hannapeterssooon

Vi fattar inte hur bra vi har det. Jag säger det igen. VI FATTAR INTE HUR BRA VI HAR DET!

För er som läser min blogg regelbundet kommer det nog inte som en nyhet att jag ibland kämpar med känslor kring den svenska kulturen & livsstilen. Nu var det ett tag sen jag kände att jag vantrivdes i Svea rike, att jag skulle göra allt för att bara fly från mitt fosterland. Jag älskar Sverige, & jag älskar svenska folket, men ibland har jag lite svårt att anpassa mig till vårt samhälle.

I helgen jobbade jag som vanligt då jag fick mig en rejäl käftsmäll, det kom helt oförbrett och jag visste inte hur jag skulle klara av att hålla mina tårar innanför ögonlocken. Då jag kom hem efter första passet i söndags grät jag. Det hör inte till vanligheterna faktiskt, nej, det är mycket sällan jag gråter, men det gjorde jag i söndags. Jag visste inte hur jag någonsin skulle orka gå tillbaka, inte på grund av jobbet, utan på grund av att jag påmindes om den tragiska verklighet jag lever i. 

Jag har aldrig varit rädd för att säga vad jag tycker & stå för mina åsikter. Men, nu vågar jag inte riktigt säga vad jag tycker längre, inte för att jag tvekar på om jag har hållbara argument, utan för att jag är rädd att alldeles tappa besinningen. Det är inte ofta jag måste vara tyst för att inte vråla rakt ut, för att jag inte vet vad som händer om jag släpper fram de känslor som brusar inom mig.

Till vardags arbetar jag som undersköterska, det trivs jag med. Jag har ett gäng härliga kollegor som jag gillar väldigt mycket, & det hoppas jag att de förstår! Och nu blev det genast svårt att skriva eftersom detta är ett känsligt ämne, & jag är väldigt rädd att någon ska ta illa upp, i så fall ber jag om ursäkt redan i förväg. Nåväl, jag tänker inte skriva om mina kollegor alls faktiskt, utan om ett ganska klassiskt fenomen bland yrkesgrupper som är lågavlönade. Det är att det då & då pratas om hur lite vi tjänar. I vanliga fall brukar jag kunna stänga mina öron & tänka på något annat, men just nu fungerar inte det.

Jag vet att majoriteten av de människor jag umgås med aldrig varit i ett u-land. Inte bott bland föräldralösa barn, inte sett de fasansfulla människoöden som finns runt om i vår värld. Därför är jag mycket väl medveten om att människor inte kan förstå mig & mitt frustrerade tunga hjärta. Men på något sätt vill jag ändå berätta, kanske kan någon liten varelse förstå ett uns mer av hur bra vi har det. 

Vi undersköterskor är lågavlönade, i det svenska samhället. Men, enligt statistiken är vi fortfarande rikare än 99% av jordens befolkning. 99%! Det är helt sinnessjukt. Okej att jag är lågavlönad för att vara svensk, men att klaga på min lön, när jag vet hur galet rik jag är egentligen, det fungerar inte för mig. Jag vet att jag på en dag tjänar mer än många av jordens läkare (som är lika välutbildade som våra i Sverige) gör i månaden. Då jag hör någon gnälla över dåligt ob-tillägg rullar minnesbilder upp inom mig.

Jag har sett fattigdomen rakt i ögonen. Människor som inte äger ett ordentligt klädesplagg har sträckt smutsiga händer mot mig i hopp om att kanske få en slant eller en bit bröd. Jag har haft barn i knät, barn med flugor som kryllar i deras såriga ansikten. Jag har mött människor som är på väg att dö i aids & människor som lever på gatan. Jag har suttit med människor som aldrig haft tak över huvudet, människor som svälter & aldrig kommer ha råd till den medicin de behöver. Jag har mött rädslan i ögon som tillhör tjejer yngre än jag själv, de tvingas leva i prostituion för att ha en chans att överleva överhuvudtaget. Jag har lärt känna barn som varken kan säga mamma eller pappa, individer som aldrig haft en trygg familj. Jag har fått följa människor som inte vet om de kommer ha mat ens till imorgon. Jag har sett människor utan ben släpa sig fram i smutsigt grus. Jag har mött människor som inte äger något alls. Människor som är fattiga, på riktigt.

Att ens säga att jag är fattig vore ett hån. Ett hån mot alla de människor som jag vet lever på samma jord som jag, men som är fattiga, fattiga på riktigt. Att säga att man är fattig för att man inte har råd att åka utomlands varje år är en lögn. Har man mat i sitt kylskåp, en säng att sova i & kläder att ha på sig är man rikare än 75% av jordens befolkning. Vad jag vet så har ingen jag känner i Sverige behövt oroa sig för att inte överleva, för att maten ska ta slut tre veckor innan lönen kommer. Trots att man inte är rik i svenska folkets ögon ÄR man rik. Riktigt snorigt rik. Till & med de som lever på studiebidrag, ojojoj vad rika de är!

