hannapeterssooon

Hej på er allesammans!

Känner först & främst att jag måste förtydliga ett par saker i det senaste blogginlägget. För det första verkar en del tro att jag genomgår värsta depressionen, men som sagt befinner jag mig varken i livskris eller någon svacka. Det jag skrev om var snarare sådant jag brottats med många år & som få människor vetat om. Dessutom är det inte något jag tänker på varje dag, utan träffar du mig glad så är jag förmodligen det! :)

För det andra älskar jag livet. Ja, av hela mitt hjärta! Och jag är så galet fascinerad över hur vackert livet är på många sätt. Jag var otroligt velig om jag skulle dela det jag skrev eller inte. Men, oj vad jag tackar Gud för att jag gjorde det. Det som hänt senaste veckan tack vare det hade jag aldrig kunnat föreställa mig, & jag är så glad för att få vara ett verktyg för Honom & därmed hjälpa andra människor på denna jord!

Och så vill jag poängtera att man inte behöver vara rädd för att träffa mig oavsett om man blev förvånad eller inte. Har du frågor så ställ dem, ärlighet & öppenhet kommer man långt på! :)

I helgen var jag hemma för första gången sen flytten söderut. Tänk att en sån liten grej som att få dricka morgonkaffet i morgonrock kan vara så alldeles fantastiskt..! ;) Fredagskvällen bjöd på härlig middag med Christina samt Kristina från Duvemåla i Götelabörg. Snacka om kvalitetstid! :) Alla hjärtans dag spenderades mest med Kicki & Bruno, saknade typer alltså! Helgen innehöll dessutom gudstjänst på hemmaplan för första gången sen annandagjul. Det var efterlängtat precis som de många timmars prat jag fick tillsammans med världens allra bästa extramormor! Behöver jag säga att helgen var fantastisk? (:

Men, jag trivs också i Lund, riktigt bra faktiskt! Mitt rum, även kallat ”Hannas hörna” är precis som jag vill ha det, en plats för många möten. Sen jag flyttade hit har jag haft besök nästan varje dag, av gamla vänner, men också av många helt nya bekantskaper. Hit ska alla känna sig välkomna oavsett om man bara vill fika, eller om man behöver någon som lyssnar ett par timmar, eller om man vill skratta tills man får ont i magen. Det är precis så jag vill leva mitt liv, att bara få komma människor riktigt nära på djupet, & få möjlighet att faktiskt möta människor just där de befinner sig i livet. Så, jag tackar Gud för att jag så tydligt ser Hans ledning i mitt liv, det finns nog inget som gör mig så imponerad & tacksam som just det! :)

Trots att jag trivs så bra, så längtar jag efter sommaren. Mest för att jag fryser tror jag.. ;) Men också för att jag fått förtroendet att agera bröllopsfotograf på hela fyra bröllop!! Helt fantastiskt för en liten amatör som jag! (Och då har jag faktiskt fått säga nej till ett också, så det kunde varit fem..) Lite sol hade hursomhaver inte skadat, men förra veckan tittade den fram & då blev det glasspicknick på gräset, utan jackor. Så snart är nog våren här får vi tro! :)

Nu måste jag svara på ett par mejl, helgen lär vara här på ett blink & då händer det saker vill jag lova, så idag måste jag bara få gjort massor! Hoppas Ni alla har det riktigt bra! :)

 

Glöm inte att se allt det vackra omkring Dig!

/Hanna :)

Åh, jag vet inte hur bra det är att påbörja ett blogginlägg framåt midnatt när man är trött & lite rödgråten, men nu blev det visst så.

Ikväll känner jag för att vara brutalt ärlig. Verkligen genomärlig, mest för att jag hoppas att det kan hjälpa någon annan, men också för min egen skull, för att ta död på eventuella felaktiga uppfattningar om mig.

I somras började jag så smått inse att det fanns saker i mitt liv som jag aldrig förstått tidigare, att bilder av mig från både andra & mig själv i vissa avseenden inte stämmer överhuvudtaget. Sedan dess har jag vänt & vridit på mig själv, för att närma mig sanningen hur obekvämt det än är.

Så nu tänker jag berätta för dig som läser det här, berätta om det som finns djupt inuti mig, ännu outforskat till viss del. Antagligen kommer jag vilja krypa ner under mitt täcke & aldrig mer visa mig efter att jag tryckt på publiceringsknappen. Samtidigt hoppas & tror jag att en börda kan lätta i & med detta. Kanske, kanske blir jag en mer äkta hanna.

