hannapeterssooon

Käre världars så dött här är! 

 

Jag vet faktiskt inte riktigt vad som hänt sen i våras. Någonstans längs vägen försvann liksom bloggen, men jag hittar säkert tillbaka, kanske snart till & med. Just ikväll insåg jag hur förskräckligt dåligt här uppdaterats för jag har nästan glömt lösenordet, då är det illa. 

 

Livet rullar på i varje fall. Tokiga påhitt hit & dit som vanligt såklart, & det varvas med jobb, alldeles för mycket jobb. Hanna här mår fint, trivs för det mesta med vardagen & dess innehåll. Jo, men så är det allt & jag försöker njuta av hösten som jag missade helt förra året, än så länge är den ganska fin alltså! :)

 

Nej vet ni vad, jag har lite att pyssla med här där jag sitter bland doftljus & mysig julmusik. Detta blev ett sjukt torrt inlägg, så jag tänker att jag bjuder på min senaste krönika som landade i brevlådan för ett par dagar sen. Det hinner alltid gå så lång tid mellan deadline & tryck att jag glömmer av vad jag skrivit, & denna gång fick jag mig faktiskt en liten aha-upplevelse av min egen text. Behövde den kanske allra mest själv, vad vet jag? Nåväl, här kommer't! :)

 

Föreställ dig att du vaknar en vacker morgon och inte har en aning om vad som väntar. Dessutom har du inget socialt nätverk utan måste lära känna nya människor.

De senaste veckorna har jag lekt lite med denna tanke. Jag har funderat över de relationer som betyder mycket i mitt liv, de människor som står mig närmast. Många av mina bästa vänner har varit en del av min vardag i många år nu, men hur skulle det varit om vi träffats för första gången idag?

Då jag gått runt och krummilurat fram och tillbaka såhär har jag i varje fall konstaterat en viktig grej. Det är att vi definitivt uppmärksammat varandras kvalitéer och gåvor väldigt mycket mer än vi gör då vi vant oss vid varandras sällskap. Tänk vad många fantastiska egenskaper man får möta hos människor i sin omgivning varje dag, men då det blir en vardag ser vi det inte längre lika tydligt.

Ibland är det viktigt att stanna upp och faktiskt ta sig tid att fundera över sitt liv, varför det ser ut som det gör. Jag har senaste tiden insett hur dålig jag är på att uppmuntra människor, och då främst de som är de mest betydelsefulla i mitt liv. Bara för att jag tar dem för givet.

Det är farligt det där, att ta människor för givet! Om vi inte lär oss att se det Gud lagt ner i vår omgivning får oftast Gud inte heller den tacksamhet han förtjänar.

Dessutom har jag insett hur fel det är att inte erkänna de gåvor Gud lagt ner i mig. Jag vet inte hur du fungerar, men om jag får beröm skjuter jag den genast ifrån mig. Igår insåg jag att det i själva verket är ett hån mot vår skapare, eller hur? Han har trots allt lagt ner sin själ i att skapa mängder helt unika människor med olika talanger och gåvor. Tillsammans utgör vi en perfekt mix som speglar ingen mindre än Gud själv. Om vi då tycker att ”Det där är väl inget märkvärdigt” förnekar vi Guds detaljerade tanke med just vår del i hans mästerverk.

Jag tror att vi överlag behöver bli duktigare på att se lite djupare, dels i oss själva men också i vår omgivning. Det finns inga gåvor och egenskaper som är mer värda än andra, det handlar om en helhet. Därför är det inte fel att erkänna vad vi är duktiga på, så länge vi inte blir självgoda eller överlägsna på kuppen.

När jag försöker se mig själv med Guds ögon blir det också lättare att se andra ur hans synvinkel. Vilken fantasi Gud har, vilken enormt duktig konstnär och formgivare han är! Har ni fascinerats över det någon gång?

Tänk också vilken trygghet det är att han har en utstuderad plan för just dig och mig. Jag behöver inte gå runt och reflektera över vad som hänt om jag lärt känna mina barndomsvänner idag istället, för även bakom allt det finns Gud. Och han har en perfekt vägbeskrivning för våra liv. Det är en obegriplig gåva det också!

Till sist vill jag önska dig en härlig höst. Ta tid till att reflektera och ta vara på livet, och se de människor just du fått på ditt hjärta från Gud. Genom att älska varandra ärar vi skaparen själv.