hannapeterssooon

En månad. Kort tid, 31 dagar liksom. 

 

Jo tack, 31 innehållsrika, långa dagar många gånger vill jag nog säga. 

 

Började denna dag med att gråta, tillåta tårarna rinna i saknad. För hur underbart det än må ha varit att komma hem, så växer saknaden för varje dag. Ibland känns det som jag är en annan människa nu, mycket mer, jag vet inte, sårbar?

 

Dagens start var alltså inte särskilt rolig, sen i eftermiddag tog jag tag i något jag borde gjort för länge sen & hälsade på mina två äldsta vänner(?) (äldst vad gäller ålder alltså). Så jag fick en riktigt lyxig stund med dem! :) Sen har kvällen spenderats tillsammans med Christina. Åh, om ni visste hur skönt det är att någon av ens allra bästa vänner vet exakt hur det är att lämna ett volontärsliv i Afrika bakom sig. Någon som lyssnar & känner igen känslorna som stormar. Jag tackar Gud för den damen! :)

 

Ja, nu har jag alltså varit hemma i en månad. Det värsta är att det dröjer många dagar till innan jag får natta mina alldeles egna barn igen. Tidigare idag skrev jag "Hjärtat värker & tårarna rinner!". Även om saltvattnet inte tränger på varje dag, så bär jag verkligen med mig Etiopien konstant, påminns väldigt ofta. Igår hade jag kvalitetsdag med min afrikanske pappa, helt ovärderligt samtidigt som det som nu fattas i mitt liv blir så mycket mer påtagligt. 

 

Det har varit värre att komma hem än jag kunde föreställa mig. Många gånger pratade vi om allt vi skulle hitta på då vi kom hem, alla vi skulle träffa & längtade då & då som tokar. Men, senaste veckorna har jag inte klarat av att träffa så mycket folk som jag brukar. Eftersom det känts som ingen brytt sig har jag valt att isolera mig, det har varit jobbiga & tunga dagar. Helt enkelt för att något som finns oerhört djupt i mitt hjärta fattas mig.