Jag tror många har bilden av mig som en trygg person, utåtriktad till tusen & med ett psyke av stål. De flesta människor har nog bara sett mig glad, för det är jag för det mesta. Varje dag tackar jag Gud för att jag har världens bästa familj & en oförskämt stor klan bra vänner. Genom åren har jag fått uppleva massor & det är mycket jag minns med ett leende. Men, just nu känner jag för att berätta om hur jag ibland gråter som om jag var den mest ensamma människa på hela jorden. Hur jag går till skolan varje dag men innerst inne tror att jag aldrig kommer skriva en godkänd tenta. Jag vill vara ärlig & berätta att jag på fullaste allvar tror att ingen någonsin varit eller kommer bli kär i mig. Trots att jag älskar livet, & det liv jag lever, så har jag kanske den sämsta självbild jag någonsin mött. Jag tror att de som umgås med mig gör det av barmhärtighet för att vara snälla. Även om jag ofta skrattar tänker jag att jag måste vara tråkigaste människan i världen. Jag är nästan aldrig nöjd med något jag gör utan hittar alltid fel hos mig själv som jag använder för att trycka ner mig själv tills jag tror att jag är helt värdelös. Och jag gråter när jag skriver detta, för jag lärde mig gråta för ett par år sen & sen dess har jag sakta men säkert kommit i kontakt med mina känslor.

Jag vet att det är fel. Och jag vet att det finns människor som faktiskt älskar mig på riktigt, men oftast är känslan en helt annan. Det finns många saker som ligger bakom min dåliga självbild, men jag tänker inte berätta om dem med risk för att hänga ut människor då det är det sista jag vill. Däremot finns det fyra ovärderliga vuxna som jag aldrig kommer kunna tacka nog för att de trots allt hjälpt mig att bli den människa jag är idag, det är först & främst mina föräldrar & sen vet de två andra vilka de är! Utan deras kontinuerliga stöd hade jag aldrig haft en tro på att jag duger till något överhuvudtaget.

Sen långt tillbaka har jag ofta känt mig i vägen & obetydlig. Då den känslan tar över kryper jag in i ett skal & håller mig tillbakadragen & tyst, annars trivs jag för det mesta med livet. Men ibland sköljer den där oduglighetskänslan över mig med all kraft, & det kan vara av så lite som en negativ kommentar eller i vissa fall en utebliven kommentar. Ikväll pratade jag länge & väl med mamma om det, & sen så var de där igen, tankarna & känslorna som virvlar upp. Jag har inte en aning om processandet någonsin kommer ta slut, om jag en vacker dag kan se på mig själv med stolthet & glädje över att vara just jag?! Jag hoppas det, jag vill kunna tro att även lilla jag duger & att jag har ett värde.

Nu kanske du tror att jag skriver detta för att få medlidande, men då kan jag berätta att jag helst inte vill höra ett ord om det! Ni anar antagligen inte hur mycket stolthet jag måste svälja för att skriva det här.. För att skydda mig själv har jag ofta visat en yta utan känslor, men sen, i bilen hem eller då jag lagt mig har känslorna kommit ikapp & jag har gråtit tills det känts som tårarna tagit slut. Så om du någon gång undrat om kommentarer inte sårat mig så kan jag avslöja att jag är ganska bra på att dölja när jag blir ledsen. Min glädje är för det mesta inte en falsk fasad, men att jag skulle vara utan känslor & stentuff är fel. Så, om du sett ner på mig & tänkt att jag är naiv som tror att jag är problemfri, då kan du få ändra uppfattning nu.

Det kanske låter som att jag plötsligt blivit en sjukt blödig unge full med hormoner? Så är inte fallet, jag både är & kommer fortsätta vara samma Hanna, så antagligen kommer du inte märka någon större skillnad. För de människor som känner mig bra kommer det här inte heller som någon nyhet direkt, men kanske för någon av er. Men nu har jag kommit till den punkten att jag vill dela med mig av min litenhet, för att jag tror det kan hjälpa någon annan som är fast i samma tankemönster. Och än en gång vill jag betona att jag inte vill ha gulliga kommentarer eller sms, nej det jag vill är att leva ett mer äkta liv. Egentligen är det säkert helt emot vårt individualistiska samhälle att sätta ord på sådanthär, men ingen är problemfri trots att vi ofta låtsas det. Om alla dessutom visar en perfekt fasad kommer det där spelet bara fortsätta i all oändlighet, & det vore ju allt annat än nyttigt. För mig är ärlighet viktigt, & därför känner jag att någon gång måste vi sluta dölja allt som ligger under ytan & gnager. Jag tror alla hade mått bättre om det var mer accepterat att inte vara på topp alltid! Dessutom tror jag att väldigt många kämpar med låga självkänslor & självbilder, först när vi vågar se det kan vi också jobba med det.

