hannapeterssooon

Gott folk! Härligt att "se" er igen! :)

 

Efter att ha varit sängliggandes så gott som hela onsdagen sov jag konstigt (drömde om smileysfyllda sms från prällen som inte kan messa) & vaknade upp i torsdags med krafter som jag inte vågat hoppas på! :)

 

Därför kröp jag i säng runt halv fem inatt. Imorse vaknade jag första gången vid åtta & tänkte att det var obarmhärtigt, somnade om & vaknade ett par timmar senare. Skönt! :)

 

I natt har vi alltså frusit tills vi tappat känslen, fått kramar, serverat pannkakor & en väldans massor med kärlek. Varför? Jo, det ska jag berätta! :) 

Vi vill sprida lite av den kärlek vi fått ta emot från Gud. Det kan man bland annat göra genom att offra sin bekväma fredagkväll/natt för att finnas för människor som behöver en. Tro mig, det var inte ett dugg lockande att ge sig ut i den kalla Ängelholmskylan, tre lager kläder hade jag dratt på mig men ändå var det så vansinnigt kallt. Men, det var så värt!

 

Jag har funderat lite på det här den senaste veckan. Hur mycket "offrar" jag av mitt eget liv för andra människor? De flesta av oss i västvärlden skänker nog lite pengar hit & dit för att döva våra samveten då vi ser svälten bland barnen i Afrika. Och det är bra, det är jättebra! Men! Hur ofta ger vi inte bara av vårt överflöd? Skänker vi någonsin pengar till de behövande såpass att vi själva får "lida" för det? Jag menar inte att vi ska sälja allt vi äger & lägga oss på gatan, men jag tror det kan vara bra att klura lite på om dina & mina "uppoffringar" verkligen är vad det låter som, eller bara en gest som faktiskt inte påverkar ditt & mitt liv?

För verklig kärlek är uppoffrande kärlek, & jag tror att i det här fallet kanske handlar om att verkligen ge så att det påverkar mitt liv, att det känns. Samtidigt som kanske flera människor någonstans i världen överlever just tack vare det?!

 

Det handlar inte bara om pengar. Ibland behöver vi offra andra grejer. Som tidigare skrivet kan det vara att offra en bit bekvämlighet, kanske inte bjuda bara de bästa vännerna till en goskväll utan även de bekanta man träffat på som inte har något stort socialt nätverk eller offra sitt rykte för någon annans skull.

Det sistnämnda har jag en liten, liten erfarenhet av. Jag gjorde något för ett par år sen som inte var alls uppskattat av vissa i min närhet. Förvisso förstår jag att de som var så negativa var rädda om mig, men ibland måste man också gå emot de som har allra mest inflytande över en. I vilket fall som helst handlade det om att säga ifrån om en ohållbar arbetssituation & på det sätt jag kunde göra något för att en ynklig skara gamlingar skulle få det bättre.

 

Nu blev jag varken knivmördad eller fick hotbrev, men det var trots allt en ganska obehaglig tid ett tag i mitt liv. Men, det var det värt! Idag vet jag det, & därför är jag glad över att jag satte någon annan före mig själv.

 

Med detta vill jag absolut inte säga att jag skulle vara mer änglalik & duktig än någon annan. Snarare tvärtom, jag är ledsen att jag inte gjort mer för människor än vad jag gjort. Men kanske kan jag på något sätt uppmuntra någon av Er till att idag göra någonting för någon annans skull som inte gynnar dig själv. Tro mig, det är det värt & om vi alla lyfter blicken från våra egna liv skulle vi nog alla på denna jord bli lite varmare i hjärtat! :)