hannapeterssooon

Hej världen! 

 

Nu är jag på benen igen efter ett par dagar i horisontellt läge. Skönt!

I fredags fick jag ett telefonsamtal som satt igång hjärnan på högvarv. Imorgon får jag ett nytt & då ska jag helst svara ja eller nej. 

 

Svarar jag ja får jag tre antagligen oförglömliga veckor i sommar, tre veckor med konfirmander, kan det bli bättre liksom? Svarar jag ja kan det hända att det blir svårt att åka tillbaka till Etiopien en sväng i vår. Min chef kanske inte heller blir så glad.. 

Svarar jag nej blir det antagligen Vrångö för färde året i rad. Svarar jag nej blir det nog som vanligt denna sommar. 

 

Just nu lutar jag mot ett ja tror jag. Om jag jobbar mycket i vår kanske jag kan be om fem veckors ledigt i sommar (ehhhehehee) annars kanske det faktiskt är dags att låta Vrångö vila ett år. Än känner jag inte de konfirmanderna & det är för deras skull jag är där, då är det bara ledarna som jag dissar & de kommer klara sig galant utan mig!

 

..blev inte riktigt som jag tänkt mig.

 

Hade ett par fina timmar med de där goa brudarna igårkväll, men bra, nej bra mådde jag inte! Så runt nio ringde jag min mor som när hon fick syn på mig sa "Hanna, jag accepterar inte det här längre. När vi kommer hem ringer jag till sjukvårdsupplysningen!". Medan hon gjorde det kom nästa mag-ut-och-in-vändning. Hade jag mått illa som att jag skulle spy så hade jag ju för allt i världen inte träffat fölk! Igår kom "jag-måste-spy-känslan" typ femton sekunder innan det skedde. Okej, okej, vi skippar detaljerna! ;)

 

Nåväl, tanten i telefon sa, åk till Borås, infektionsakuten, bums. Wihooo, åh, jag som bara äääälskar läkarbesök! Ja, men sen ska jag be att få meddela att när man är världens farligaste patient, då får man dessutom inte gå in på lasarettet! Så när vi kom fram fick mamma gå in & jag vackert stanna i bilen. Efter en stund fick jag dock ett eget rum, med slussar & grejer. Securitas fick sig ett larm också minsann, men det var läkarens fel, jag låg så oskyldigt på min brits minsann! Hade för övrigt 123 kilo till godo till maxvikt för den, så jag kände mig ganska lugn. 

 

Tanken var att jag skulle läggas in, det sa läkaren som kom där i full skyddsmundering framåt tre. Men eftersom Borås lasarett som vanligt var alldeles fullbelagt fick vi åka hem. Sju timmar spenderade min mor & jag i det där rummet som jag absolut inte fick lämna. Klockan fem for vi hemåt, med två små tabletter & löfte om ett telefonsamtal som imorgon. Det kändes sådär att åka hem utan minsta behandling. Julafton & så klarade jag mig ändå igenom, men nu ligger jag här & känner mig bara sämre & sämre. 

 

Men, jag är inte bitter. Har man det lite svårt ibland blir det lättare att inte ta alla välsignelser för givet. Så är det, & än så länge lever jag, andas, dricker lite & så, så, än finns det hopp! :)

Har förresten skaffat instagram, bättre sent än aldrig. Här är nattens två foton. Mamma bjöd på den! ;)

God Jul, hoppas du har kul? ;)

 

Förlåt att jag inte alls har gett ifrån mig något livstecken sen jag kom hem. Det finns en anledning faktiskt, & jag kanske försöker sätta några ord på den nu.

 

Första dygnet hemma var bra, det var riktigt bra! Jag fick ett fantastiskt mottagande på Landvetter, hängde med min bästa vän & familjen, var på finfina julgudstjänster & umgicks över en lååångpromenad med Elin. Men, i söndagskväll började jag må lite dåligt. Inte så lite heller! 