Nu har jag två val. Det ena är att låta dessa ord ligga i utkastet. Det andra är att publicera det. Antingen låter jag livet fortsätta som förr & låta människor tro att jag är en stålkvinna, eller så berättar jag om min inre brottningsmatch. Det tar emot att visa mig så svag för första gången på väldigt många år, samtidigt är ju detta jag, åtminstone en del av mig.

Det här är så hemskt olikt mig, men trots att jag nu visat mig svagare än jag någonsin gjort förr så tror jag det är den starkaste Hanna ni fått se hittills! 

/Hanna, liten & trasig, men samtidigt ärlig & stark.

God fredagseftermiddag alla därute i världen! :)

Här har jag just krupit upp i en fåtölj med en stor kopp kaffe som förhoppningsvis lindrar huvudvärken en aning. Imorgon har jag varit skåning i 20 dagar. Då jag kom från skolan i eftermiddag slog det mig att jag nu varit student i hela tre veckor. Det är ju ingenting tänker du, men för mig känns det som ett ljusår. Kort & gott är det skönt med helg! :)

Såhär framåt kvällen kände jag plötsligt att det var dags för ett blogginlägg (ja, det var ju några dagar sen sist..) men vet ännu inte alls vad jag vill skriva om. Kanske resan till Etiopien, kanske alla tankar som snurrar åt olika håll, eller om tiggarna som sitter i varje hörn här, kanske om de djup jag lärt känna hos mig själv men också andra den senaste tiden, eller om hur både Farmor & Mormor ”finns” på plats i mitt rum i Lund, kanske om känslor som virvlar upp då människor handlar på ett visst sätt, kanske om hur liten & ensam man känner sig utan familj, kanske om de snälla människor som tar hand om mig i Lund, eller om Guds ledning, kanske om hur vissa människor betyder mer än man någonsin kan förklara, eller om hur allting faktiskt verkar ha sin tid?

Någonting som verkligen varit jobbigt för mig de senaste åren har varit då människor trott sig känna mig utan & innan för att ”de läst min blogg”, jag tror att det legat till grund för att jag varit ganska försiktig med vad jag delat med mig av. Kanske är det också därför jag varit så omotiverad att skriva på jag-vet-inte-hur-länge.. Men just nu, med lovsång i högtalarna & stundande helg känner jag mig plötsligt lite entusiastisk till att skriva igen. Och vet ni vad? Det tycker jag känns väldigt roligt, även om Du aldrig kommer få komma mig så nära som om du väljer att dricka thé med mig!

Så, vart i livet befinner jag mig just nu? En fråga med många svar & som man säkert kan väva ihop med sociala konstruktioner om man bara vill ;) (Jo, det är sådant man matas med på socialhögskolan). Som vanligt analyserar jag mycket, & det blir många djupare samtal som får betyda mycket. När man börjar ett nytt livskapitel på det sätt jag just gjort funderar åtminstone jag ofta lite mer än vanligt. Tanken är att jag ska vara här i Lund tre & ett halvt år framöver, & då är jag en sån människa som gärna skulle vilja veta vad denna tid kommer innebära. Om man istället backar tiden lika lång tid hamnar vi på sommaren 2011. Det känns egentligen inte så längesen, men för att minnas vad som hände då tog jag mig en titt i bildarkivet & insåg att det hänt så galet mycket sen dess. Då hade jag precis tagit körkort & var absolut ung & dum (ännu värre än nu alltså). Som nybliven myndig hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle sitta här idag med de erfarenheter jag fått sen dess. Bland bilderna fanns många minnen, människor som var väldigt betydelsefulla då men som jag idag tyvärr inte har någon kontakt med, ett diplom som ingen visste varför jag fick, tokiga påhitt med kyrkans ungdom, tider då problem inte verkade existera överhuvudtaget. Jag hittade också några människor som stod mig riktigt, riktigt nära & som jag nog tänkte skulle finnas med livet ut, men än en gång insåg jag hur ruskigt lite man vet om sig själv & vad som väntar. Det är med visst vemod jag ser tillbaka på vissa sekvenser i livet, men framförallt ser jag framemot vad som väntar. Trots att jag senaste veckorna varit supertrött av alla intryck så är jag förväntansfull, mest för att jag är övertygad om att Gud som vanligt vet vad han pysslar med! :)

Nu gör vi ett nytt försök bloggen!

/Hanna :)