Det gör ont i mitt hjärta just nu. Smärtan sitter där & gör sig påmind mest hela tiden. Trots att jag just skrivit om fattigdomen jag känner till, så ser jag ofta en mycket större fattigdom i Sverige. För mig är pengar fattigdom, ett begär som jagar människor till bitterhet & avundsjuka. I Etiopien, det land som gör att jag ler trots allt svårt som finns där, finns ofta en mycket större rikedom än den tillfälliga lycka pengar kan ge. Där lever människor i konstant gemenskap, människor är inte deprimerade för de har lärt sig vara tacksamma över det de har. Även om det så bara innebär mat för dagen. Mitt bland sjukdom & svält har jag fått uppleva en glädje som är djupare & mer äkta än den lycka som syns på instagram. Jag har fått lära mig att livet inte går ut på feta cash utan på en äkta lycka som man bara kan hitta om man lyfter blicken & får nya perspektiv.

Ikväll behövde jag få ur mig detta. Snälla, älskade vänner. Om du tycker att du har lite pengar på ditt konto vill jag berätta för dig att du är så vansinnigt mycket rikare än du tror. Dessutom så vill jag uppmuntra dig att söka rikedom i annat än pengar. I relationerna till din familj & dina vänner, i att mer & mer bli den du är skapad att vara, i att ta vara på livet utanför pengarna. Det kan vara att gå ut i skogen med en god vän & en flaska saft, utan telefoner att instagramma ifrån. Min frustration över detta ämne drev mig igår till att skänka såpass mycket pengar att jag tänkte om mig själv att jag måste vara helt galen, men jag behövde det, & ganska snabbt insåg jag att det finns andra människor som behöver dem bättre. Det ville jag absolut inte få sagt för att få cred, utan snarare att uppmuntra dig att kanske göra samma sak, ett steg i tacksamhet är att vara givmild!

Om ni nu tänker att ”Den där Hanna är alltbra naiv som inte ser människor som har det svårt i Sverige!”, säg det gärna till mig! Och hörrni, jag är medveten om lidanden även här i vårt i-land. Till exempel hängde jag mycket på ett café för missbrukare ett tag, det var ganska tufft kan jag lova. Men, min poäng är inte att döma ut någon eller låta bättre än andra, utan att förhoppningsvis ge en lite annan synvinkel på det hela. För vi klagar så lätt när vi inte ser resten av vår värld.

Jag är evigt tacksam över allt jag lärt mig de senaste åren tack vare tre vistelser i Etiopien. Mina vänner där, mina älskade barn har lärt mig mängder om hur meningsfullt livet kan vara. Verkligt meningsfullt, & tack vare det jag har fått uppleva har jag lärt mig vad sann rikedom är!

 

Käraste, tappraste bloggläsarna i världen! :)

Åh, förlåt att jag dag efter dag gör er besvikna när det inte händer något här. Det börjar nästan bli så att jag hoppas att det ska börja regna så jag får tid att redigera bilder & sådär. Jag bara klarar inte av att sitta inne när det är soligt!

Det senaste har jag funderat lite över det här med identitet. Vad som gjort mig till den människa jag är idag, vilka människor som påverkat hur jag tänker & tycker. Ibland överraskar jag mig själv genom att göra något alldeles hysteriskt ohannigt. En sådan sak är att vara svag, att erkänna sig svag.

I förrgårkväll talade en man på oas om att gå ur båten. Att lämna sin trygga zon. Jag kom att tänka på ett samtal på jobbet för ett par dagar sen. Det var sjukt varmt ute & min kollega & jag satt & pratade om att göra obekväma grejer & så halkade vi in på det som hände för nu cirkus fyra år sen då jag råkade starta en ganska stor karusell i kommunen. Hon utbrast efter en stund ”Hanna, du måste ju vara jättestolt över det du gjort? Det är inte många som skulle våga göra en sådan grej, du är ju jättestark!”.

Tyvärr är det väl så att många är lite mesiga i dagens samhälle, dock var det ju inte detta jag tänkte skriva om. Men, det slog mig att de saker jag gjort som fått stor uppmärksamhet av andra inte varit särskilt stora grejer för mig. Nej, det kan jag berätta, att det som för världen kanske är supersimpelt att göra är i vissa fall svårare än att bestiga berg för mig. Alltså, då min omvärld tycker att jag är som modigast håller jag egentligen inte med. Det krävs svårare grejer för att jag ska känna mig modig.

Ofta handlar det inte om vad resultatet blir, utan om att våga. Att faktiskt kliva ur båten, hur obekvämt & jobbigt det än må vara. När jag gör de där sakerna som jag tänker att "nech, mycket vågar jag, men det där är jag på tok för kaxig för", det är då jag blir stolt över mig själv. Det är då jag är som modigast.

 

Ibland måste man bara bevisa för sig själv att man är starkare än man tror.

 

/Hanna :)