 

Jag har aldrig tidigare varit så stressad att jag spytt, min lekamen är förvisso superkänslig för stress, men så som jag mått de senaste tre dygnen, njaee..! Det är absolut inte så att jag springer runt som en stressad gnu, nej, jag är hur lugn som helst, men inombords är det kaos, & jag tror det är därför jag just nu mår som jag gör. 

 

Julafton igår. Kameran låg nedpackad precis hela dagen. Fram tills kvällen tyckte jag att jag ändå lyckades ganska bra. Log, var glad & försökte få in rätt feeling. Framåt kvällen blev dock smärtorna för stora & jag la mig ensam på en soffa. Då, för första gången sen i fredags brast allt. Jag grät & jag grät & jag grät. Visste inte hur jag någonsin skulle kunna sluta. Det var hemskt, minnesbilder från avskeden med våra barn rullade & kroppen värkte ännu mer i saknaden efter dem.

 

Samtidigt drabbades jag av en stark svärm skuldkänslor. Jag kände & känner mig fortfarande som världens sämsta människa. För det första har jag lämnat mina barn, för det andra tycker jag det är jobbigt att inte vara 100% lycklig att vara hemma. Och, stunderna jag tycker det, ja, då har jag skuldkänslor över att jag inte saknar barnen. 

 

Allt detta har lett till ett par ganska duktigt jobbiga dygn, men mycket psykisk plåga som satt sig fysiskt. Jag är glad att jag lät resorben följa med hem! Ikväll ska jag träffa två av världens bästa brudar, jag hoppas att det får mig på lite andra tankar.

 

Julafton förresten. För första gången hoppade jag över morgonsjugningen (när man somnar vid fyra & fortfarande mår kasst får man prioritera!), träffade min härliga släkt för första gången på fyra månader, fick tröstande kramar av diverse finingar, avslutade med midnattsmässa, fick jordens goaste Kickikram & myste mellan Christina & Rebecka, samt beslutade mig för att aldrig sjunga solo mer. Klockan två placerade jag mig i Papputens säng, gick omkring dubbelvikt innan det, så ont hade jag. 

 

Jo, jag ÄR glad över att vara hemma, men det var då sannerligen den mest kampfyllda julafton jag upplevt!

 

Ja, alltså jag är hemma, hemma i Sverige!

 

Ligger här i min säng, nyvaken efter första natten hemma på 112 dygn. Oj vad jag behövde sova förresten, knappt sovit på tre dygn. Det blev en lång hemresa med förseningar på alla tre plan & oräkneliga tårar. Jag har massor att berätta, mängder känslor jag inte ens kan sätta ord på.

 

Nu ska jag dock upp & äta frulle med Mor min, dricka kaffe med grädde på första gången på huuuur länge som helst! Och sen, sen ska jag göra något jag längtat efter i 16 veckor. Nämligen placera mig i en av Örbys kyrkbänkar. Åh, kan det bli bättre? Ahh, jag ska gå till kyrkan & förstå vad som sägs. Lovely!! :)

 

Hej på er!

Ikväll känner jag för att skriva lite om ett litet kapitel i mitt liv. Kapitlet där jag skriver. Det händer då & då att jag får förfrågningar om att skriva en text eller två. Oftast handlar det om texter som kanske når en del människor, men för det mesta folk jag inte känner. Då gör det mig inte så mycket.

I höst har jag kämpat med frågan om jag ville skriva något ”läsvärt” till vår lokaltidning hemma. Det tog mig nästan tre månader att till slut trycka på tangentbordet, jag ville inte. Men, ibland får man ge sig då någon annan vill något annat, & denna gång upplevde jag verkligen att Han där uppe hade något att säga markborna genom mig. Att skriva saker som finns i hjärtat på en & som hamnar i händerna på många i ens sociala nätverk, det är något jag dock har väldigt svårt för. Plötsligt känner jag mig så ”blottad”, i princip vem som helst kan få reda på hur jag tänker & känner. Det är lite smått obehagligt.

