2013 ~ Januari-maj.
Kära läsare!
I år blir det inte ”2013 i bilder” som de senaste åren, utan jag kände för att dela upp året lite grann, ta det i portioner liksom. Så vi kör så, först ut blir januari-maj.
Våren 2013, vad kommer jag minnas?
Viktorias & min hittills mest spontana idé. En galen vecka i Tunisien, helt oplanerat, men ett mycket roligt äventyr som vi fortfarande kan vika oss av skratt åt.
Vi gifte bort första bruden i tjejligan. Ida fick sin prins i januari. Vem som är nästa på tur, det kan ni slå vad om, ifall ni inte har något bättre för er! ;)
Jag gick fortfarande på Strandhem. Trivdes till & från, umgicks mycket gött med Pappagruppen, hade vilda vattenkrig, kämpade med känslor på café Oasen där Oscar & jag hade praktik, startade upp Pannkakskyrkan i Ängelholm, blev balens drottning & dansade ovacker vals, hade många härliga besök som förgyllde livet, hängde i Stockholm en vecka i missionssyfte, njöt av retreat & fasta, tog stora beslut & myste på picknickar med fint fölk.
Dock trivdes jag allra bäst hemma & spenderade en hel del tid på hemmaplan. Elin & jag lurade många på första april, drack vin, vandrade mil & skämde ut oss inför halva Göteborg. Tillsammans med Mattis simmade jag en halvmil, hysteriskt flummigt. Jenny gick på att jag hade förlovat mig, & tillsammans med Bettan trädklättrades det & så matade vi ett & annat lamm. Härliga utflykter blev det också, mycket tjejmys & även ett vilt popcornkrig! En hel del kalas blev det också i Mark, för Mamma, Nelly, Johan med fler. På min 20-årsdag blev det också firande, i stora lass minsann!
För att minnas våren började jag läsa lite dagbok, men se jag är på tok för ambitiös med det där, jag kom bara någon vecka in i januari innan jag gav upp. Till exempel hade jag helt glömt av att jag första dygnet på nyårslägret tappade fyra kilo bara för att jag vantrivdes, ja, början av 2013 hade definitivt kunnat vara bättre. Men, som tur var blev året hästlängder bättre än starten!
Istället för dagboken tog jag hjälp av bloggen. Oj, vad man glömmer gott folk, det var faktiskt riktigt roligt att gå igenom sådant gammalt bröte, jag hade glömt av natten då jag svimmade, hur hårt jag saknade Afrika, vilka dagar som var klart bäst i Stockholm, att jag virkade min enda blomma, hur mysigt Kicki & jag hade det, att det var jättesvårt att dreja, & framför allt hur stora under Gud gjorde! Nyttigt att då & då gå tillbaka & minnas, se allt i backspegeln. Det vill jag varmt rekommendera, då ser man ofta så mycket mer av livets guld! :)
Våren 2013, en vår jag minns med glädje! :)
Nyår 13~14.
Ett nyårsinlägg är utlovat, här kommer det. Firade denna gång i Göteborg hos Vickan & Jakob med ett muntert gäng. Härligt! Skrattade in det nya året, till skillnad från förra liksom..! ;)
Ett gäng foton följer, det fanns typ bara sådanahär i kameran upptäckte jag, men låt vår glädje smitta lite vettja! :)
Krut.
Vad gör jag nu?
I fredags fick jag ett telefonsamtal som satt igång hjärnan på högvarv. Imorgon får jag ett nytt & då ska jag helst svara ja eller nej.
Denna natt..
Ja, vad säger man?
Hemma.
En annan dimension.
Hej på er!
Ikväll känner jag för att skriva lite om ett litet kapitel i mitt liv. Kapitlet där jag skriver. Det händer då & då att jag får förfrågningar om att skriva en text eller två. Oftast handlar det om texter som kanske når en del människor, men för det mesta folk jag inte känner. Då gör det mig inte så mycket.
