vet lite typ hur det känns. Det där med saknaden som gör så galet ont, skuldkänslorna, egoismen, dubbelheten, sorgen och alla miljoner tårar... det är så sjukt sjukt jobbigt! All kärlek till dig finis! KRAM