Att hamna i tidningen är inget jag strävar efter, det är inget speciellt. Tyvärr kanske någon tror att mitt mål är att få publicitet & stå i centrum. Det är lite därför jag skriver det här, för att berätta att så inte alls är fallet! Jag tror dock att vi alla fått olika gåvor som vi ska förvalta. Om det innebär att jag då & då får i uppgift att skriva kanske jag ska göra det. Ibland kanske jag har något vettigt att säga, ibland inte. Att avgöra det kräver träning, & för att bli mogen i användandet av sina gåvor måste man också få lov att göra fel.

Jag vill tro att det fanns något större bakom min senaste krönika. Oftast kan man välja väg genom bön & jag kände verkligen att jag var tvungen att skriva hem till Mark. Lite av ett ytterligare bönesvar fick jag i mejlet som berättade att flera kottar på redaktionen gråtit då de läst om min lilla vän. För mig var det skönt att det fick beröra redan innan det hamnat i tryck.

Det var väldigt svårt för mig att skriva för mb. Jag är rädd att bli granskad & kritiserad. Jag är rädd för att bli igenkänd & rädd att människor får fel uppfattning om mig. Men ibland måste man trotsa sig själv, utmana den där rädda sidan av sig själv. För mig innebär det ofta att utmana det obekväma i att visa känslor, speciellt de som finns så djupt inom mig & som så få förstår. Om ingen blir berörd av mitt Etiopien utom de där journalisterna så gör det inget, några är bättre än inga alls, oavsett hur kritiserad jag kan bli.

Till sist vill jag bara uppmuntra dig till att använda dina gåvor. Vi är alla olika & har fått olika uppgifter här i livet. Inga uppdrag är för stora eller för små, & vi är precis lika viktiga allihop, oavsett vad vi är bra på! Så gör det du ska göra, spela saxofon eller predika, vad vet jag? Så länge vi strävar efter att använda det vi fått för Guds rike, så tror i varje fall jag att det blir välsignat! :)

 

Om Du är Du & jag är jag så blir det bäst! That’s it and that’s His plan!

/Hanna :)

Nu har jag varit & snott lite foton i Hannas kamera igen. Publicerar härmed ett inlägg med bilder från min superduperlyxiga vardag. Inte ett enda foto har jag tagit själv, jag måste börja fota småsaker som är vardag för mig, men Afrika för alla andra. Senaste tiden har jag ändå tänkt ”Nu borde jag gå ut & fota lite, men det är ju inget speciellt!”, kanske beror på att jag bott här de senaste 15 veckorna?!

Nåväl, här följer foton från ett par barnhemskvällar. Om vi ser ut att skrika på några foton så kan jag berätta att vi bara sjunger O helga natt för fulla muggar! ;)

 

Yes, men då kör vi en ny liten bildbomb. Denna gång en söndagsutflykt med hanna & Mekonnen.

Afrika, så härligt, ruvandes på så många hemligheter som bara väntar på att upptäckas. Om Du som läser detta ännu inte tagit dig en tripp till härligaste & kanske mest "levande" kontinenten på vårt jordklot, så är det ett hett tips att göra det! Bara de små killarna som sprang jag-vet-inte-hur-långt för att hälsa på oss är ett bevis för vilken fantastisk gemenskapskultur som finns här. Jag kan inte annat än älska den! :)

 

Fotona som inte är tagna vid vattenfallet är åter knäppta från den gröne bilen.

 

Då vi hade 98 dagar kvar i Afrika kändes det som en hel livstid skrev jag i min dagbok. Idag har jag varit hemifrån i 100 dagar, endast knappa 300 timmar återstår tills jag förhoppningsvis åter är hemma i Mark.

Innan dess ska jag hinna packa & säga hejdå till alldeles för många människor. Jag kan inte begripa vart hösten tagit vägen!