I höst har jag kämpat med frågan om jag ville skriva något ”läsvärt” till vår lokaltidning hemma. Det tog mig nästan tre månader att till slut trycka på tangentbordet, jag ville inte. Men, ibland får man ge sig då någon annan vill något annat, & denna gång upplevde jag verkligen att Han där uppe hade något att säga markborna genom mig. Att skriva saker som finns i hjärtat på en & som hamnar i händerna på många i ens sociala nätverk, det är något jag dock har väldigt svårt för. Plötsligt känner jag mig så ”blottad”, i princip vem som helst kan få reda på hur jag tänker & känner. Det är lite smått obehagligt.
Att hamna i tidningen är inget jag strävar efter, det är inget speciellt. Tyvärr kanske någon tror att mitt mål är att få publicitet & stå i centrum. Det är lite därför jag skriver det här, för att berätta att så inte alls är fallet! Jag tror dock att vi alla fått olika gåvor som vi ska förvalta. Om det innebär att jag då & då får i uppgift att skriva kanske jag ska göra det. Ibland kanske jag har något vettigt att säga, ibland inte. Att avgöra det kräver träning, & för att bli mogen i användandet av sina gåvor måste man också få lov att göra fel.
Jag vill tro att det fanns något större bakom min senaste krönika. Oftast kan man välja väg genom bön & jag kände verkligen att jag var tvungen att skriva hem till Mark. Lite av ett ytterligare bönesvar fick jag i mejlet som berättade att flera kottar på redaktionen gråtit då de läst om min lilla vän. För mig var det skönt att det fick beröra redan innan det hamnat i tryck.
Det var väldigt svårt för mig att skriva för mb. Jag är rädd att bli granskad & kritiserad. Jag är rädd för att bli igenkänd & rädd att människor får fel uppfattning om mig. Men ibland måste man trotsa sig själv, utmana den där rädda sidan av sig själv. För mig innebär det ofta att utmana det obekväma i att visa känslor, speciellt de som finns så djupt inom mig & som så få förstår. Om ingen blir berörd av mitt Etiopien utom de där journalisterna så gör det inget, några är bättre än inga alls, oavsett hur kritiserad jag kan bli.
Till sist vill jag bara uppmuntra dig till att använda dina gåvor. Vi är alla olika & har fått olika uppgifter här i livet. Inga uppdrag är för stora eller för små, & vi är precis lika viktiga allihop, oavsett vad vi är bra på! Så gör det du ska göra, spela saxofon eller predika, vad vet jag? Så länge vi strävar efter att använda det vi fått för Guds rike, så tror i varje fall jag att det blir välsignat! :)
Om Du är Du & jag är jag så blir det bäst! That’s it and that’s His plan!
/Hanna :)
Min superlyxiga vardag.
Nåväl, här följer foton från ett par barnhemskvällar. Om vi ser ut att skrika på några foton så kan jag berätta att vi bara sjunger O helga natt för fulla muggar! ;)
Mamma Hanna.
Ibland händer det att någon kallar mig mamma lite på skoj. Visst har jag kanske några moderliga sidor, men inte så värst många.
För ett par dagar sen skrev jag en status på facebook om glädjen över att snart vara hemma. Samma kväll höll jag på att börja tokgråta över att vi ska åka hem. Det var när jag satt med en av mina sockertoppar i knät & hon plötsligt började kalla mig mamma. Jag har hängt med henne ganska många timmar sammanlagt & aldrig hört henne kalla någon mamma förr, inte ens kvinnan som alla andra barn säger mamma till.
Mitt hjärta svämmade över av känslor. På ett sätt blev jag jätteglad, det visar ju att hon trivs lika bra med mig som jag med henne. På ett annat sätt trodde jag hjärtat skulle gå i bitar, av sorg. Här sitter jag, med den goaste ni kan tänka er i famnen. Nästa vecka ska jag hem till Sverige, där jag lever ett liv som hon inte ens kan föreställa sig. För bara ett år sen hade hon det så vansinnigt mycket värre än jag kan föreställa mig. Ingen brydde sig om henne & nu, nu kallar hon mig det vackraste namn en kvinna kan få. Hur ska jag orka lämna den enda på denna jord som ger mig förtroendet hennes riktiga mamma borde ha?
