Vad händer med dig som människa?

Godmorgon världen! :)
 
För första gången på jag-minns-inte-hur-länge har jag tillåtit mig en morgon utan väckning. Sagolikt skönt! :) 
Idag har jag tagit helt ledigt & det behövs. Massor att fixa i engelskakursen Rebecka & jag just nu plågar oss igenom, här måste städas (om det hinns med), jag måste sannerligen öva inför helgens stora konsert, plus att jag imorgon har ett Etiopienföredrag som måste planeras lite. Och så långt hann jag innan det blev en lång telefondejt. Nu ska vi se om jag hittar tråden igen! :)
 
Förra gången jag pratade Etiopien i hemförsamlingen hade det rubriken "Ett äventyr bland beväpnade män, illaluktande hyenor & leende guldbruna ögon". Idag klurar jag på en rubrik inför snacket i Tranemo i september. Det är plötsligt jättesvårt.
 
Denna vår har varit speciell i mitt liv, jag tror aldrig att jag kämpat så mycket med mig själv tidigare. För ett par dagar sen fick jag frågan "Vem är du nu Hanna?", nej, det undrar jag också. 
Min bild av mig själv har inte stämt överens med min känsla denna vår. I vanliga fall brukar jag vara full av energi, med de tokigaste påhitten på g dag som natt. Jag har alltid sett livet som en fest, där problem är ett nästintill obefintligt fenomen. Istället för att älta har jag gått vidare & fyllt livet med meningsfulla stunder. Och jag har älskat mitt liv, älskat att vara den glada & spralliga Hanna som jag är. 
 
Men i vår har jag inte riktigt varit sådär optimistisk & entusiastisk. Efter många samtal med mina föräldrar & nära vänner har jag konstaterat att det händer ganska mycket med en som människa när man väljer ett liv i ett u-land.
När jag är ute & äter spelas ett minne upp i mitt huvud. Föreställ dig att du sitter på en restaurang & just ätit dig mätt tillsammans med ett par vänner. Ni har inte orkat äta upp, så en i gänget frågar om det är okej att hämta ett par vänner som kan få resten. Självklart säger ni, & strax kommer tre killar i tolvårsåldern in från gatan. De är smutsiga & blyga. Du frågar om de vill ha varsin läsk, de tackar artigt & ber om att få de pengarna till att klippa sig istället. De sätter sig bredvid dig & äter dina rester. Bara där stannar du upp en stund & känner hur tungt hjärtat blir av att se små människor äta det du lämnat efter dig. Då maten försvunnit ner i deras magar böjer de sina huvuden & tackar först Gud för maten, sen dig. Du ser dem gå, & din vän berättar hur de lever på gatan, utan någon som älskar dem, ger dem mat eller någonstans att bo då regnperioden är som värst. Dessutom berättar han att de som max har två år kvar att leva eftersom de har aids
 
Då jag går hem från jobbet & det är mörkt händer det att min fot stöter till någon sten eller gren, & genast känner jag i hela kroppen hur det känns att vara ute & gå i det afrikanska kvällsmörkret. Att stöta till något med foten, känna hur det rör sig, & se att det är en hög med människor som ligger hopkrupna på trottoaren, kämpandes för att hålla värmen uppe. 
 
Här tror jag att jag hittat kärnan i min identitetskris. Inom mig bär jag så många hemska minnen som tynger mig. Om man klarar att gå oberörd ur sådana här situationer så är man enligt mig ingen vettig människa. Att då ha jättemånga erfareneter av detta slag sätter sina spår. Framförallt upplever jag alltför ofta livet som ganska meningslöst sen jag kommit hem, visst behövs jag kanske i den kommunala vården, men det känns inte på långa vägar lika viktigt som livet bland föräldralösa barn.
 
Livet har egentligen inte blivit tyngre efter min volontärstid, men det har blivit mer "livet". Numera är jag medveten om hur världen ser ut, vilka förskräckliga människoöden som finns runtomkring oss. Och jag är fullt medveten om att jag måste berätta om det för att uppmärksamma människor i min omgivning om hur bra vi har det. Jag måste också välja, om jag låter det äta upp mig, eller om jag lägger den energin på att göra något åt mina medmänniskors situation. Det är helt upp till mig.
 
Just nu lyssnar jag på en barnsång som heter "Tacksam" & handlar om precis det, tacksamhet. Och visst är det det jag innerst inne är, tacksam för allt fantastiskt jag välsignats med i mitt liv. Men, jag är också tacksam för den jag är idag. Trots allt är jag rikare som människa, jag har gått dit Gud ville & det har hänt något med mig som människa
 
 
Våren 2014. Detta är jag idag.
 
/Hanna :)

Kommentarer
Postat av: Rebecka Nelson

Väldigt fina tankar. Tack för du delar dem!

2014-04-24 @ 18:03:17
URL: http://frokennelson.blogspot.se/
Postat av: Rebecka Pyret

Åh älskade vän <3 Du är en styrka för oss alla och du är så underbar..! Tack för att du sätter ord på det omöjliga.

2014-04-24 @ 22:12:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0