hannapeterssooon

Åh, jag vet inte hur bra det är att påbörja ett blogginlägg framåt midnatt när man är trött & lite rödgråten, men nu blev det visst så.

Ikväll känner jag för att vara brutalt ärlig. Verkligen genomärlig, mest för att jag hoppas att det kan hjälpa någon annan, men också för min egen skull, för att ta död på eventuella felaktiga uppfattningar om mig.

I somras började jag så smått inse att det fanns saker i mitt liv som jag aldrig förstått tidigare, att bilder av mig från både andra & mig själv i vissa avseenden inte stämmer överhuvudtaget. Sedan dess har jag vänt & vridit på mig själv, för att närma mig sanningen hur obekvämt det än är.

Så nu tänker jag berätta för dig som läser det här, berätta om det som finns djupt inuti mig, ännu outforskat till viss del. Antagligen kommer jag vilja krypa ner under mitt täcke & aldrig mer visa mig efter att jag tryckt på publiceringsknappen. Samtidigt hoppas & tror jag att en börda kan lätta i & med detta. Kanske, kanske blir jag en mer äkta hanna.

Jag tror många har bilden av mig som en trygg person, utåtriktad till tusen & med ett psyke av stål. De flesta människor har nog bara sett mig glad, för det är jag för det mesta. Varje dag tackar jag Gud för att jag har världens bästa familj & en oförskämt stor klan bra vänner. Genom åren har jag fått uppleva massor & det är mycket jag minns med ett leende. Men, just nu känner jag för att berätta om hur jag ibland gråter som om jag var den mest ensamma människa på hela jorden. Hur jag går till skolan varje dag men innerst inne tror att jag aldrig kommer skriva en godkänd tenta. Jag vill vara ärlig & berätta att jag på fullaste allvar tror att ingen någonsin varit eller kommer bli kär i mig. Trots att jag älskar livet, & det liv jag lever, så har jag kanske den sämsta självbild jag någonsin mött. Jag tror att de som umgås med mig gör det av barmhärtighet för att vara snälla. Även om jag ofta skrattar tänker jag att jag måste vara tråkigaste människan i världen. Jag är nästan aldrig nöjd med något jag gör utan hittar alltid fel hos mig själv som jag använder för att trycka ner mig själv tills jag tror att jag är helt värdelös. Och jag gråter när jag skriver detta, för jag lärde mig gråta för ett par år sen & sen dess har jag sakta men säkert kommit i kontakt med mina känslor.

Jag vet att det är fel. Och jag vet att det finns människor som faktiskt älskar mig på riktigt, men oftast är känslan en helt annan. Det finns många saker som ligger bakom min dåliga självbild, men jag tänker inte berätta om dem med risk för att hänga ut människor då det är det sista jag vill. Däremot finns det fyra ovärderliga vuxna som jag aldrig kommer kunna tacka nog för att de trots allt hjälpt mig att bli den människa jag är idag, det är först & främst mina föräldrar & sen vet de två andra vilka de är! Utan deras kontinuerliga stöd hade jag aldrig haft en tro på att jag duger till något överhuvudtaget.

Sen långt tillbaka har jag ofta känt mig i vägen & obetydlig. Då den känslan tar över kryper jag in i ett skal & håller mig tillbakadragen & tyst, annars trivs jag för det mesta med livet. Men ibland sköljer den där oduglighetskänslan över mig med all kraft, & det kan vara av så lite som en negativ kommentar eller i vissa fall en utebliven kommentar. Ikväll pratade jag länge & väl med mamma om det, & sen så var de där igen, tankarna & känslorna som virvlar upp. Jag har inte en aning om processandet någonsin kommer ta slut, om jag en vacker dag kan se på mig själv med stolthet & glädje över att vara just jag?! Jag hoppas det, jag vill kunna tro att även lilla jag duger & att jag har ett värde.

Nu kanske du tror att jag skriver detta för att få medlidande, men då kan jag berätta att jag helst inte vill höra ett ord om det! Ni anar antagligen inte hur mycket stolthet jag måste svälja för att skriva det här.. För att skydda mig själv har jag ofta visat en yta utan känslor, men sen, i bilen hem eller då jag lagt mig har känslorna kommit ikapp & jag har gråtit tills det känts som tårarna tagit slut. Så om du någon gång undrat om kommentarer inte sårat mig så kan jag avslöja att jag är ganska bra på att dölja när jag blir ledsen. Min glädje är för det mesta inte en falsk fasad, men att jag skulle vara utan känslor & stentuff är fel. Så, om du sett ner på mig & tänkt att jag är naiv som tror att jag är problemfri, då kan du få ändra uppfattning nu.

Det kanske låter som att jag plötsligt blivit en sjukt blödig unge full med hormoner? Så är inte fallet, jag både är & kommer fortsätta vara samma Hanna, så antagligen kommer du inte märka någon större skillnad. För de människor som känner mig bra kommer det här inte heller som någon nyhet direkt, men kanske för någon av er. Men nu har jag kommit till den punkten att jag vill dela med mig av min litenhet, för att jag tror det kan hjälpa någon annan som är fast i samma tankemönster. Och än en gång vill jag betona att jag inte vill ha gulliga kommentarer eller sms, nej det jag vill är att leva ett mer äkta liv. Egentligen är det säkert helt emot vårt individualistiska samhälle att sätta ord på sådanthär, men ingen är problemfri trots att vi ofta låtsas det. Om alla dessutom visar en perfekt fasad kommer det där spelet bara fortsätta i all oändlighet, & det vore ju allt annat än nyttigt. För mig är ärlighet viktigt, & därför känner jag att någon gång måste vi sluta dölja allt som ligger under ytan & gnager. Jag tror alla hade mått bättre om det var mer accepterat att inte vara på topp alltid! Dessutom tror jag att väldigt många kämpar med låga självkänslor & självbilder, först när vi vågar se det kan vi också jobba med det.

Nu har jag två val. Det ena är att låta dessa ord ligga i utkastet. Det andra är att publicera det. Antingen låter jag livet fortsätta som förr & låta människor tro att jag är en stålkvinna, eller så berättar jag om min inre brottningsmatch. Det tar emot att visa mig så svag för första gången på väldigt många år, samtidigt är ju detta jag, åtminstone en del av mig.

Det här är så hemskt olikt mig, men trots att jag nu visat mig svagare än jag någonsin gjort förr så tror jag det är den starkaste Hanna ni fått se hittills! 

/Hanna, liten & trasig, men samtidigt ärlig & stark.