Jag älskar alla våra barn på barnhemmet. Men, som alltid i livet kommer ju några alltid stå en närmre än andra. Det finns två tjejer som dyker upp i tanken varenda gång Etiopien flyger genom huvudet. Så har det varit sen jag träffade dem första gången förra året, de är liksom lite Etiopien för mig.
En av dem ser mig inte som volontär, hon ser mig som sin mamma. Jag tänker inte försöka förklara mer hur mycket känslor det innebär. Men jag kan berätta att hon är den skönaste människan jag känner, & jag älskar henne, av hela mitt hjärta!
Utan tvekan världens goaste unge!
/Hanna :)
En annan liten utflykt.
Hundra dagar på vift.
Då vi hade 98 dagar kvar i Afrika kändes det som en hel livstid skrev jag i min dagbok. Idag har jag varit hemifrån i 100 dagar, endast knappa 300 timmar återstår tills jag förhoppningsvis åter är hemma i Mark.
Innan dess ska jag hinna packa & säga hejdå till alldeles för många människor. Jag kan inte begripa vart hösten tagit vägen!
Nu tar en helt annan vardag vid. Det jag vant mig vid, det jag lärt mig uppskatta & trivas med kommer radikalt förändras. Om jag går tvåhundra meter kommer jag hamna vid Ljungaån istället för på världens bästa barnhem. När jag ska åka någonstans kommer jag köra bil, inte sitta bakom en bajsande häst. Min mage kommer innehålla Mammas mat, & jag kommer inte äta med händerna längre. På kvällarna kommer jag få högst tre godnattpussar, inte hundra blöta & jag kommer inte få natta någon utom mig själv. Förhoppningsvis kommer jag lukta gott, i varje fall kan jag om jag vill duscha mycket oftare än här. Jag kommer kunna prata svenska, & umgås med massor olika människor som jag faktiskt kan föra en konversation med, men jag kommer inte kunna prata om människor som sitter en halvmeter ifrån mig längre. I kyrkan kommer jag förstå vartenda ord, lämna öronpropparna hemma. I kylskåpet kommer det finnas massor med grädde bland annat till kaffe, jag kommer inte sitta & rosta kaffebönor & dricka himmelskt etiopiskt kaffe. Då jag är inomhus kommer jag inte frysa konstant, det kommer jag däremot göra då jag vistas utomhus istället. Plötsligt behöver jag inte skype för att prata med familj & vänner därhemma, att hålla kontakten med vännerna här blir dock svårare. Jag kommer vara en del av min riktiga familj igen, inte agera mamma längre, inte ha ”mina egna” barn. På kvällarna kommer det vara tillåtet att vistas utomhus & jag kommer kanske åter känna rädsla ibland. Människor kommer springa & ha bråttom, & då inte i träningssyfte. Soliga, varma december kommer bytas mot snö & kyla. Hanna kommer inte sova bredvid mig längre, vilket hon gjort i fyra månader. Då jag går på gatan kommer ingen vända på huvudet & skrika åt mig för att jag är vit. Hanna musiklärare kommer lägga den ”karriären” åt sidan & njuta av fri tillgång till en riktig flygel, inte sakna de hemska keyboardarna ett skvatt. Hemma kommer det finnas varmvatten som jag saknat så, men ingen sol att gå ut & värmas i. Dessutom kommer jag typ aldrig ha strömavbrott & inte behöva gå tre kilometer för att få lite internet. På kvällarna kanske jag dricker kaffe & pratar massor med mina föräldrar, inga vilda barn kommer tortera mig med galna kittelkrig, men åh, vad jag kommer sakna det.
