hannapeterssooon

Så kan man råka få till det då man är trött. Det skulle alltså vara "våra fötter är snart afrikaner" & jag råkade vända på det efter en hemskt lerig promenad igår. Just nu sitter Hanna & jag på det rosa hotellet inne i stan & äter frukost. Vi har bara varit i landet tre dagar, men vi upplever det som mycket längre tid. Här kommer nu ett blogginlägg skrivet igår. Ni skulle egentligen fått det i ett roligare format-nämligen en film där kyrkans president läser det högt på fantastiskt rolig svenska. Men, internet här, det pallar inte alls, så ni får vänta tills vi kommer hem! ;) (Igårkväll levde vi på vatten & bröd, prästerna var inte så glada på oss då de kom hem!) Då så, varsågod att läsa om våra två första dagar! :)

 

Hej hallå tappra läsare där ute i världen! :)

Här sitter jag den tredje september & rör en dator för första gången sen bussfärden. Den natten var hemsk, jag har aldrig känt mig så ensam någonsin! 

Resan gick fint, men att vara på vift i drygt ett dygn är lite påfrestande, jag tackade Gud för stödstrumporna, speciellt då jag kunde dra av dem! ;)

Då vi kom fram till Addis gick allt med visum & kontroller otroligt smidigt, sen fick jag, övertrött som jag var, smärre panik då vi lämnade flygplatsen. Vi möttes av massor stirrande människor & inte en kotte kände jag igen. Än en gång kände jag mig hemskans utelämnad & ville bara därifrån. Men så, plötsligt kom en man fram, möjligtvis var han en ängel. Han hjälpte oss att ringa Qes så till slut var kyrkans president på väg & efter ytterligare en sväng kunde vi somna i Addis. Jag grät, precis som förra året av hemlängtan, men det berodde nog mest på tröttheten.

Som vi sov natten tills igår förresten, från tre till halv tre ungefär, helt utpumpade båda två. Då vi vaknat gav vi oss iväg själva i Addis Hanna & jag. Spännande att gå runt i stan & de enda vita vi ser under timmarna vi var ute var varandra. En & annan cat(?)-påverkad människa kom fram & ville bjuda, men vi svarade artigt nej.

Då det började bli kväll placerade vi oss i en mer än välpackad bil, ja den var knökad. Tillsammans med tre stabila prällar for vi mot Asella, som vanligt i totalt trafikkaos. Men, det kan inte hjälpas, man skrattar aldrig så hysteriskt som i en etiopisk bil med lustiga grabbar. Hanna & jag grät flera gånger för vi skrattade så våldsamt, vilken svensk man får för sig att köra över en hög med granar tills halva bilen välter liksom? Eller kör i diket på motsatt sida vägen för att kolla på en hyena? Trots att bilarna saknar bälten & folk kör som idioter känner man sig aldrig rädd, jag tror det finns många änglar här! :)

När vi kom fram lyckades jag ganska kvickt fixa så att hela huset blev kolsvart. Då jag plötsligt upptäckte ett par ögon bara ett par decimeter ifrån mig skrek jag i högan sky, & tro mig, Dawit vrålade ungefär lika högt han. Komiskt & pulshöjande scenario!

Något annat otippat som skedde innan vi gick & la oss var att Hanna fullkomligt flippade ur, det trodde ni inte nej! (Alltså inte jag denna gång). Hon satt & försökte på högljudd svenska få de etiopiska karlarna sluta diskutera på amarinja utan att vi förstod något. Jag trodde jag skulle krevera av skratt!

I morse då vi vaknade insåg vi att vi inte hade någonting mer än choklad att äta. Efter en liten promenad hamnade vi hemma hos en vänlig dam som lagade fantastisk frukost till oss. Men att ”frukosten” skulle ta nästan fyra timmar hade vi kanske inte beräknat. Hojojoj, har vi berättat att vi är i Etiopien eller? ;) Människorna där skrattade åt oss då vi höll på att brinna upp av den köttfärsås hon sedan lagat till lunch åt oss, ”not spicy, not spicy”, jag säger bara bullshit!

Efter timmar med träsmak i våra stackars svenska stjärtar vandrade vi hemåt, uttittade genom Asella. Och vi förstår det fullt ut, för som vi såg ut! Inte nog med att vi kom trippandes i sommarkläder (alla går omkring i tjocka vinterkläder här), vi gick dessutom i slow motion & höll ändå på att ramla & slå ihjäl oss mest hela tiden. Det var nog första & sista gången vi använde flippflopp en regnperiodsdag i afrika, oj vad vi slirat!

Nu inväntar de trevliga gubbarna som lovat att snart dyka upp. Här åskar det & regnet vräker ner på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Det dånar i taket.. För övrigt har vi inget internet så jag har inte en aning när detta publiceras. Vi mår bra i vilket fall som helst, lite trötta av alla intryck. Våra små barn får vi tyvärr inte se innan om två veckor, men nästa vecka får vi i varje fall fira nyår. Ett galet & annorlunda liv lever vi här, långt ifrån vår vanliga svenska vardag!

 ***

Nu, den fjärde september är jag en aningens trött, min natt blev så gott som helt sömnlös. Kanske berodde det på prästen på andra sidan väggen(jag nämner inte vilken) som snarkade på högljudd amarinja, eller på myggan som surrade i mitt ansikte mest hela tiden. Men, det är lugnt, vi får nog sova snart igen. Dagarna går fort här. Det är så konstigt att mina kollegor därhemma sitter i personalrummet & fikar just nu, & här sitter jag..! ;)