hannapeterssooon

Om ni bara visste hur tungt mitt hjärta är i denna stund.

 

För en halvtimme sen vinkade jag av en styck älskad familj i ett mörkt Borås. Nu sitter jag & snyftar på en buss som är på väg mot Stockholm. 

 

Den sista augusti 2013 har varit en speciell dag. Större delen av dagen var jag supertaggad, antagligen mest en försvarsmekanism mot den tunga stämning som låg över hela familjen. Först då vi åt kvällsmat lyckades vi få till en någolunda vanlig stund med många skratt. Jag har hela dagen lång tänkt "tänk inte på det Hanna, tänk inte på det". Nu brakade mitt tappra försök samman. 

 

Om ett dygn är vi förhoppningsvis framme på missionsstationen i Addis, men först väntar många timmars resande. Jag kan just nu inte för mitt liv begripa att jag frivilligt utsätter mig för det här. Först håller hjärtat på att brista då jag ska lämna Svea rike, sen kommer det bli minst lika svårt att lämna Etiopien. Det är ju för allt i världen inte klokt. 

 

Nu ska jag dock försöka sova här på bussen. Stödsrumporna sitter där de ska & i någon av mina väskor finns foton på Er jag verkligen kommer sakna. Vet ni vad min stora dröm är? Att få ta med alla de människor jag tycker så förskräckligt mycket om här hemma & flytta till Etiopien. Leva det afrikanska livet fast med alla mina hemmamänniskor. Det hade sannerligen varit något!