Jag lever ett annorlunda liv här, & det har jag verkligen vant mig vid. Nu är vi så nära hemfärd, men det känns så overkligt att vi ska lämna vårt etiopiska liv att det mest känns som ett skämt. I nuläget kan jag inte föreställa mig hur det kommer bli att anpassa sig till den svenska kulturen igen, kanske blir det precis lika tufft som förra året, kanske inte. Flera gånger har jag försökt tänka mig in i hur allt ser ut därhemma, & tro mig, jag kan verkligen känna i kroppen vart vägen svänger & hur träden ser ut.
Afrika, Etiopien, Asella kommer alltid ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Så är det bara. Att säga hejdå till de älskade små barnen känns fruktansvärt, samtidigt som jag i nuläget verkligen ser framemot att komma hem. Det är ju för allt i världen dryga hundra dagar ser jag träffade många av mina närmaste. Senaste dagarna har jag bland annat hunnit med skypedejter med Elin, en av mina Rebeckor samt Pallis & vid minsta lilla connection hemåt bara spritter det i mig av längtan efter att få krama om alla igen. Dock hoppas jag på att snart vara tillbaka i Etiopien, för här har jag ju trots allt en ganska stor del av mitt hjärta.
Med hjärtat i två helt olika världar!
En liten utflykt.
Här följer lite foton, de flesta tagna från bilen!
/Hanna :)
Så kan det gå..
..när Tjallto ombeds koka kaffe på etiopiskt vis! Katastrof minst sagt! ;)
Det var hur längesen som helst jag bloggade, ber verkligen om ursäkt! Förra veckan var vi i Addis & nu är Hanna sjuk så jag skyller lite på det! I huvudstaden hade vi verkligen kanondagar, hängde med vår nya svensk-etiopiska vän ett par dagar. Åkte massor bil, alltså BIL, för första gången på tre månader. Med bil menar jag en bil som har bälten & som man får "hoppa ner i" & inte "hoppa upp i". Ingen stor traktor här inte, åh nej! Jag fick en hemskans massa slängkyssar av en av presidentens vakter, mjooodå! Och sen specialbeställde jag också ett smycke, jag har länge letat efter något alldeles speciellt. Nu har jag det, något som jag antagligen kommer bära varje dag, & därmed kommer jag alltid bära med mig mitt Etiopien! Great! :)
För övrigt är det mycket, mycket mys på barnhemmet som gäller. Jag bara njuter & försöker fokusera på att inte sörja att det snart är slut. Om ni visste hur mycket jag tycker om de här små liven, & hur fruktansvärt jag kommer sakna dem! De är mina vänner, fantastiska sådana!
(Alla bilder är från Hannas kamera. En kväll förra veckan tror jag.)
Till Syster min.
Åh mina vänner, idag hade jag velat vara någon annanstans. Idag fyller nämligen världen bästa Pallis, min egen ”storasyster” 23 år. Hon är i Moldavien (av alla länder!) denna höstdag. Förra året fyllde hon år strax efter att jag kom hem från vår missionsresa & jag minns att vi sågs för första gången på jättelänge i Kinna kyrka under en lovsångsmässa. Jag längtar efter nästa systerkram! Hoppas att hennes Strandhemsklass firar henne riktigt ordentligt där hon är nu i varje fall! Världens bästa Paulina, den största bamsekram du kan tänka dig kommer lastad här!
Pallis, jag tycker SÅ galet mycket om dig! GRATTIS!
/Din egen lillasyster :)
Min flicka.
I eftermiddag då vi kom till barnhemmet insåg jag att något var fel. Småtjejerna kom inte & hälsade. Efter en stund kom dock stora lillflickan, så jag tänkte att den andra kanske hade fullt upp med någon lek. Ack så fel jag hade. Efter ytterligare en stund kom hon också, kämpandes mot tårarna, med fläskläpp, skrubbsår & ett stort sår bredvid ögat. I väntan på klartecken tog vi hem henne & jag stoppade ner henne i min säng. Efter någon timme hemma kom ACYM-mamman & vi gick till en klinik här i närheten.
