Måndagstankar.

Hejhallå där ute i världen! :)
 
Igårkväll landade jag hemma efter nästan en hel vecka i Skånelandet. Oj, vad den veckan var välbehövlig måste jag säga! Sov varannan natt hos Storasyster & varannan hos Tvillingen, sista natten dock med båda två. Det blev galet mycket kvalletid med dem, två av världens absolut bästa vänner! Vidare var det fantastiskt att vara på Strandhem, jag njöt som aldrig förr! Kajsa-Lena & jag startade en kväll ett bröllopsfixarföretag, det pratades lite amarinja & skrattades massor vid matbordet. I lördags kväll kom min bibelskoleklass också till gården, verkligen roligt att träffa dem igen! :)
 
Idag har jag jobbat som undersköterska för första gången sen i juli. Sjukt hur snabbt man kommer in i rutinerna igen, typ fem minuter sen tror man att det är vad man gjort sen man föddes. Men, just nu känns det jätteskönt att vara igång, jag behöver sysselsättas, två veckor som hemmagående & jag blev typ knäpp. Därför ställer jag klockan tidigt imorgon också, det känns bra! :)
 
Just nu är jag inne i en liten tänkarperiod. Reflekterar & analyserar massor, framför allt mej själv. Till Varberg igår hade jag resesällskap & när vi satt & tjötade slog det mig att jag har kanske en lite annorlunda vänskapskrets om man jämför med de flesta 20åringar. Jo, men allvarligt, jag har 60åriga vänner som står mig lika nära som mina lika-gamla-polare. Så, det är vad jag krummilurat på senaste dygnet, hur det kommer sig liksom. Än har jag inget vettigt svar, mer än att jag alltid gillat att hänga med folk i olika åldrar, man lär sig så mycket då. Framför allt uppskattade jag verkligen mina sisådär 40 år äldre vänner i tonåren. Är man så livserfaren så är man ofta mer trygg i sig själv, inte sådär jobbigt kluven som ungdomar kan vara, lite mer stadig i livet. Det är så okomplicerat att umgås med en utomstående som har barn & barnbarn & sånt, kanske att relationen blir mer självklart enkel?! Nu kanske jag flummar till det här, jag vet inte riktigt vart jag vill komma. Men, jag tänkte bara berätta att jag verkligen, verkligen uppskattar mina vänner som är lite äldre än jag. Såklart är alla mina vänner ovärderliga, just nu fokuserade jag bara på dem med lite annan position i livet! :)
 
De senaste tre veckorna har jag hängt sammanlagt tio dagar med en såndär lite äldre vän. Nämligen den människa som agerar pappa åt mej i Etiopien. Det har varit så skönt att få prata med någon som vet vad mina barn heter, hur de luktar, hur de kryper upp i knät på en. Att få umgås med någon som faktiskt på riktigt vet allt det där. Men det har också varit lite omvänt, att jag behövdes för honom. Det känns gott i hjärtat då man får ge tillbaka något av allt det man själv fått, även om det bara är lite, lite, så är det ändå något. Dawit har betytt mycket för mig sen mitt första besök i Etiopien, & vi har en såndär relation där man kan vara sig själv & prata om allt. Men i veckan som gick fick den en annan dimension också, ett nytt djup
 
Ja, han är bara en av de som vunnit mitt fulla förtroende. Det finns flera sådana minsann! Mina föräldrar till exempel, de är absolut två av mina närmsta vänner, men de delar med sig, & det är ju bra! :)
 
I vilket fall som helst tackar jag Gud för alla mina vänner, 90åringar som nyföddingar, pensionärer som konfirmander. Jag ser människorna i min närhet som en stor gåva, & alla deras/era olikheter gör mitt liv rikt! Så, om Du känner Dig träffad vill jag tacka Dig för att Du är Du & att Du förgyller mitt liv. Långt mer värt än guld! :)
 
 
En av alla mina ovärderliga vänner!
 
/Hanna :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0