Nu tar en helt annan vardag vid. Det jag vant mig vid, det jag lärt mig uppskatta & trivas med kommer radikalt förändras. Om jag går tvåhundra meter kommer jag hamna vid Ljungaån istället för på världens bästa barnhem. När jag ska åka någonstans kommer jag köra bil, inte sitta bakom en bajsande häst. Min mage kommer innehålla Mammas mat, & jag kommer inte äta med händerna längre. På kvällarna kommer jag få högst tre godnattpussar, inte hundra blöta & jag kommer inte få natta någon utom mig själv. Förhoppningsvis kommer jag lukta gott, i varje fall kan jag om jag vill duscha mycket oftare än här. Jag kommer kunna prata svenska, & umgås med massor olika människor som jag faktiskt kan föra en konversation med, men jag kommer inte kunna prata om människor som sitter en halvmeter ifrån mig längre. I kyrkan kommer jag förstå vartenda ord, lämna öronpropparna hemma. I kylskåpet kommer det finnas massor med grädde bland annat till kaffe, jag kommer inte sitta & rosta kaffebönor & dricka himmelskt etiopiskt kaffe. Då jag är inomhus kommer jag inte frysa konstant, det kommer jag däremot göra då jag vistas utomhus istället. Plötsligt behöver jag inte skype för att prata med familj & vänner därhemma, att hålla kontakten med vännerna här blir dock svårare. Jag kommer vara en del av min riktiga familj igen, inte agera mamma längre, inte ha ”mina egna” barn. På kvällarna kommer det vara tillåtet att vistas utomhus & jag kommer kanske åter känna rädsla ibland. Människor kommer springa & ha bråttom, & då inte i träningssyfte. Soliga, varma december kommer bytas mot snö & kyla. Hanna kommer inte sova bredvid mig längre, vilket hon gjort i fyra månader. Då jag går på gatan kommer ingen vända på huvudet & skrika åt mig för att jag är vit. Hanna musiklärare kommer lägga den ”karriären” åt sidan & njuta av fri tillgång till en riktig flygel, inte sakna de hemska keyboardarna ett skvatt. Hemma kommer det finnas varmvatten som jag saknat så, men ingen sol att gå ut & värmas i. Dessutom kommer jag typ aldrig ha strömavbrott & inte behöva gå tre kilometer för att få lite internet. På kvällarna kanske jag dricker kaffe & pratar massor med mina föräldrar, inga vilda barn kommer tortera mig med galna kittelkrig, men åh, vad jag kommer sakna det.

Jag lever ett annorlunda liv här, & det har jag verkligen vant mig vid. Nu är vi så nära hemfärd, men det känns så overkligt att vi ska lämna vårt etiopiska liv att det mest känns som ett skämt. I nuläget kan jag inte föreställa mig hur det kommer bli att anpassa sig till den svenska kulturen igen, kanske blir det precis lika tufft som förra året, kanske inte. Flera gånger har jag försökt tänka mig in i hur allt ser ut därhemma, & tro mig, jag kan verkligen känna i kroppen vart vägen svänger & hur träden ser ut.

Afrika, Etiopien, Asella kommer alltid ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Så är det bara. Att säga hejdå till de älskade små barnen känns fruktansvärt, samtidigt som jag i nuläget verkligen ser framemot att komma hem. Det är ju för allt i världen dryga hundra dagar ser jag träffade många av mina närmaste. Senaste dagarna har jag bland annat hunnit med skypedejter med Elin, en av mina Rebeckor samt Pallis & vid minsta lilla connection hemåt bara spritter det i mig av längtan efter att få krama om alla igen.  Dock hoppas jag på att snart vara tillbaka i Etiopien, för här har jag ju trots allt en ganska stor del av mitt hjärta.

 

Förra lördagen tillbringade Hanna & jag tre timmar på ett bilflak i fantastisk natur! Henrik, Mekonnen & Fiqru satt inne i bilen, men vi hade det mycket bättre tyckte vi! ;) En liten stund hängde vi också på en ortodox tillställning, helt galet var det!

Här följer lite foton, de flesta tagna från bilen!