Nu fick jag stå bredvid, det var ikväll faktiskt ännu värre än att var patient! Åh, jag fick verkligen kämpa för att inte börja stortjuta då min älskade lilla vän skakade av rädsla & smärta. Det gjorde så fruktansvärt ont i hjärtat på mig, så jag hoppades att allt var en hemsk mardröm. Det var det inte.
När det hela var över klamrade hon sig fast runt min hals, med tårar som hon så tyst hon kunde släppte ned för kinderna. Trots att vägen hem var ganska lång fanns det ingen tvekan, självklart skulle jag bära henne. Mina armar värkte ganska snabbt, men det brydde jag mig inte om då jag kände hur tösen slappnade av & somnade mot min axel. Jag kände mig så välsignad som får vara här & göra något meningsfullt, & då vi senare på kvällen kom hem höll jag på att börja storgråta igen då jag insåg att vi inte ens har en månad kvar.
Något annat jag funderade över med en skadad liten en i famnen var hur gärna jag vill göra allt jag kan för att hon ska ha det så bra som möjligt. Hade någon bett mig gå en mil med henne hade jag antagligen gjort det oavsett om armarna ramlat av eller inte. Det var dock inte det som upptog tankarna, utan att Gud vill att vi ska göra sådant, även för människor vi inte älskar. Hur lätt är det inte att ge tid, uppmärksamhet & kärlek till människor vi tycker om? Det var superlätt att bära tjejen ikväll, bara för att hon finns så djupt i mitt hjärta. Men hur ofta gör jag sådant för dem jag faktiskt har svårt för? Det blev en tankeställare & ett böneämne för mig ikväll.
Hjälp gärna till att be för ”min” lilla tjej.
Hon är helt fantastiskt tapper, & vi vill se busglimten i ögonen snart igen!
/Hanna :)
Host, host.
Hejhallå världen! :)
Här sitter jag i sängen en helt vanlig tisdagskväll & hostar tills det känns som hela jag ska brinna upp. Nu har jag legat i sängen tre & ett halvt dygn & har inte en aning om när jag tänker sluta med det, förhoppningsvis snart!
Just nu lyssnar jag på julmusik & försöker ta in att hemma i Sverige är verkligen alla förberedelser i full gång. Åh, jag som älskar denna tid på året, så vansinnigt mycket. För en stund sen sa jag till Hanna att jag längtar efter jul från januari & sen resten av året. Det värsta är att det faktiskt är sant, & jag håller på att börja gråta här då jag inser att jag missar allt före-jul-mysigt som lucia, julskyltning, adventsvesprar & sånt i år.
Eftersom det var sommar i Sverige då vi åkte hit, så är hela jag inställd på att det fortfarande är det när jag kommer hem om mindre än 32 dygn. Det känns som att naturen är sådär gött grön, sjön varm & kvällarna ljumma. Sådär att man går hem från jobbet precis som man gick till jobbet, och ändå fryser man inte. Jag kan bara inte begripa att Marks lucia snart påbörjar sin turné, att bilar som står ute behöver skrapas, att julklappshandeln är i full rulle.. Det övergår mitt förstånd, jag tror ju att det är sommar!
Förra året missade jag också typ hela december hemma, nåväl, nästan hela. Just nu bara längtar jag efter att få vara hemma en hel december. Dricka glögg med Mamma varje kväll, baka pepparkakor & åka pulka hemma i grusgropen. Nästa år kanske det blir så? I hope! :)
Såhär föreställer jag mig livet då jag kommer hem. Det är nog lite fel!
/Hanna :)
Gulddag.
Här kommer sista inlägget från Mammas, Hannas & Annas besök tror jag i varje fall. En mycket finer dag (tror alla foton är från samma dag i varje fall!). Lite dagis, simlektion, bortbjudning & hejdåkalas, allt med gött häng.
Första november.
En fin dag.
