Galna kosjukan & t-bris.
Det är inte varje dag man intervjuar tjurar med deodorant & dessutom får ett stort gäng typiskt afrikanska samt oförstående kvinnor kring sig..
För er som inte listat ut det än kan jag meddela att lördagar är vår officiella ”internet”-dag. Om internet fungerar så finns vi då tillgängliga ett par timmar, så ni vet det alla som vill skypea eller så!
Ja, käre värld. Idag har vi plötsligt bara elva veckor kvar, trots att vi inte gjort så mycket kan vi inte begripa vart tiden hittills tagit vägen? Om mindre än två veckor kommer vårt första besök & sen följer nästan tre veckor med svenskar, åh, vad jag längtar! Inte så att jag är trött på Hanna (även om jag förstår om hon tröttnat på mina konstiga påhitt!) men ni anar inte hur gott det ska bli med lite föräldrakärlek! Ahhh, det kommer liksom bli sådär galet, det där ögonblicket då jag får se dem igen!
Vad händer i Asella? Regnperioden håller i sig, igår kväll åskade det något fruktansvärt & det regnade ungefär lika mycket som det gör under ett helt år i Sverige! Nåja, nästan!
De flesta barnen är tillbaka, vi inväntar nog bara ett tiotal tjejer till, sen är de på plats allihop! I torsdagskväll lekte vi med dem för första gången. Ni som tycker att jag är galen, ni skulle se de här ungarna, de är galna! ;)
Nu är det bestämt, jag ska få min kyrkokör nummer två. Förstår inte vart de får alla körer ifrån? Varje söndag verkar det vara en ny, eller så är det som Hanna säger, att jag har noll människominne! Och ja, det stämmer tyvärr till stor del, stackars Hanna får alltid berätta vem det är vi hälsar på & hur vi känner personen, jag är sämst på att minnas utseenden!
Igår fortsatte jag med mitt lilla projekt. Har ni någonsin sett mig i keps? Nej, antagligen inte eftersom jag typ aldrig haft någon på mig! Men igår så, jag menar, ska man ha årsmöte för T-BRIS så måste det ju synas på något sätt! Ni ska vara glada att ni inte vet om vilka idéer som finns i mitt huvud, men som jag skrev i min dagbok för ett par dagar sen ”Det är ju tur att jag kan underhålla mig själv i varje fall!”. Det händer att jag skrattar högt åt mig själv för att jag är så löjlig, undrar vem jag fått det ifrån Pappa?
Förresten igår var det plötsligt inte roligt att åka hästkärra längre. Vi hamnade bakom en mager sak som sparkade bakut precis hela tiden, jag var övertygad om att kärran skulle gå sönder (kvalitén är ju inte den högsta här direkt!). Hua, ja, jag trodde att jag skulle skadas allvarligt & funderade på vilken del av min kropp som skulle ta minst skada om den blev söndersparkad. Jag kom dock aldrig fram till något svar innan vi hade hunnit hem!
Här följer några foton från ACYM & T-BRIS. Alla bilder är hämtade ur Hannas kamera, jag har tyvärr inga egna att visa just nu.
